Så har nu BBCs nya miniserie Sherlock, skapad av Steven Moffat & Mark Gatiss (jag frågar mig om man ännu bestämt sig för en officiell kortsammansättning av namnen à la Brangelina, Snarry, Janto?), äntligen äntrat etern, och de har gjort det med besked: inte bara sändes det första avsnittet häromdagen på BBC, men även interwebben har fått sin beskärda del av neosherlockiana, i form av ett antal bloggar och hemsidor tillhörande karaktärerna. Hightech, hightech, hightech (men tack och lov inte interaktiva).

Denna vilja att omfamna de nya vetenskaperna syns även i serien själv, där Gafatt tydligen låtit sig inspireras av Andra Avenyn genom att i tid och - i synnerhet - otid låta sms-meddelanden dyka upp som text mitt på tv-skärmen. Medan jag är villig att erkänna att det trots sin inneboende vedervärdighet kunde ha en viss kitschig charm i denna SVTs satsning på ungdomlig såpopera är det snarast ivägen i den glansigare Sherlock - och alldeles för flitigt använt (minns jag fel eller tjänade det vid ett tillfälle som något slags fancy tankebubbla?). Jag kan förstå idén med att låta sms ersätta telegram - de är båda obehagligt kortfattade och framför oftast med information snarare än poesi - men ärligt talat, hur ofta händer det att man tv-tittare tvingas läsa alla de femtielva telegram som huvudpersonen hinner skicka iväg under en och en halv timmas tid? Nej, de läses isåfall upp av skådespelarna. Är det här ett tecken i tiden, en föraning om den högteknologiska värld där vi inte längre kommunicerar direkt med varandra, tête à tête, utan medelst textmeddelanden, om vi så sitter i samma rum som mottagaren?

(Sidospår? Kanske, och kanske beror det, helt enkelt, på min egen lätta aversion gentemot sms som huvudsakligt kommunikationsmedel: det är den där förbaskade längdbegränsningen, även funnen på Twitter, som gör varje litet meddelande till en sådan tidsödande utmaning. För inte kan man väl skicka något som inte glänser av fina formuleringar och genomsyras av förtjusande finurlighet?)

Hursomhelst, när man väl förskonas från dessa litterära nedslag, kan man gott och väl luta sig tillbaka och njuta av interaktionen mellan de två utmärkta huvudrollsinnehavarna - alltså han från The Office och mannen med namnet, Cumberbatch - och den stundtals underhållande dialogen (förutsatt att man hänger med i den senares talhastighet, vilket undertecknad inte alltid gjorde - och då blev dessa sessioner av sherlockianskt tjatter snarare ett tillfälle att drömma sig bort och tänka på annat). En dialog som förvånansvärt ofta tycktes ta på sig uppgiften att illustrera huvudsatsen i Graham Robbs underutvecklade tes/konstaterande att "everone already knows, instinctively, that Holmes is homosexual." (Robb, Strangers, p. 260) För inte är vi i Kansas längre, utan i det post-milleniala, multikulturella och omnisexuella London of the 21st century (when everything changes), och som Robb förutspådde redan 2003 förutsätter en mängd bikaraktärer att S och H är - inget konstigt med det - ett par. Och det uppstår dråpliga situationer och samtal.
Först och främst är jag förstås glad att denna sköna nya värld av vidsynthet intagit televisionen och eventuellt verkligheten, även om jag med en känsla av att vara gammal och en överhängande risk att bli till Little Britains Daffyd inte känner igen den eller vågar tro att den existerar bortom fiktionens gränser. Dagens Sherlock vet (apropå en eventuell bf, "I know it's fine" + intensiv blick, omfg) att det är helt ok att vara homobitrans och kanske till och med asexuell (även om det senare helst bör döljas bakom en acceptabelt skynke av fashionabel arbetsnarkomani), och det unnar jag honom onekligen. Och som manisk matchmaker när det kommer till fiktiva karaktärer kan jag inte låta bli att finna det litet kittlande varje gång möjligheten nämns i tydligt tal.

Men det finns något beskt i skrattet, något bittert, då kyparen, som Holmes känner sedan tidigare, till Watsons förfäran föreslår ett stearinljus för att förhöja den romantiska stämningen. För faktum är att en scen som den inte bara kan uppstå i vår mörka, moderna utopi till dystopisk stad. Antydningar om homosexualitet, underminerande av heterosexualitet är roligt. Ha. Ha. De mest hjärtskärande skrattframkallande repliker som Buffy the Vampire Slayers Andrew fick bidra med handlade om hans obesvarade kärlek till Warren. Eller? Inte? Poängen är att det inte spelar någon egentlig roll vad det säger om karaktärernas känsloliv, så länge vi får vår dos av komik. Det är bara det att, femtielfte gången man hör skämtet är det inte roligt längre. Och vad händer sedan? Är Gafatts rakt-på-sak-taktik ett sätt att snabbt distrahera a certain faction av fansen med sötsaker (alltför sent märker de hur deras tänder fördärvats, och sockerbehovet om möjligt blivit värre av dessa artificiella sötningsmedel). "Homosexualitet är en numera ickefråga MEN minns att just H&W har ett extraordinärt platoniskt förhållande och inget annat." Hursomhelst kan vi ju glädja oss åt att, om dessa nya tider är så nya som de utger sig för att vara, borde Sherlock och John (efternamn är så förrförra seklet) rent statistiskt sett kyssa varandra åtminstone en gång under seriens gång, om så i värsta fall bara för att dölja sina ansikten eller avleda uppmärksamhet.

Ja, jag ber om ursäkt för ännu en avvikelse från huvudspåret.

Kriminalfallet i premiäravsnittet är inte mycket att hänga i granen, och till skillnad från Guy Ritchie har man inte låtit detta faktum överglänsas av andra storslagna utsmyckningar i form av halvfärdiga broar och topless-våld (på tal om Ritchie – bakgrundsmusiken i första avsnittet fick mig att vänta mig att se RDJ-Holmes komma farande genom något fönster) . Tyvärr, måste jag nog säga, för en timma och trettio minuter är för mycket för att bäras upp av en retouchad vintage-story (something old & something new, something borrowed, something, ja, pink) och två återanvända – och förtjusande men något förutsägbara – huvudpersoner, och för att ta lärdom av Livet är en schlager, så kan litet dekorationer i form av wailing rädda en annars tunn melodi. En tunn budget, sedan, kan seriens skapare hantera genom att ge en relativt stor roll till, tja, sig själv. Ack, Gatiss, Gatiss, du självupptagna varelse.

Vad jag tycker om med serien är dock, förutom huvudrollsinnehavarna, vad man gjort av just huvudpersonerna. Watson lider av psykosomatiska skador, drömmer mardrömmar om kriget och dras till faran, medan Holmes som vanligt är otrevlig och självdestruktiv, älskar brott mer än brottsbekämpning, och inte har ätit en matbit sedan 1800-talet (bevismaterial: H&W sitter mycket väl på en restaurang och talar om ännu en, ser vi honom någonsin äta? Nej!). Cumberbatch är nämligen lång och mager så det förslår, och för att förvirra oss litet har han den lockiga kalufs som jag i mitt huvud kallar tycker om att kalla ”indie Urie”, efter Michael Urie i filmen WTC View. Och ja, i likhet med den senare, är den senaste Sherlock bedårande. Besvärlig och enerverande kanske, men bedårande, och John med sina sömnproblem smälter som smör i solsken, och redan nu kan vi ana att de tillsammans kommer att leva lyckliga alla i sina mörka, sinistra nätter.

Men till nästa avsnitt hoppas jag, faktiskt, att det hunnit bli dag.