Huh?

Kära hjärtanes. Jag är nyss hemkommen från att ha sett Backateaterns föreställning Carmen. Senast jag befann mig på nämnda teatervenue var föreställningen såpass lång att man kände sig manad att avbryta den för en sopp-paus mitt i, vilket osökt får mig att tänka på de bildliga uttrycken "Ju fler kockar desto sämre soppa" och "Vilken soppa!"
Jag erkänner: jag förstod ingenting. Nothing, som de skulle ha sagt i pjäsen. För en väldans massa engelska var det - oöversatt, icke textad, något som liknar en tendens (en epidemi?) hos de modernare teaterverk jag sett på senare tiden. Personligen tycker jag faktiskt att det är respektlöst - alla har inte samma kunskaper inom främmande språk, alla har inte samma utbildning, Carmen ska vad jag förstått vara en ungdomsföreställning och varför ska man behöva påminnas om huruvida man duktigt lärt sig sitt andra-tredje-whatever språk eller ej när man går på teater? Alla skolor på alla ställen i alla tider har inte lärt ut engelska med samma frenesi som de som tycks vara norm. Om man nu inte vill göra som operahusen och investera i en väl synlig textningsmaskin, varför kan man då inte helt enkelt framföra verket på svenska (eller det språk som majoriteten av målgruppen förväntas behärska bäst)? Borde inte en bra text, framför av bra skådespelare kunna fungera oavsett vilket språket är. Må vara att det kan finnas någon dramaturgisk vits med att låta publiken sitta oförstående - men det kan mycket väl sluta med att man helt enkelt slutar att lyssna.

Vidare saknade pjäsen handling (någonstans i ett avlägset förflutet ska historien om Carmen ha funnits där, men har dekonstruerats till ett kaos som kanske kunde liknas vid om någon hade klippt ut vart ord för sig i boken och lagt dem i en skål), karaktärer (är det där Carmen? skådespelerskan? en idé personifierad? vilken?) och ingen struktur. Innan föreställningen delade man ut öronproppar, och jag kan förstå varför - som de skrek. I kör. I sina mikrofoner. Som bekant är det så gott som alltid svårt att urskilja orden då en grupp människor skanderar eller tjuter - och den enda vettiga anledning jag kan se till att göra det i en pjäs är väl egentligen att de medverkande själva inser att manuset är så fantastiskt uselt att det faktiskt är bättre om publiken ingen förstår.

Förresten är scenen utformad som något slags helkaklat badhus. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Tyder det på bristande biuldning att jag inte ser relevansen (symboliken eller ens estetiken) däri? Och så finns där kameror som skådisarna filmar sig själva i, för hihi, dokusåpor och webkameror är ju de enda medier dagens ungdom förstår (märk - att döma av att det är en ungdomsinriktad föreställning med 15-årsgräns borde jag inte kunna befinna mig mer än på sin höjd två år från den åldersmässiga målgruppen.)

Hursomhelst, om och om igen börjar skådespelarna recitera antiterror-texter och tal och lagar och jag vet inte vad (gärna in English), och att döma av programmet som snarare är ett informationsblad om antiterrorarbete, är terrorism ett centralt tema. Och rasism, som man liksom får på köpet, och som faktiskt kan anknytas till Carmen själv, antar jag. Men problemet är att jag blir så trött av allt ordlöst skrikande och så beklämd av all denna oändliga, bottenlösa ironi som skapar en sådan distans mellan karaktärer och uppförande och åskådare, att jag till slut inte har den blekaste aning om vad de faktiskt vill säga om ämnet. Eller finns här inget budskap? Är det helt enkelt en tablå över den slutgiltiga, oåterkalleliga, förödande och krossande dekonstruktionen av mänskligheten, det ödesdigra ögonblick då vi äntligen tar kål på varandra och förvandlar vår värld till ett enda slagfält där ingen någonsin segrar? Ja, int' vet jag.

I likhet med en annan pjäs som jag såg för inte alltför länge sedan och har liknande (men inte lika) traumatiska minnen från, Stadsteaterns uppsättning av Hassen Khemiris "Vi som är hundra", innehåller "Carmen" någon slags grekisk kör, i detta fallet bestående av barbröstade, mörkhåriga män (alltså, fatta: sådana som skulle (miss)tas för terrorister) som osaligt irrar omkring på scenen och ibland ger ifrån sig litet läten. De är söta, det kan jag ge dem, och egentligen pjäsens enda behållning, men vad gör de egentligen? Intressant är även att statistkörerna i båda fallen består människor med besitter ett - i jämförelse med etablerade, accepterade huvudrollsinnehavarna - ickenormativt utseende som gör att jag inte kan låta bli att undra om de skulle kunna få spela huvudrollen någon gång? Eller är det som med romantiska komedier och storfilmer, att du måste leva upp till ett visst mått av konventionell skönhet och allmängiltighet för att vara hjälten? Och att vissa kroppstyper helt enkelt är bästa kompisar eller onda (vad du än gör, misstro alltid dvärgar och albinos, misstro för övrigt även Carmen och hennes gelikar).

Och jag är fascinerad och nyfiken; är det här något som majoriteten av människor födda upp till fem år senare än jag förstår och uppskattar?

Ja, slut på den utläggningen. Nu tänkte jag unna mig litet föda och slå på tv-apparaten, men nej, inte för att se på Fantastic Four, utan för att sätta i en dvd-skiva med ett avsnitt av Hornblower, för ni förstår: jag föredrar min Ioan långhårig, ung och med en bicorne på huvudet.


- Jisses, karl, vad sysslar de med där borta på scenen?

They got the mustard out.

Malmös Moderna Museums monokromatiska korridorer är som skapta för att spela in kitschig skräckfilm i. När Panos H. Koutras känner att det är dags att göra en uppföljaren till Attack of the Gian Moussaka föreslår jag något i stil med: Attack of the Mischiveous Mustard! med den alternativa titeln The Yellow Wall Paint, för att attrahera en bredare publik (som dock - märk - anser sig själv som mycket smal).


Litet läskigt var även hur väl min kappa matchade, ja rentav smälte in i, museets orangea ytterväggar.

Teater! Modernt! Småskaligt!

Ni vet, hur man sitter där i en teatersalong och känner – ja, rentav vet – att det är just ens egna själ sångaren/skådespelare/e.d. medvetet ser in i under den där extra starka scenen. Ja, och först sedan inser man att det troligen bara var inbillning (som ifall den uppträdande verkligen behärskade sitt yrke bör ha delats av hela publiken). Till sist lär man sig att nej, det är inte mig de tittar på; ett hälsosamt accepterande av faktum som dock i värsta fall kan leda till att man inte inser när man faktiskt har hamnat i skådespelarnas blickfång. Litet som pojken och vargen. Eller tvärtom?
Hursomhelst hade jag tidigare ikväll det stora nöjet att bevista en liten så kallad modern teaterföreställning, och hej fördomar/farhågor om audience paricipation!, blev dragen i håret av skådespelarna. Typ.
Jovisst, det är sant att den del av min personlighet som skriker efter uppmärksam jublade inom mig, men på samma gång gjorde det mig till en strängare kritiker: jag vill bannemej inte ha offrat mina hårstrån för en dålig föreställning. Och tänka sig, det gjorde jag inte.

Nog om mig och min närkontakt med konsten, och över till den faktiska teaterupplevelsen. Vad jag såg (helt utan att veta vad det var, och tack vare min mors bekantskap med kostymören) i Göteborgs Dramatiska Teaters ytterst mysiga och intima lokaler var en pjäs kallad Cloning Frankenstein, skapad av det debuterande ”teaterkollektivet” EnKor. Den lilla scenen var i likhet med de två skärmar som utgjorde bakgrunden klädd i något slags vitt, plastigt material med något slags strukturmönster, och rekvisitan bestod i princip av en hurts, några lika vita läkarrockar i lackmaterial, (lack är det nya svarta inom teater – se Göteborgsoperans utsäkta uppsättning av Massenets Thaïs) litet blod och en fantastisk fosterhinna (det ni!).

Jag önskar att jag kunde beskriva pjäsens inledning för er, då den var rätt så genialisk och ytterst underhållande, men det kan jag tyvärr inte göra då det för ovanlighetens skull vore att avslöja för mycket och förta spänningen. Men se för guds skull till att vara i tid.
Man kan ju tycka att framförandet av pjäser liknar tillagandet av soppa: för många kockar och det blir pannkaka istället. Vad gäller det tycker jag faktiskt att enkorna gjort kloka val; de roller som förekom fördelades på två skådespelare, Johan Westergren & John Winton, vilket gjorde att det aldrig blev plottrigt som kan ske med större produktioner, samtidigt som de på ett alldeles utmärkt sätt kompletterade (och – ibland, när det behövdes – tog udden av) varandra.

Men handlingen då? Att jag så gärna trippar på tå runt det ämnet beror på att det ofta är det svåraste att beskriva, och rent omöjligt att beskriva väl och värdigt. Men om jag ska försöka rannsaka mitt närminne, vilket inte är det lättaste, kan jag konstatera att det förenklat handlade om en moderniserad iscensättning av historien om den tragiske Victor Frankenstein och hans lika olycksaliga skapelse. Någon slags ramhandling tycks ha existerat, men då menar jag snarast ”ram” som i Harry Potter-böckerna där tavelmotiven om jag inte minns fel efter eget bevåg kan gå in och ut ur de ramar som omsluter dem. Två forskare inom genetik virrade in sig på en tom teaterscen, iklär sig de stereotypa vetenskapsmanna-plaggen och tadam – börjar utagera de roller som de omisskännliga kostymerna bär med sig. Därpå följer litet mer melodramatiskt skrikande än vad som kan sägas vara min tekopp (och som för mina tankar snarast till uppträdanden framförda av teknikstudenter), men även en del filosoferande, mycket humor, referenser till Mary Shelleys verk, några väl utförda dialektala hopp, en scen på franska och överlag riktigt imponerande skådespeleri.

På det hela taget var Cloning Frankenstein trots mina initiala tveksamheter (ack, fördomsfullhet, som kan spåras tillbaka till ett trauma av tråkighet kallat Radio Noir) en riktigt angenäm och sympatisk teaterupplevelse. (”Sympatisk” är trots att det kanske inte låter jättespännande, faktiskt ett gott omdöme från mig.) Tydligen var kvällens föreställning den sista i Göteborg, men det verkar som att de även ska framföra den i Stockholm den 25e någonting på något ställe som heter typ Improvisation & Co. Gå gärna dit, men fundera eventuellt på att sätta er någon annanstans än på första raden om ni bär ljusa kläder.

Och och och... be still my heart, var inte den blonde litet lik Sam West (à la Cambridge Spies, snarare än Hornblower)? Eller hur? Inbillning eller inte var han lik nog (jfr Martin Kagemark), så honom blir det till att hålla lätt utkik efter i teatervärlden. (Nej, jag överföll honom inte efter föreställningen och påpekade detta. Självbehärskning, vet ni.)

P.S. Gilbert & Gubars analys av Frankenstein har fortfarande den bästa slutklämmen någonsin: "And now, we see that they were Eve and Eve all along."

Dagens franskaövning.

Jérôme Pradon & Christophe Lidon (sett från vänster till höger). Det är alltid fascinerande att se två personer sittandes bredvid varandra, där den ena är iklädd skjorta och ovanpå det en jacka, medan den andre bara bär ett linne. Fast kanske vill Jérôme illustrera det där Lidon säger om att han (J) har axlarns att fär att bära upp förestllningen (även om jag har en känsla av att det var bildligt menat). <3


FX
Uploaded by Phlaurippe. - Watch original web videos.

Stockholm & Petra von Kant & Innan Hedwig

Et alors. Jag är hemkommen från min kuturweekend som, om jag får säga det själv, blev något av en succé. Really.


Efter inhandlandet av proviant på Centralstationen och ett obehagligt möte med Världens Drygaste Pressbyrå-Expedit (jag överdriver inte) åkte jag upp till Stockholm med InterCity (fem timmar att sitta och inte kunna göra någonting förutom att ta det lugn och läsa, himmelskt) på fredagen, anlände till destinationen vid 17-tiden och hann med ett besök i den högst imponerande secondhand-affären (paljettsektionen gjorde mig nästan gråtfärdig, så underbar var den) Beyond Retro på vägen till Stadsteatern. Nej, jag köpte ingenting, det var ju första kvällen, liksom. Hursomhelst lyckades jag hitta fram (en överdrift, egentligen, då jag i princip bara följde en rak gata) till Sergels Torg och, I'm telling you, trappan där fick emotrappan i Nordstan att verka som... värsta lilla övergivna furstukvisttrappan. Så. mycket. folk. Tack och lov att jag hade mina planer och biljetter och snart kunde fly in i Kulturhuset, där jag så småningom hittade (inte lika lätt) Lilla Scenen där det gavs en föreställning av Fassbinders "Petra von Kants bittra tårar". Som titeln antyder var det gott om tårar i pjäsen som handlade om människans sökande efter kärlek och oförmåga att älska, om klass och (ibland ömsesidigt) utnyttjande och maktförhållanden och sådant. Den var mycket bra, jag var överlycklig att få sitta i en teatersalong för första gången sedan i våras samt litet imponerad av att se en kändis som Pia Johansson i titelrollen, och Petra von Kants tystlåtna assistent (som - très imponerande var på scenen nästan hela tiden utan att säga ett ord) var übersnygg i sin kostym.
   Så så var det med det och sedan tog jag T-banan ut till min tillfälliga logi hos släktingar i la Vällingby. Har jag nämnt att jag gillar tunnelbanesystem, förresten? Stockholms är inte riktigt lika kul som Paris' eller Londons.

Nästa dag var det dags att på riktigt ge sig ut i storstaden (som verkligen är stor om man jämför med Göteborg), ensam med en undermålig karta jag skrivit ut från internet där någon tiondel av gatorna stod utskrivna. Efter att snabbt ha gått nedför den extremt oattraktiva Drottninggatan (hur kan man låta en gata se ut så?) började jag med att irra omkring litet i G:a Stan innan jag slog mig ned på café Chokladkoppen på Stortorget och kosnumerade en överdimensionerad muffin och en gigantisk chailatte med äkta te i medans jag läste i Ronald Firbanks "The flower beneath the foot" (mer om honom en annan gång, förresten). Jag hade tidigare besökt caféet i fråga och har alltid funnit den trånga, mörka lokalen högst charmerande (även om jag just igår satt utomhus och njöt av det mulna men behagliga vädret), läget likaså. För att inte tala om det faktum att man fick små apelsinskivor med allt.

Efter denna orgie i socker och komjölk gick jag bestämt och målmedvetet vidare bland gränderna och kom så småningom fram till den lilla butiken Van Asch, som jag läst om på den fabulösa Marias
blogg, och blev smått förvirrad när jag trädde in i den. Där fanns så många fina saker, liksom, hattar till och med! Så jag gick omkring ett tag som en osalig ande och när expediten så föreslog att jag skulle prova ett brett skärp (är mycket glamourösare än vad det låter) som dessutom skulle "passa mig eftersom jag var smal" (vilket jag behövde höra efter muffinsen) hade jag ingen motståndskraft kvar. Alls. Och det hela slutade med att jag köpte inte bara bältet utan även en fabulööös hatt som jag med ens jag såg den insåg skulle passa perfekt till den glansgråa leopardklänning jag planerade att bära på kvällen och erbjuda en högst trevlig lösning på dilemmat "vad ska jag göra med mitt hår?!" (för nej, jag hade inte inhandlat någon spännande peruk att ha på mig). Så kan det gå. Jättefin affär, iallafall.

Vidare bar det av, till fots förstås, på litet så kallad (fack)litterär sightseeing (typ som när folk går guidade Da Vinci kod-visningar i Paris) till Södermalm och Café Copacabana, som agerade skådeplats i ett av kapitlen i den-där-boken-om-arkitektur jag läste i somras, "Behind straight curtains". När jag först kom över till Söder-ön och skådade en mycket sluttande gata som minde om San Fransisco (de bilder jag sett av den amerikanska kuststaden) blev jag smått förälskad i den första del av Stockholm jag dittills hade sett som faktiskt såg ut som en riktig, nutida stad. Sedan råkade jag gå förbi Hattbaren, inhandlade en snygg hatt, insåg att gatan jag befann mig på inte stod utsatt på min karta och var plötsligt inte helt säker på hur jag skulle ta mig till mitt delmål, Hornstulls Strand. Nej, att vända att gå tillbaka var inget alternativ, ej heller att ge upp och fråga någon om vägen. Vad ligger utmaningen i det, liksom?
   I vilket fall som helst lyckades jag till sist, efter några kilometers vandrande på smågator och cykelvägar, ta mig till caféet i fråga där jag åt en macka som var god förutom den alldeles för salta (herregud, vad är det med folk och salt liksom?) friterad tofun därpå och passade på att ta ett turistfoto av mig själv i toalettspegeln. Varför där, förutom att speglar alltid innebär ett ypperligt tillfälle att fota sig själv, kan man fråga sig. Jo, i tidigare nämnda bok, som alltså inspirerat mig att bege mig till dessa utkanter av hufvudstanden, finns ett foto föreställande två nästan-smälta dockor (som skulle vara en minnessak från då en brandbomb kastades in) på toaletten at the copa, Copacabana. Så, vad kan bättre än ett foto innehållande både mig och nämnda dockor, för att bevisa att jag faktiskt ignorerade (inte märkte) de blödande skavsåren på mina fötter, inte lät kartan begränsa mig, och trots att jag inte valde den raka vägen hittade fram till slut.

Och sedan tog jag tunnelbanan tillbaks. Och efter det... efter dusch och klädbyte... närmade sig med stormsteg själva anledningen till att jag över huvud taget befann mig i Stockholm. Hedwig & the Angry Inch. Den förtjänar dock ett eget inlägg.

Deambulantis in horto.


I Italien besökte vi (jag & mina föräldrar) The Hanbury Botanical Gardens, nära Ventimiglia. Trädgården var fabulös och jag fick en chans att använda mina ytterst små latinkunskaper.


Här är jag framför mitt favoritträd, en Schotia brachypetala.

Känn en doft av kärleken.

Ikväll var jag alltså och såg "Cissi & Nour - Almost like boys" feat. Maud Lindström, som trots att Göteborg från början inte fanns med på turnéplanen atack och lov dök upp på Pustervik till sist. Det är knappast någon nyhet att jag avgudar Maud Lindström (det var för övrigt genom hennes mailinglist jag hörde talas om showen), men förutom att hon förstås var superb så absolut älskade jag resten av föreställningen också. Även Cissi & Nour var superroliga, coola, smarta, snygga och så vidare... och showen var rolig och stundtals tankeväckande och slutade till råga på allt i underbar (Disney-)musikalanda! Jag kan inte beskriva den bättre eller göra någon vettig recension, då jag är alltför uppfylld av den lyckokänsla som infann sig då jag beskådade detta fabulösa spektakel. Det var seriously en av de starkaste teaterupplevelser jag varit med om sedan Le Cabaret des Hommes Perdus (och att döma av den här bloggens namn - och ofta innehåll - är det att säga mycket.)
... och Maud spelade en låt jag inte hade hört förut! Spännande!

image189

Era stupendo...

Min mor visade stor barmhärtighet igår och körde samt gjorde mig sällskap till operan igår, så jag fick se Macbeth till slut iallafall. Det var en högst angenäm upplevelse: det är alltid trevligt att vara på operan, körerna var fabulosos och även solisterna mycket duktiga. Dessutom blev jag smått chockad av det faktum att det var en tragisk historia med lyckligt slut - jag har aldrig sett en sådan opera förut. Även karaktären Lady Macbeth visade på originalitet då hon till skillnad från många andra operakvinnortotalt saknande tendenser till självuppoffrande, och när hon dog för sina synder (förstås) i slutet så skulle man kunna tycka att hon faktiskt till viss del förtjänade sitt tragiska öde (till skillnad från t.ex. kvinnan i Faust som snarare offrades för att sona sin före dettas illgärningar).
Era in italiano, och jag ansträngde mig att försöka snappa upp lietet ord här och var för framtida användning (i juni, i synnerhet), men det gick sådär.

Annars var my favourite den ridå som användes litet då och då på scenen, speciellt när häxorna var med, och som var väldigt glänsande och fin och gjorde sig mycket bra med ljussättningen. (Den var förstås inte i klass med den rödglittriga ridån i Le Cabaret des Hommes Perdus, men det förväntade jag mig inte heller.)

image182

Maudite, Västtrafik.

Et voilà det gudomliga straffet fär att jag skjutit upp att ta kökort. Det är sista föreställningen av Macbeth på Göteborgsoperan imorgon, jag har inte sett den, den är enligt mina uträkningar slut vid 22.30 och den sista bussen går vid 22.00.
   Jag är som sagt för pryd för att svära i skrift, men gudvete att jag gör det mentalt.

Casa Bella Italia

Den här tavlan såg jag på en pizzeria/restaurang i Paris, och bestämde mig för att diskret föreviga med min kamera. Det gick sådär, men jag tycker fortfarande mycket om bilden. Jag är svag för cafémotiv (även om detta mer exakt verkar vara ett glasscafé, gelateria).

image165

I cried a river over you.

Konstinstallation på Boulevard de Magenta.

image153


Jag måste åka tillbaka till Paris. Snart. Det finns så mycket mer att se.

Material girl (now that's an original idea for a rubrik)

(Har nu läst ett antal sidor i A-K samt sett ett som vanligt obegripligt avsnitt av Project Catwalk 3.)

Idag pratade vi i skolan om att överkonsumtion egentligen är roten till det mesta onda (i stor skala), så på tal om det tänkte jag redovisa vad för spännande materiella ting jag slösade bort mina pengar på i Paris.

image146
Uppifrån (och under) från vänster:
- kort, kortärmad silverfakeläderjacka från någon affär kallad Pimkie
- fabulös over-priced tygkasse (Baby Paris original sac) från Baby the Stars Shine Bright. Jag har en faiblesse för tygkassar som eventuellt kommer leda mig i ekonomisk ruin.
- La Cage Aux Folles på dvd (jag har sett den amerikanska versionen, Birdcage, men enligt Leonard Maltins filmguide är originalet bättre)
- en dyr skiva med Suzy Solidor, "Au Cabaret: enregistrements rares et inédits 1939-1963"
- soundtracket till Les Chansons d'Amour (anledningen till att jag inte köpte dvdn också är att denna inte har några subtitres överhuvudtaget, vilket känns väldigt dumt)
- "Le Tueur du Marais" av Paul Amstel (vi ska läsa en fransk bok i skolan, så jag passade på att köpa en till synes inte allt för komplicerad deckare om en escort boy och hans sidekick den hysteriska "hårfrisörskan" som löser brott i Marais... typ.)
- en billig skiva med Abd Al Malik, "Gibraltar"
- "Les Parapluies de Cherbourg", den überfina gamla musikalen med Catherine Deneuve efter vilkens anda ovan nämnda "Les Chansons d'Amour" är skapad (med Deneuves dotter Chiara Mastrioanni i en av rollerna)
- och sist och minst ett vykort från Christian Lacroix-utställningen på La Musée des Arts Décoratif

All kinds of everything: the cultural edition.

Även om jag igår inte hittade någon NME med Beth Ditto i Göteborg igår, och inget nytt nummer av l'Officiel syntest till, kom jag dock hem med en annan tidning, Missbehave "for the fashion rebel" istället. Uppenbarligen är Kelis krönikör i den, och tar i sin första text upp ämnet feminism. Kan det bli bättre?

Jag var även som planerat och kollade in HBT-GBG festivalen litegrann, förstås genom att i allmänhet spana på homosexuella (vaddå? jag är från landet, queermänniskor är exotiskt för mig) på stan, men även genom mer eller mindre korta besök på Röhsska och Världskulturmuseet.
På Röhsska hade de en utställing (som inte hade något med festivalen att göra), "Icon Dressed" av 
Anette Meyer med fantastiska kläder, representerande olika tidsepoker, gjorda i vackert blommönstrat papper.

Så bar det vidare till Världskulturmuseet, som jag fullkomligt älskar. Tillsammans med bibliotek i allmänhet, är det något av min favoritplats att vistas på. Då vi redan hade sett de andra utställningarna nöjde vi oss med att se på "Gender Blender"-utställningen i foajén (bakom trappan!). Som väntat var den våäldigt trevlig, och innehöll bland annat en fantastisk kortfilm kallad "Pashke och Sofia" om en kvinna i Albanien som valt att leva sitt liv som man, enligt en gammal albansk som tillät kvinnor att "byta kön" och få tillgång till manliga rättigheter (och ansvar) genom att leva som "sworn virgin", ogift.


Sedan åt vi (jag och min mor) middag på Café Cello, ett fullkomligt fabulous libanesisk café/restaurang på Andra Långgatan vars spenatpiroger jag avgudar. Deras inredning är klockren, även om den tonats ned lite sedan de drabbades av översvämning och behövde göra om allt - jag saknar lite skidstaven i taket.

Efter detta var det dags för dagens höjdpunkt, "Ångrarna" på Pustervik. Pjäsen i sig var helt fantastiskt, och bestod helt i min smak av endast två superba skådespelare på en sparsamt inredd scen. När själva föreställnignen var slut drogs trevligheterna ut ytterligare en stund i och med ett mycket intressant publiksamtal med regissören... som ju förstås är ingen mindre än Marcus Lindeen, som jag avgudar sedan han var programledare för Flipper i P3. Dessutom visade han klipp ur den kommande dokumentärfilmen, med de Riktiga ångrarna. All in all, väldigt intressant.

Råttor med punkfrisyr?

Ärade (om än troligen imaginära) läsare, låt oss tala om subtilitet, om att säga åh-så-mycket med ytterst få ord, om att förmedla någonting på ett sådant sätt att mottagaren inte inser förrän senare vad han/hon fått höra.

För att följa den nya tradition som går ut på att jag utsätter mig själv för en "kultur"upplevelse varje vecka, var jag ikväll och såg teaterföreställningen "Radio Noir" som gästspelar i Teater Aktörs (små) lokaler i Göteborg. Medans gittaristerna var fullkomligt enastående, och musiken väl integrerad i pjäsen, skulle jag vilja hävda att manuset - för att tala klarspråk - sög. Det här är ju förstås bara min egen ödmjuka åsikt, men tetxen lät i allmänhet som om den skrivits av en - lätt deprimerad - femtonåring. Inget ont om sådana (det var inte länge sedan jag var en själv), men skillnaden är att deras verk inte så ofta sätts upp på teatrar runtom i världen, utan snarare lämnas kvar längst ned i någon byrålåda, där de får representera ett patetiskt men viktigt steg i den personliga utvecklingen.
Vad jag vill säga är att texten var så full av all dessa öevrdrivna liknelser som gav intrycket att vilja chockera, att man till sist (eller ganska snart, för att vara ärlig) bara satt där och väntade på att huvudpersonen skulle bli klar med uppräknandet av självmordsmetoder i detaljerade ordalag, och gå vidare i "handlingen". Vi fattar poängen, liksom, chill out.
Även scenografin, vitt med rakbladsmönstrade lampskärmar, var alltför öevrtydlig och inte heller speciellt tilltalande ur estetisk synvinkel. Det är även intressant om man tänker på att pjäsen sades handla om en radiopratare: inte vid ett enda tillfälle tyckte jag att huvudpersonen faktiskt lät som en sådan, så om scenografin innehållit en radiostudio (eller minsta antydan om) hade det i min mening varit bättre.

Då tänker man sig, att man med dessa förutsättningar kunnat tackla manuset med en något mer minimalisk form av skådespeleri. Men nej. Det var spring och skrik, välgjort i och för sig, även om det bidrog till att man inte riktigt orkade koncentrera sig (och istället vände sitt intresse åt endast musiken). Lite kontraster hade verkligen inte skadat (även om jag tyckte att den tog sig litet i slutet). 
Som det var nu lämnade föreställningen inga djupare spår hos mig, förutom möjligen att gitaerristerna var extrordinära och att kostymerna kunde ha varit bättre.

Men vad vet jag, jag är väl bortskämd efter att ha sett den fantastiska "Le Cabaret des hommes perdus" i Paris i höstas. Perfektion.

Shakespeare + Nine Inch Nails = LOVE

Jag och min mor tillbringade igår kväll med att konsumera himmelskt god och beroendeframkallande sushi, samt mindblowing kultur i form av teaterföreställnginen Rikard III som gästspelar (igår och idag) på Stadsteatern i Göteborg. Scenografin och kostymerna (båda signerade Bente Lykke Møller) minde inte helt litet om Gale Edwards version av Jesus Christ Superstar, stilrent med mycket svart och mycket läder (som jag envist intalar mig själv var fake), och kombinationen Shakespeare och NIN-musik var rent genialisk, även om man inte kunde låta bli att oroa sig lite över hur de äldre besökarna skulle reagera. Att dessutom ha namnen på karaktärerna på de nästintill överjordiskt snygga och i sammanhanget perfekta kostymerna var ännu en god idé från de som låg bakom föreställningen.

image17
Kostymskecther från Rikard III, finns med i programmet.

Jag blev helt blown away av den ofantligt (melo-)dramatiska texten och hur utmärkt den levererades av skådespelarna. Äntligen förstår jag lite varför Shakespeares pjäser är så berömda, och så ofta spelade. Sådan dramatik, sådant driv i språket. Och vilken komik. I all sin svärta var föreställningen grymt (i adjektivets alla bemärkelser) rolig. Jag fann mig själv smått orolig över att min mascara skulle förstöras av att jag skrattade så artt jag nästan grät.

Även om alla skådesplerarna nu var fantastiska och pefekta, så förtjänar Rikard Wolff ett hedersomnämnande dels för att han spelade titelrollern med sådan bravur och dels däfför att jag troligen inte ahde kommit på tanken att se föreställningen om inte han varit med.
För att fortsätta med anglicismerna så var han bara outstanding. Fantastique. Helt enkelt.