Kära hjärtanes. Jag är nyss hemkommen från att ha sett Backateaterns föreställning Carmen. Senast jag befann mig på nämnda teatervenue var föreställningen såpass lång att man kände sig manad att avbryta den för en sopp-paus mitt i, vilket osökt får mig att tänka på de bildliga uttrycken "Ju fler kockar desto sämre soppa" och "Vilken soppa!"
Jag erkänner: jag förstod ingenting. Nothing, som de skulle ha sagt i pjäsen. För en väldans massa engelska var det - oöversatt, icke textad, något som liknar en tendens (en epidemi?) hos de modernare teaterverk jag sett på senare tiden. Personligen tycker jag faktiskt att det är respektlöst - alla har inte samma kunskaper inom främmande språk, alla har inte samma utbildning, Carmen ska vad jag förstått vara en ungdomsföreställning och varför ska man behöva påminnas om huruvida man duktigt lärt sig sitt andra-tredje-whatever språk eller ej när man går på teater? Alla skolor på alla ställen i alla tider har inte lärt ut engelska med samma frenesi som de som tycks vara norm. Om man nu inte vill göra som operahusen och investera i en väl synlig textningsmaskin, varför kan man då inte helt enkelt framföra verket på svenska (eller det språk som majoriteten av målgruppen förväntas behärska bäst)? Borde inte en bra text, framför av bra skådespelare kunna fungera oavsett vilket språket är. Må vara att det kan finnas någon dramaturgisk vits med att låta publiken sitta oförstående - men det kan mycket väl sluta med att man helt enkelt slutar att lyssna.

Vidare saknade pjäsen handling (någonstans i ett avlägset förflutet ska historien om Carmen ha funnits där, men har dekonstruerats till ett kaos som kanske kunde liknas vid om någon hade klippt ut vart ord för sig i boken och lagt dem i en skål), karaktärer (är det där Carmen? skådespelerskan? en idé personifierad? vilken?) och ingen struktur. Innan föreställningen delade man ut öronproppar, och jag kan förstå varför - som de skrek. I kör. I sina mikrofoner. Som bekant är det så gott som alltid svårt att urskilja orden då en grupp människor skanderar eller tjuter - och den enda vettiga anledning jag kan se till att göra det i en pjäs är väl egentligen att de medverkande själva inser att manuset är så fantastiskt uselt att det faktiskt är bättre om publiken ingen förstår.

Förresten är scenen utformad som något slags helkaklat badhus. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Tyder det på bristande biuldning att jag inte ser relevansen (symboliken eller ens estetiken) däri? Och så finns där kameror som skådisarna filmar sig själva i, för hihi, dokusåpor och webkameror är ju de enda medier dagens ungdom förstår (märk - att döma av att det är en ungdomsinriktad föreställning med 15-årsgräns borde jag inte kunna befinna mig mer än på sin höjd två år från den åldersmässiga målgruppen.)

Hursomhelst, om och om igen börjar skådespelarna recitera antiterror-texter och tal och lagar och jag vet inte vad (gärna in English), och att döma av programmet som snarare är ett informationsblad om antiterrorarbete, är terrorism ett centralt tema. Och rasism, som man liksom får på köpet, och som faktiskt kan anknytas till Carmen själv, antar jag. Men problemet är att jag blir så trött av allt ordlöst skrikande och så beklämd av all denna oändliga, bottenlösa ironi som skapar en sådan distans mellan karaktärer och uppförande och åskådare, att jag till slut inte har den blekaste aning om vad de faktiskt vill säga om ämnet. Eller finns här inget budskap? Är det helt enkelt en tablå över den slutgiltiga, oåterkalleliga, förödande och krossande dekonstruktionen av mänskligheten, det ödesdigra ögonblick då vi äntligen tar kål på varandra och förvandlar vår värld till ett enda slagfält där ingen någonsin segrar? Ja, int' vet jag.

I likhet med en annan pjäs som jag såg för inte alltför länge sedan och har liknande (men inte lika) traumatiska minnen från, Stadsteaterns uppsättning av Hassen Khemiris "Vi som är hundra", innehåller "Carmen" någon slags grekisk kör, i detta fallet bestående av barbröstade, mörkhåriga män (alltså, fatta: sådana som skulle (miss)tas för terrorister) som osaligt irrar omkring på scenen och ibland ger ifrån sig litet läten. De är söta, det kan jag ge dem, och egentligen pjäsens enda behållning, men vad gör de egentligen? Intressant är även att statistkörerna i båda fallen består människor med besitter ett - i jämförelse med etablerade, accepterade huvudrollsinnehavarna - ickenormativt utseende som gör att jag inte kan låta bli att undra om de skulle kunna få spela huvudrollen någon gång? Eller är det som med romantiska komedier och storfilmer, att du måste leva upp till ett visst mått av konventionell skönhet och allmängiltighet för att vara hjälten? Och att vissa kroppstyper helt enkelt är bästa kompisar eller onda (vad du än gör, misstro alltid dvärgar och albinos, misstro för övrigt även Carmen och hennes gelikar).

Och jag är fascinerad och nyfiken; är det här något som majoriteten av människor födda upp till fem år senare än jag förstår och uppskattar?

Ja, slut på den utläggningen. Nu tänkte jag unna mig litet föda och slå på tv-apparaten, men nej, inte för att se på Fantastic Four, utan för att sätta i en dvd-skiva med ett avsnitt av Hornblower, för ni förstår: jag föredrar min Ioan långhårig, ung och med en bicorne på huvudet.

Ni vet, hur man sitter där i en teatersalong och känner – ja, rentav vet – att det är just ens egna själ sångaren/skådespelare/e.d. medvetet ser in i under den där extra starka scenen. Ja, och först sedan inser man att det troligen bara var inbillning (som ifall den uppträdande verkligen behärskade sitt yrke bör ha delats av hela publiken). Till sist lär man sig att nej, det är inte mig de tittar på; ett hälsosamt accepterande av faktum som dock i värsta fall kan leda till att man inte inser när man faktiskt har hamnat i skådespelarnas blickfång. Litet som pojken och vargen. Eller tvärtom?
Hursomhelst hade jag tidigare ikväll det stora nöjet att bevista en liten så kallad modern teaterföreställning, och hej fördomar/farhågor om audience paricipation!, blev dragen i håret av skådespelarna. Typ.
Jovisst, det är sant att den del av min personlighet som skriker efter uppmärksam jublade inom mig, men på samma gång gjorde det mig till en strängare kritiker: jag vill bannemej inte ha offrat mina hårstrån för en dålig föreställning. Och tänka sig, det gjorde jag inte.

Nog om mig och min närkontakt med konsten, och över till den faktiska teaterupplevelsen. Vad jag såg (helt utan att veta vad det var, och tack vare min mors bekantskap med kostymören) i Göteborgs Dramatiska Teaters ytterst mysiga och intima lokaler var en pjäs kallad Cloning Frankenstein, skapad av det debuterande ”teaterkollektivet” EnKor. Den lilla scenen var i likhet med de två skärmar som utgjorde bakgrunden klädd i något slags vitt, plastigt material med något slags strukturmönster, och rekvisitan bestod i princip av en hurts, några lika vita läkarrockar i lackmaterial, (lack är det nya svarta inom teater – se Göteborgsoperans utsäkta uppsättning av Massenets Thaïs) litet blod och en fantastisk fosterhinna (det ni!).

Jag önskar att jag kunde beskriva pjäsens inledning för er, då den var rätt så genialisk och ytterst underhållande, men det kan jag tyvärr inte göra då det för ovanlighetens skull vore att avslöja för mycket och förta spänningen. Men se för guds skull till att vara i tid.
Man kan ju tycka att framförandet av pjäser liknar tillagandet av soppa: för många kockar och det blir pannkaka istället. Vad gäller det tycker jag faktiskt att enkorna gjort kloka val; de roller som förekom fördelades på två skådespelare, Johan Westergren & John Winton, vilket gjorde att det aldrig blev plottrigt som kan ske med större produktioner, samtidigt som de på ett alldeles utmärkt sätt kompletterade (och – ibland, när det behövdes – tog udden av) varandra.

Men handlingen då? Att jag så gärna trippar på tå runt det ämnet beror på att det ofta är det svåraste att beskriva, och rent omöjligt att beskriva väl och värdigt. Men om jag ska försöka rannsaka mitt närminne, vilket inte är det lättaste, kan jag konstatera att det förenklat handlade om en moderniserad iscensättning av historien om den tragiske Victor Frankenstein och hans lika olycksaliga skapelse. Någon slags ramhandling tycks ha existerat, men då menar jag snarast ”ram” som i Harry Potter-böckerna där tavelmotiven om jag inte minns fel efter eget bevåg kan gå in och ut ur de ramar som omsluter dem. Två forskare inom genetik virrade in sig på en tom teaterscen, iklär sig de stereotypa vetenskapsmanna-plaggen och tadam – börjar utagera de roller som de omisskännliga kostymerna bär med sig. Därpå följer litet mer melodramatiskt skrikande än vad som kan sägas vara min tekopp (och som för mina tankar snarast till uppträdanden framförda av teknikstudenter), men även en del filosoferande, mycket humor, referenser till Mary Shelleys verk, några väl utförda dialektala hopp, en scen på franska och överlag riktigt imponerande skådespeleri.

På det hela taget var Cloning Frankenstein trots mina initiala tveksamheter (ack, fördomsfullhet, som kan spåras tillbaka till ett trauma av tråkighet kallat Radio Noir) en riktigt angenäm och sympatisk teaterupplevelse. (”Sympatisk” är trots att det kanske inte låter jättespännande, faktiskt ett gott omdöme från mig.) Tydligen var kvällens föreställning den sista i Göteborg, men det verkar som att de även ska framföra den i Stockholm den 25e någonting på något ställe som heter typ Improvisation & Co. Gå gärna dit, men fundera eventuellt på att sätta er någon annanstans än på första raden om ni bär ljusa kläder.

Och och och... be still my heart, var inte den blonde litet lik Sam West (à la Cambridge Spies, snarare än Hornblower)? Eller hur? Inbillning eller inte var han lik nog (jfr Martin Kagemark), så honom blir det till att hålla lätt utkik efter i teatervärlden. (Nej, jag överföll honom inte efter föreställningen och påpekade detta. Självbehärskning, vet ni.)

P.S. Gilbert & Gubars analys av Frankenstein har fortfarande den bästa slutklämmen någonsin: "And now, we see that they were Eve and Eve all along."

Ikväll var jag alltså och såg "Cissi & Nour - Almost like boys" feat. Maud Lindström, som trots att Göteborg från början inte fanns med på turnéplanen atack och lov dök upp på Pustervik till sist. Det är knappast någon nyhet att jag avgudar Maud Lindström (det var för övrigt genom hennes mailinglist jag hörde talas om showen), men förutom att hon förstås var superb så absolut älskade jag resten av föreställningen också. Även Cissi & Nour var superroliga, coola, smarta, snygga och så vidare... och showen var rolig och stundtals tankeväckande och slutade till råga på allt i underbar (Disney-)musikalanda! Jag kan inte beskriva den bättre eller göra någon vettig recension, då jag är alltför uppfylld av den lyckokänsla som infann sig då jag beskådade detta fabulösa spektakel. Det var seriously en av de starkaste teaterupplevelser jag varit med om sedan Le Cabaret des Hommes Perdus (och att döma av den här bloggens namn - och ofta innehåll - är det att säga mycket.)
... och Maud spelade en låt jag inte hade hört förut! Spännande!

Et voilà det gudomliga straffet fär att jag skjutit upp att ta kökort. Det är sista föreställningen av Macbeth på Göteborgsoperan imorgon, jag har inte sett den, den är enligt mina uträkningar slut vid 22.30 och den sista bussen går vid 22.00.
   Jag är som sagt för pryd för att svära i skrift, men gudvete att jag gör det mentalt.

Den här tavlan såg jag på en pizzeria/restaurang i Paris, och bestämde mig för att diskret föreviga med min kamera. Det gick sådär, men jag tycker fortfarande mycket om bilden. Jag är svag för cafémotiv (även om detta mer exakt verkar vara ett glasscafé, gelateria).

(Har nu läst ett antal sidor i A-K samt sett ett som vanligt obegripligt avsnitt av Project Catwalk 3.)

Idag pratade vi i skolan om att överkonsumtion egentligen är roten till det mesta onda (i stor skala), så på tal om det tänkte jag redovisa vad för spännande materiella ting jag slösade bort mina pengar på i Paris.

Ärade (om än troligen imaginära) läsare, låt oss tala om subtilitet, om att säga åh-så-mycket med ytterst få ord, om att förmedla någonting på ett sådant sätt att mottagaren inte inser förrän senare vad han/hon fått höra.

För att följa den nya tradition som går ut på att jag utsätter mig själv för en "kultur"upplevelse varje vecka, var jag ikväll och såg teaterföreställningen "Radio Noir" som gästspelar i Teater Aktörs (små) lokaler i Göteborg. Medans gittaristerna var fullkomligt enastående, och musiken väl integrerad i pjäsen, skulle jag vilja hävda att manuset - för att tala klarspråk - sög. Det här är ju förstås bara min egen ödmjuka åsikt, men tetxen lät i allmänhet som om den skrivits av en - lätt deprimerad - femtonåring. Inget ont om sådana (det var inte länge sedan jag var en själv), men skillnaden är att deras verk inte så ofta sätts upp på teatrar runtom i världen, utan snarare lämnas kvar längst ned i någon byrålåda, där de får representera ett patetiskt men viktigt steg i den personliga utvecklingen.
Vad jag vill säga är att texten var så full av all dessa öevrdrivna liknelser som gav intrycket att vilja chockera, att man till sist (eller ganska snart, för att vara ärlig) bara satt där och väntade på att huvudpersonen skulle bli klar med uppräknandet av självmordsmetoder i detaljerade ordalag, och gå vidare i "handlingen". Vi fattar poängen, liksom, chill out.
Även scenografin, vitt med rakbladsmönstrade lampskärmar, var alltför öevrtydlig och inte heller speciellt tilltalande ur estetisk synvinkel. Det är även intressant om man tänker på att pjäsen sades handla om en radiopratare: inte vid ett enda tillfälle tyckte jag att huvudpersonen faktiskt lät som en sådan, så om scenografin innehållit en radiostudio (eller minsta antydan om) hade det i min mening varit bättre.

Då tänker man sig, att man med dessa förutsättningar kunnat tackla manuset med en något mer minimalisk form av skådespeleri. Men nej. Det var spring och skrik, välgjort i och för sig, även om det bidrog till att man inte riktigt orkade koncentrera sig (och istället vände sitt intresse åt endast musiken). Lite kontraster hade verkligen inte skadat (även om jag tyckte att den tog sig litet i slutet). 
Som det var nu lämnade föreställningen inga djupare spår hos mig, förutom möjligen att gitaerristerna var extrordinära och att kostymerna kunde ha varit bättre.

Men vad vet jag, jag är väl bortskämd efter att ha sett den fantastiska "Le Cabaret des hommes perdus" i Paris i höstas. Perfektion.