Kära hjärtanes. Jag är nyss hemkommen från att ha sett Backateaterns föreställning Carmen. Senast jag befann mig på nämnda teatervenue var föreställningen såpass lång att man kände sig manad att avbryta den för en sopp-paus mitt i, vilket osökt får mig att tänka på de bildliga uttrycken "Ju fler kockar desto sämre soppa" och "Vilken soppa!"
Jag erkänner: jag förstod ingenting. Nothing, som de skulle ha sagt i pjäsen. För en väldans massa engelska var det - oöversatt, icke textad, något som liknar en tendens (en epidemi?) hos de modernare teaterverk jag sett på senare tiden. Personligen tycker jag faktiskt att det är respektlöst - alla har inte samma kunskaper inom främmande språk, alla har inte samma utbildning, Carmen ska vad jag förstått vara en ungdomsföreställning och varför ska man behöva påminnas om huruvida man duktigt lärt sig sitt andra-tredje-whatever språk eller ej när man går på teater? Alla skolor på alla ställen i alla tider har inte lärt ut engelska med samma frenesi som de som tycks vara norm. Om man nu inte vill göra som operahusen och investera i en väl synlig textningsmaskin, varför kan man då inte helt enkelt framföra verket på svenska (eller det språk som majoriteten av målgruppen förväntas behärska bäst)? Borde inte en bra text, framför av bra skådespelare kunna fungera oavsett vilket språket är. Må vara att det kan finnas någon dramaturgisk vits med att låta publiken sitta oförstående - men det kan mycket väl sluta med att man helt enkelt slutar att lyssna.

Vidare saknade pjäsen handling (någonstans i ett avlägset förflutet ska historien om Carmen ha funnits där, men har dekonstruerats till ett kaos som kanske kunde liknas vid om någon hade klippt ut vart ord för sig i boken och lagt dem i en skål), karaktärer (är det där Carmen? skådespelerskan? en idé personifierad? vilken?) och ingen struktur. Innan föreställningen delade man ut öronproppar, och jag kan förstå varför - som de skrek. I kör. I sina mikrofoner. Som bekant är det så gott som alltid svårt att urskilja orden då en grupp människor skanderar eller tjuter - och den enda vettiga anledning jag kan se till att göra det i en pjäs är väl egentligen att de medverkande själva inser att manuset är så fantastiskt uselt att det faktiskt är bättre om publiken ingen förstår.

Förresten är scenen utformad som något slags helkaklat badhus. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Tyder det på bristande biuldning att jag inte ser relevansen (symboliken eller ens estetiken) däri? Och så finns där kameror som skådisarna filmar sig själva i, för hihi, dokusåpor och webkameror är ju de enda medier dagens ungdom förstår (märk - att döma av att det är en ungdomsinriktad föreställning med 15-årsgräns borde jag inte kunna befinna mig mer än på sin höjd två år från den åldersmässiga målgruppen.)

Hursomhelst, om och om igen börjar skådespelarna recitera antiterror-texter och tal och lagar och jag vet inte vad (gärna in English), och att döma av programmet som snarare är ett informationsblad om antiterrorarbete, är terrorism ett centralt tema. Och rasism, som man liksom får på köpet, och som faktiskt kan anknytas till Carmen själv, antar jag. Men problemet är att jag blir så trött av allt ordlöst skrikande och så beklämd av all denna oändliga, bottenlösa ironi som skapar en sådan distans mellan karaktärer och uppförande och åskådare, att jag till slut inte har den blekaste aning om vad de faktiskt vill säga om ämnet. Eller finns här inget budskap? Är det helt enkelt en tablå över den slutgiltiga, oåterkalleliga, förödande och krossande dekonstruktionen av mänskligheten, det ödesdigra ögonblick då vi äntligen tar kål på varandra och förvandlar vår värld till ett enda slagfält där ingen någonsin segrar? Ja, int' vet jag.

I likhet med en annan pjäs som jag såg för inte alltför länge sedan och har liknande (men inte lika) traumatiska minnen från, Stadsteaterns uppsättning av Hassen Khemiris "Vi som är hundra", innehåller "Carmen" någon slags grekisk kör, i detta fallet bestående av barbröstade, mörkhåriga män (alltså, fatta: sådana som skulle (miss)tas för terrorister) som osaligt irrar omkring på scenen och ibland ger ifrån sig litet läten. De är söta, det kan jag ge dem, och egentligen pjäsens enda behållning, men vad gör de egentligen? Intressant är även att statistkörerna i båda fallen består människor med besitter ett - i jämförelse med etablerade, accepterade huvudrollsinnehavarna - ickenormativt utseende som gör att jag inte kan låta bli att undra om de skulle kunna få spela huvudrollen någon gång? Eller är det som med romantiska komedier och storfilmer, att du måste leva upp till ett visst mått av konventionell skönhet och allmängiltighet för att vara hjälten? Och att vissa kroppstyper helt enkelt är bästa kompisar eller onda (vad du än gör, misstro alltid dvärgar och albinos, misstro för övrigt även Carmen och hennes gelikar).

Och jag är fascinerad och nyfiken; är det här något som majoriteten av människor födda upp till fem år senare än jag förstår och uppskattar?

Ja, slut på den utläggningen. Nu tänkte jag unna mig litet föda och slå på tv-apparaten, men nej, inte för att se på Fantastic Four, utan för att sätta i en dvd-skiva med ett avsnitt av Hornblower, för ni förstår: jag föredrar min Ioan långhårig, ung och med en bicorne på huvudet.