Vad hon egentligen säger är typ "Would you like a magazine?", men är inte det här en typisk sån bild som bara skriker efter att få en caption? Vad tror ni att killen i brakgrunden säger? Kvinnan i stolen? "Omigod you're giving me your hair color? With super strong textile bleach? Haha, how absolutely great! "

Säsong 1 "I might as well be fabulous": det var då allt var så nytt, så enkelt och osäkert och vinnaren inte ens fick någon bil i belöning. Jag läste någonstans om att serien skulle börja sändas på svensk tv och (frälst för modedokusåpor som jag tidigare blivit av europeiska Fashion House) och beslutade att ge den en chans. Enter Austin Scarlett och there goes my resistance. Vem kan motstå en beläst dandy med perfekt lockat hår, kropp som en kvinnlig modell, nattmössa och stil som tagen från ett annat århundrade. Och kläderna han gjorde! Men, men, där fanns mer att njuta av: Kara Saun, den samlade och begåvade som gjorde konsekvent snygga kläder; Robert Plotkin, den rysktalande heterokillen som liknade kvinnor vid sportbilar och drog på sig en huvudskada för att imponera på Alexandra; och så förstås vinnaren, Jay McCarroll, den konstant underhållande deltagaren som då och då åstadkom något genialiskt (det var han som lärde mig att känna igen the Chrysler Tower i bilder av NY, därför att hans design inspirerad därav verkligen liknade det) och gjorde den i särklass snyggaste finalkollektionen någonsin. Sedan fanns där förstås Wendy Pepper också, och den galna modellen Morganza... Project Runway har sedan dess utvecklats och växt något ofantligt (inte bara vad gäller antalet deltagare per säsong), blivit otroligt populärt och omtalat, men trots detta har ingen av de efterkommande säsongerna gått upp mot säsong 1:s blandning av karaktärer, så kallad raw talent, entusiasm och nybörjarglädje. Det här är essensen av Project Runway, och vet ni vad? Den är fabulous.
Favoritdeltagare: Austin Scarlett
 
Säsong 2 "What happened to Andrae?": mitt personliga favoritögonblick från säsong två är föga förvånande inte av något fantastiskt plagg som gjordes, utan som sig bör i en dokusåpa, av ett speciellt tillfälle i arbetsrummet. För jag står fortfarande fast vid att Santinos tolkning av NIN's Closer to God som Tim Gunn är ett av tv-historiens allra mest absurda och roliga stunder. För första gången tog en kvinna, en begåvad och fokuserad business woman från Vietnam och Texas, hem vinsten (och enda gången, hittills, mind you.) Annat som hände var att Andrae grät, exmodellen Zulema anordnade en motherfucking walk-off, Santino var otrevlig och Diana högteknologisk och Daniel Franco var tillbaka och uppmanade oss att följa vår "bliss."
Favoritdeltagare: jadu, det var ingen jag kände *så* starkt för, men ska vi säga... Diana.

Säsong 3 "We bought four million bags of rhinestones": ett ord, darlings, SugarKayne! Han tog strassen och pageantandan med in i tv-modevärlden och skapade glittrande Miss America-magi tillsammans med Robert Best, Barbie-designern som även visade sig vara ett komiskt geni. Andra deltagare var Laura Bennet, den gravida arkitekten till fembarnsmamma (gift med en mad scientist) som var glamorösare än vad man trodde möjligt och alltid imponerade i sina eleganta djupt urringade klänningar, Bradley som undrade vem Cher var och kände sig som en bläckfisk utan hav, den okrönta drottningen av kombinerade mönstrade tyger Uli från Öst-Berlin, Malan med sitt skratt och sin dialekt, Keith som blev diskad och den där otrevlige typen som vann. Jefferey. Och så gjorde de studiebesök på Parsons Paris (och kom kanppt dit då Kayne aldrig tidigare varit utanför landet och därmed inte hade något pass). Och en endemi av graviditet
Favoritdeltagare: Kayne Gillaspie
 
Säsong 4 "A hot tranny mess": kontroversiellt meriterade designers, spottmarkeringar, SJP, hårspray, Sweet Pea som sägs vara lika snäll som hon verkade, en drag queen och en som var riktigt passionerad vad gäller drapering... Det var så nyss, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men säsongen var fierce och jag var glad att min absoluta favorit från dag ett vann det hela, och fortsätter att förvalta sin vinst på ett optimalt sätt. Verkade inte stämningen desigernsarna emellan väldigt god, förresten? Ingen hade den där rent otrevliga rollen, som tidigare. Och Kevin är fortfarande staight, vad jag vet.
Favoritdeltagare: Christian Siriano

Säsong 5 "Holla at your boy!" Nutid. Leatha. Liberia. Blå fauxhawk i tredje tredje person singular. Blayne-licious, en ex-mormon, skulpturella klänningar och designern som vågade vara otrevlig mot Tim Gunn (och domarna, jo, men det är inte ens nämnvärt jämfört med hur Santino uppförde sig). Som Bravos sista säsong valde man att gå back to basics och låta första utmaningen vara att skapa ett plagg av material från en mataffär - och som göstdomare syntes förstås den oändligt fabulösa original-livsmedelsinnovatören (ni minns väl majskolvblad-klänningen, vinnare av första utmaningen någonsin?) Austin Scarlett. En annan utmaning som jag personligen kan säga att jag väntat på hela serien är den där designerserna fick i uppgift att skapa outfits åt varsin drag queen (där kan man snacka om storleksmässig mångfald). Jerrel klädde sig som en soldat från första världskriget, två av deltagarna fann Kärleken, Stella gillade verkligen leatha, Korto visade inte onödigt många känslor och Kenley blev känd som årets bitch men, ni vet, bitches get things done, och dessutom gör de bra tv. Och finalisterna är alla fabulous på sitt eget sätt. Vem av dem som än vinner kan det inte bli annat än en vacker avslutning på dessa fem fabulösa säsonger, och jag säger bara "må bästa..."
Favoritdeltagare: Korto Momolu

Så... finalen av Bravos sista säsong av Project Runway visas alltså ikväll, onsdag, amerikansk tideräkning. Jag ser fram emoit att se upplösningen, och jag tackar och bugar för five seasons of fabulous.

Anledning till att jag plötsligt tänker i modifierade L Word-citat (för nej, det är faktiskt inget jag har för vana att göra) är säsongsfinalen av Tabatha's Salon Takeover, i vilken seriens stjärna valde att röra om litet grann i frisyrgrytan genom att låta sitt hår som vanligtvis ligger ganska slätt efter huvudet i en elegant snedbena anta en mer högtflygande skepnad. Förutom hårspray och en lila variant av den übersnygga klänningen hon bar som gästdomare i Shear Genius (är det inte underbart när folk har samma plagg i olika färger? det är vad jag kallar commitment det) innehöll det åttonde och sista avsnittet av första säsongen av TST vitt skilda saker som en känslomässigt laddad och daterad väggmålning, en påse med än mer daterade och ruttna flugattraherande ruttna körsbär, tårar och ett cameo appearance från Work Outs Jackie Warners terapeut (den-enda-psykologen-i-LA?), den alltid lika lugna, behagliga och kameravänliga Dr Shirley. Man får en känsla av att hon spenderar hela sina dagar hjälpandes Bravos blonderade voluminiserande-hårproduktsbrukande afärrssmarta business owner-celesbians på olika sätt... så frågan är om hon inte förtjänar en egen show för det. "Project Therapy: Watch Dr Shirley nod slowly and speak with her low voice and look deep into the eyes of your favourite Bravo celebrities". Jag pitchar desperat reality show-idéer i mitt huvud för att fylla den tomhet som TST kommer lämna efter sig, även om den förhoppningsvis kommer tillbaka. Någorlunda snart.
   Och in the meantime tänker jag för övrigt fortsätta att nyfiket kika in i varje frisersalongsfönster (och det är nästan ett heltidsjobb, because I'm telling you, att flanerandes i Borås ser man en salong typ var tionde meter) för att se om de har smaklösa väggmålningar, betongblock under stolarna eller hår som ligger och skräpar på golvet. Det som gör mig litet nervös är dock att jag känner att jag själv snart borde besöka en hårstylist (som jag nästan börjat säga spontant) för att korta mitt eget hår litegrann, om jag inte vill spara ut till Austins frisyr (som jag är rädd verkar vara alldeles för high maintenance för mig.) För nu när Tabatha lärt mig allt om vad man bör kräva i form av customer service när man besöker en salong vet jag inte om jag kommer att ha lika lätt att acceptera vad som helst (och gudhjälpe nästa frisör som säger det minsta negativa om att klippa håret kort), på samma gång som jag inte anser mig ha råd att gå och klippa mig hos en frisör med högre priser typ en gång varannan månad för att underhålla min nuvarande frisyr, och därmed är tvungen att välja mellan dem vars (under)priser får mig att oroa mig över utbildnings- och kunskapsnivå (alternativt ekonomisk situation) och dem som jag helt enkelt inte har råd med. Quel dilemma. Jag undrar om jag kanske kan gå till någon och beställa tid, och ta med mig en liten dvd-rom med samtliga avsnitt ur säsong ett av TST och be dem titta igenom den innan jag kommer tilbaks för min klipptid? Och sedan ska det ju finnas en ekofrisör här i staden också, så.... vart jag än går kommer det dåliga samvetet finnas där (det står på ekosalongens hemsida att de har "härlig avslappnande musik" i bakgrunden, vilket gör att jag seriöst tvekar att våga mig dit). Och utöver det går jag på väg hemifrån till Stora Torget ett ställe som har en affisch från Joico i fönstret eller på väggen (placeringen är mindre viktig). Joico, alltså. Som Tabatha Coffey är med i något slags artistic team (bestående av fyra personer, varav en är Tabs' bästis från SG, Anthony) för.

Och i vilket fall behöver jag köpa hårspray av något slag. Var hittar jag icke djurtestad (ekologisk?) sådan? Google? Och när jag ändå är inne på produktefterlysningar: ostkaka utan animaliskt löpe? Eller måste jag göra den själv?

(Uppdatering ang. icke djurtestade hårdprodukter med litet glamourös känsla: JOICO är med på PETAs lista över företag som inte testar på djur, medan Paul Mitchell lyckas med bragden att även hamna på Djurens Rätts strängare och ofantligt mycket kortare lista. De senare har t.o.m. en Miljöpolicy på sin hemsida, vilket jag alltid är svag för.)
   Och plötsligt är det mitt i natten. Men hursomhelst, för att sammanfatta: inga nya avsnitt av fantabulösa Tabatha's Salon Takeover på ett tag (jag får alltså se om de gamla) och det finns hårprodukter som används av tv-kändisar som inte är djurtestade, men knappast någon ostakaka utan animaliskt löpe. Och så en avslutande tanke....
   ...hur übersnygg var inte Linda Bengtzing i dagens Sing-A-Long?

Mhm, det kan hända att jag ser om tredje avsnittet av TST.  Hur bedårande, på ett karaktäristiskt fullkomligt skrämmande sätt, är hon inte när hon leende säger "Martino, give me your keys, because I'm taking over"? (Vem skulle inte ge bort  sina alla nycklar om någon bad så?)
De fjärdedelsskalade kjolmönstrena får lov vänta. 

Så, låt oss se vad jag har gjort idag. Jag har sett tre avsnitt av Shear Genius (utan att avslöja för mycket kan jag säga att min favorit vann, yay), jag har bakat äpple&kanelmuffins med hemodlade äpplen, jag har ätit konserverade vinbladsdolmar till lunch, jag har ritat ett halvt grundkjolsmönster i fjärdedelsskala och jag har, tillbaka till televisionen, sett det första avsnittet av höstens hetaste nya serie: Tabatha's Salon Takeover (tänk "Elake kocken" fast med frisersalonger). Srsly, det är nästan så att jag är beredd att ta mig igenom frisörskola och stå ut med en hårproduktsförorenad arbetsmiljö bara för att få bli utskälld av en übersnygg Tabatha i svart och stilletklackar.

Så går jag, mitt i natten av någon anledning, in på New York Observers hemsida för att se om det dykt upp någon ny krönika från Simon Doonan. Då jag fortfarande inte har orkat bry mig om att försöka se om det finns ett mönster angående vilka dagar hans nya texter publiceras är detta en nästan daglig syssla för mig, och därför har nyobserver.com blivit något av ett tredje hem (bravotv.com är det andra, och huset där jag rent fysiskt bor är naturligtvis det första).
För att komma till poängen, iallafall, så upptäcker jag idag till min chock att sidans utseende helt plötsligt har genomgått en totalmakeover. Den tidigare bakgrundsfärgen vitt (har jag för mig) har bytts ut mot de mycket mer minnesvärda grått, svart och, um, beigerosa. Ingenting är som det var förut.
Så förstås blir jag förskräckt, hur ska jag nu kunna lokalisera nämnda window-dressers skrifter? Men när den inledande chocken lagt sig, ser jag en liten klickbar text som lyder "authors". Trots det till synes oändliga antalet bidragande författare, hittar jag till sist Simon Dooan och upptäcker, to my utter delight, att länken leder till en sida där de listar de texter han skrivit för tidningen. Och inte nog med att det finns en fullkomligt logisk lista, man kan uppenbarligen klicka på rubrikerna och läsa texterna också. Något som hade varit väldigt svårt att göra innan den stora Förändringen.
För att avsluta kan jag alltså bara konstatera att NY Observers nya hemsida (i jämförelse) är rent sagolik och åh-så-användarvänlig. Som Simon Doonans make skulle ha sagt: j'adore.

On a different note, om än ganska nära besläktad, så är jag förskräckt över insikten att, inte bara är Top Design verkligen över (vem ska jag se till för inspiration utan den regelbundna dos av Carissas allämna coolhet, Kelly Wearstlers fabulousness och Johnathan Adlers franglais som jag blivit van vid?), men Watch what happens på bravotv.com tar en paus fram till sommaren. Det är ju en evighet. Förutom att slaviskt följa Bravos nya Shear Genius (på tal om det: Shane i L Word är inte bara eventuellt inspirerad av Sally Hershberger, de är identiska!) kanske jag kan förhindra abstinensbesvär genom att se Project Runway säsong ett på dvd (för det säger väl sig självt att jag äger ett exemplar av den?).
Konservativ som jag är i sammanhanget, tvivlar jag på att en dokusåpa någonsin kommer att nå upp i samma klass som PR1. Jag älskar den där första-säsong-mindre-budget-känslan. Och förutom gissar jag att det över huvud taget inte är möjligt att finna två lika fantastiska personligheter som den designbegåvade vinnare Jay McCarroll och den på alla de vis sagolike Austin Scarlett.

Layla tov Eropa, and seeya later, Bravo appreciators!