Webbdesign, topdesign, kläddesign.
Så går jag, mitt i natten av någon anledning, in på New York Observers hemsida för att se om det dykt upp någon ny krönika från Simon Doonan. Då jag fortfarande inte har orkat bry mig om att försöka se om det finns ett mönster angående vilka dagar hans nya texter publiceras är detta en nästan daglig syssla för mig, och därför har nyobserver.com blivit något av ett tredje hem (bravotv.com är det andra, och huset där jag rent fysiskt bor är naturligtvis det första).
För att komma till poängen, iallafall, så upptäcker jag idag till min chock att sidans utseende helt plötsligt har genomgått en totalmakeover. Den tidigare bakgrundsfärgen vitt (har jag för mig) har bytts ut mot de mycket mer minnesvärda grått, svart och, um, beigerosa. Ingenting är som det var förut.
Så förstås blir jag förskräckt, hur ska jag nu kunna lokalisera nämnda window-dressers skrifter? Men när den inledande chocken lagt sig, ser jag en liten klickbar text som lyder "authors". Trots det till synes oändliga antalet bidragande författare, hittar jag till sist Simon Dooan och upptäcker, to my utter delight, att länken leder till en sida där de listar de texter han skrivit för tidningen. Och inte nog med att det finns en fullkomligt logisk lista, man kan uppenbarligen klicka på rubrikerna och läsa texterna också. Något som hade varit väldigt svårt att göra innan den stora Förändringen.
För att avsluta kan jag alltså bara konstatera att NY Observers nya hemsida (i jämförelse) är rent sagolik och åh-så-användarvänlig. Som Simon Doonans make skulle ha sagt: j'adore.
On a different note, om än ganska nära besläktad, så är jag förskräckt över insikten att, inte bara är Top Design verkligen över (vem ska jag se till för inspiration utan den regelbundna dos av Carissas allämna coolhet, Kelly Wearstlers fabulousness och Johnathan Adlers franglais som jag blivit van vid?), men Watch what happens på bravotv.com tar en paus fram till sommaren. Det är ju en evighet. Förutom att slaviskt följa Bravos nya Shear Genius (på tal om det: Shane i L Word är inte bara eventuellt inspirerad av Sally Hershberger, de är identiska!) kanske jag kan förhindra abstinensbesvär genom att se Project Runway säsong ett på dvd (för det säger väl sig självt att jag äger ett exemplar av den?).
Konservativ som jag är i sammanhanget, tvivlar jag på att en dokusåpa någonsin kommer att nå upp i samma klass som PR1. Jag älskar den där första-säsong-mindre-budget-känslan. Och förutom gissar jag att det över huvud taget inte är möjligt att finna två lika fantastiska personligheter som den designbegåvade vinnare Jay McCarroll och den på alla de vis sagolike Austin Scarlett.
Layla tov Eropa, and seeya later, Bravo appreciators!
För att komma till poängen, iallafall, så upptäcker jag idag till min chock att sidans utseende helt plötsligt har genomgått en totalmakeover. Den tidigare bakgrundsfärgen vitt (har jag för mig) har bytts ut mot de mycket mer minnesvärda grått, svart och, um, beigerosa. Ingenting är som det var förut.
Så förstås blir jag förskräckt, hur ska jag nu kunna lokalisera nämnda window-dressers skrifter? Men när den inledande chocken lagt sig, ser jag en liten klickbar text som lyder "authors". Trots det till synes oändliga antalet bidragande författare, hittar jag till sist Simon Dooan och upptäcker, to my utter delight, att länken leder till en sida där de listar de texter han skrivit för tidningen. Och inte nog med att det finns en fullkomligt logisk lista, man kan uppenbarligen klicka på rubrikerna och läsa texterna också. Något som hade varit väldigt svårt att göra innan den stora Förändringen.
För att avsluta kan jag alltså bara konstatera att NY Observers nya hemsida (i jämförelse) är rent sagolik och åh-så-användarvänlig. Som Simon Doonans make skulle ha sagt: j'adore.
On a different note, om än ganska nära besläktad, så är jag förskräckt över insikten att, inte bara är Top Design verkligen över (vem ska jag se till för inspiration utan den regelbundna dos av Carissas allämna coolhet, Kelly Wearstlers fabulousness och Johnathan Adlers franglais som jag blivit van vid?), men Watch what happens på bravotv.com tar en paus fram till sommaren. Det är ju en evighet. Förutom att slaviskt följa Bravos nya Shear Genius (på tal om det: Shane i L Word är inte bara eventuellt inspirerad av Sally Hershberger, de är identiska!) kanske jag kan förhindra abstinensbesvär genom att se Project Runway säsong ett på dvd (för det säger väl sig självt att jag äger ett exemplar av den?).
Konservativ som jag är i sammanhanget, tvivlar jag på att en dokusåpa någonsin kommer att nå upp i samma klass som PR1. Jag älskar den där första-säsong-mindre-budget-känslan. Och förutom gissar jag att det över huvud taget inte är möjligt att finna två lika fantastiska personligheter som den designbegåvade vinnare Jay McCarroll och den på alla de vis sagolike Austin Scarlett.
Layla tov Eropa, and seeya later, Bravo appreciators!
Kommentarer
Postat av: Thomas "Nomas" Hermansson
Såg på Jons blogg (hur hittade du den?) att även du har en blogg, så jag länkar till dig från min blogg, om det är ok?
Trackback