Modist/hattmakare
Det är minst lika ridiculously känsligt som "designer" vs "decorator". Trots att ingen oinsatt männsika kan förstå skillnaden.
Jag läste det här i Jonathan Adlers blog på bravotv.com (AKA mitt andra hem.)
"Alicia wrote:
I'm not sure which is funnier -- your blog or Simon's books -- but I do know I want to come live at your house."
Jag hoppas att Alicia är villig att dela med sig av utrymmet (de har en stor lägenhet), för trots att jag inte har läst Simon Doonans böcker tycker jag att tanken på en tillvaro chez Adler-Doonan låter helt bedårande.
Om vi vore fyra stycken kunde vi även tillbringa kvällarna med att spela lag-pingis (bokstavligt talat alltså, bordtennis) i vardagsrummet. Which doesn't make any sense om man inte har någorlunda koll på Johnathans fritidsintressen (och förhoppningsvis har man bättre saker för sig än att fundera över dessa.)
Och förresten menar jag förstås att jag ännu inte har läst Simon Doonans böcker. But not for long, darlings, not for long.
När vi ändå är inne på temat tv & celebriteter vill jag även nämna att Martha är en superb tv-show, och att Kelly Wearstler rent av definierar ordet fabulous (vad vet PRungay-männen om klänningar och långt hår?)
Och för övrigt fascinerar mig ergativitetskonceptet. Det är alltid roligt när ens idéer om subjekt/obkekt får skakas om litet grann. J'adore grammatik, liksom. Men mest vill jag ju lära mig slovenska, förstås, och åka till Sloevnien och stalka (/slå följe med på ett fullkomligt friskt och trevligt sätt) An?ej De?an.
See ya later, Christian Slater!
---
Och varför fungerar det inte att skriva z-med-upp-och-nedvänt-tak (--> An?ej De?an)?
Jag läste det här i Jonathan Adlers blog på bravotv.com (AKA mitt andra hem.)
"Alicia wrote:
I'm not sure which is funnier -- your blog or Simon's books -- but I do know I want to come live at your house."
Jag hoppas att Alicia är villig att dela med sig av utrymmet (de har en stor lägenhet), för trots att jag inte har läst Simon Doonans böcker tycker jag att tanken på en tillvaro chez Adler-Doonan låter helt bedårande.
Om vi vore fyra stycken kunde vi även tillbringa kvällarna med att spela lag-pingis (bokstavligt talat alltså, bordtennis) i vardagsrummet. Which doesn't make any sense om man inte har någorlunda koll på Johnathans fritidsintressen (och förhoppningsvis har man bättre saker för sig än att fundera över dessa.)
Och förresten menar jag förstås att jag ännu inte har läst Simon Doonans böcker. But not for long, darlings, not for long.
När vi ändå är inne på temat tv & celebriteter vill jag även nämna att Martha är en superb tv-show, och att Kelly Wearstler rent av definierar ordet fabulous (vad vet PRungay-männen om klänningar och långt hår?)
Och för övrigt fascinerar mig ergativitetskonceptet. Det är alltid roligt när ens idéer om subjekt/obkekt får skakas om litet grann. J'adore grammatik, liksom. Men mest vill jag ju lära mig slovenska, förstås, och åka till Sloevnien och stalka (/slå följe med på ett fullkomligt friskt och trevligt sätt) An?ej De?an.
See ya later, Christian Slater!
---
Och varför fungerar det inte att skriva z-med-upp-och-nedvänt-tak (--> An?ej De?an)?
"Some people say boring, I say brilliant."
(Now people, give it up for - Robert Best.)
Vem kan förneka att Project Runway är det program som bidragit mest till det komiska utbudet i tv? Jag menar, oh my, inget annat än reality tv (jag vägrar fortfarande säga att de program jag älskar så är "dokusåpor") kan möjligen bli så roligt. Det enda som på senare tid har kommit i närheten av den komiska succé som följde då Santino Rice imiterade Tim Gunn sjungandes NIN's "Closer" är, seriously, dokumentären om Feministiskt Initiativ som visades i två delar på SVT för inte så länge sedan. Serien må till stor del ha haft även seriöst innehöll, men scenen där Jane Fonda satt och beundrade Gudrun Schymans ben var bara hsyteriskt rolig. Ärligt.
Frågan är, för att återgå till tidigare ämne, när svensk tv(3) tänker visa den sensationella säsong 3 av PR? Eller varför inte den nya inredningscentrerade Top Design? ... Finns det någon yrkesgrupp jag beundrar, förutom läkare-utan-gränser och undersköterskor och städerskor och skolbespisningspersonal och allt det där uppenbara, och musikalartister och ljussättare på tv-serier, så är det inredningsarkitekter. Carson Kressley må ha det högsta underhållningsvärdet av de Fabulösa Fem, men Thom Filicia är utan tvekan geniet. På tal om det håller jag på att tapetsera om mitt rum (/min mor tapesterar, jag hjälper till litet grann.) Det är hemskt. Fullkomligt förfärligt. Jag är totalt oförmögen att föreställa mig resultatet bortom det nuvarande kaoset.
För övrigt ska jag använda tapetbårder för att ge mina väggar lite extra stjärnglans, och jag bryr mig inte om ifall Oprah Winfrey's designer säger om att bårder alltid är ute. (- See, I don't ever have to go outside. My interior is already out. Ha, bitch!)
När jag kollade igenom tv3's hemsida just nu efter hintar om PR3, såg jag att de repriserar Den där Miriam. Och jag vill bara säga att, av alla fullkomligt vidriga tv-program som gjorts är det, troligen inte det värsta men, åtminstone att av de allra mest obehagliga program jag sett.
Tv3 har åtmisntone en poäng i sändingstiden: 03.00. Ouch.
Tidigare idag skulle jag (av någon anledning) försöka installera och använda (gud hjälpe) en ny fabulous vinylspelare med USB (imagine that!) som mina föräldrar inhandlade tidigare i veckan. Detta visade sig bli en lätt förnedrande upplevelse (om man bortser att ingen var i närheten för att se mina misslyckanden). Vad som skedde var att jag lätt som en plätt och galant installerade programmet som man skulle ha till datorn, kopplade ihop behövda sladdar och skulle just till att sätta igång musikspelandet när...
"Ohmygoddess vad är det där?!"
Min blick fångas av en gummiskiva som kom med i paketet men ligger helt separat från resten av grejerna. "What is that thing? Ska den vara på spelaren? Någon annanstans?" På plastpåsen som omsluter gummiskivan står inget som kan vara till hjälp, endast "Denna plastpåse är ingen leksak och pga kvävningsrisk ej lämplig för barn." I bruksanvisningen står allt om hur man använder datorprogrammet, men nada om denna denna gudsförgätna gummiskiva, this Rubber Disc of Doom. Jag tvingas således ringa min mor, vars erfarenhet av vinylspelare logiskt nog är större än min. Hon berättar att ja, skivan ska ligga på skivspelaren, och slänger ur sig att: "De tänker sig väl att om man köper en sådan här så vet man hur en vinylspelare fungerar." Yay, bring on the humiliation, låt oss håna flcikan för att hon inte minns exakt hur hon spelade sina skivor under sina barndomsår... Grr. I slutändan tyckte ahg hursomhelst att hela operationen blev väldigt lyckad, då jag utan större trauman lyckades föra över, inte en men, två låtar från en vinylsingel äldre än jag själv till min kära laptop. (I anyone cares to know, var den übersällsynta singeln i fråga Jérôme Pradon's näst intill mytologiska "Tendrement" från 1987, med b-sidan "Malentendu". Slå det i rariteter om du kan.)
Hursomhelst, för att återgå lite grann till det tidigare temat tv, samt för att kvällen med lite citat/visdomsord...
Enligt en artikel i LA har vissa grupper på Internet hade mobiliserat sig i upprördhet för att tv-serien Ugly Betty, enligt dem håller på att bli "gay-cenrtic" och "lär barn att vara gay." Micahel Urie, som spelar Mark i nämnda tv-serie, håller inte med:
"That doesn't make sense," Urie said. "I watch 'Grey's Anatomy,' I don't become a doctor. I don't die when I watch 'CSI.' I'm not actually lost when I watch 'Lost.' I can't believe people would write that. They're just afraid. I think that if people can see themselves in a character, then that means the character is worth keeping."
Av någon anledning finner jag bilden av en massa människor som blir så inspirerade att de spontant faller ned självdör när de ser på CSI förvånansvärt underhållande. På ett smått makabert sätt.
And that's that. Layla tov, Eropa.
Vem kan förneka att Project Runway är det program som bidragit mest till det komiska utbudet i tv? Jag menar, oh my, inget annat än reality tv (jag vägrar fortfarande säga att de program jag älskar så är "dokusåpor") kan möjligen bli så roligt. Det enda som på senare tid har kommit i närheten av den komiska succé som följde då Santino Rice imiterade Tim Gunn sjungandes NIN's "Closer" är, seriously, dokumentären om Feministiskt Initiativ som visades i två delar på SVT för inte så länge sedan. Serien må till stor del ha haft även seriöst innehöll, men scenen där Jane Fonda satt och beundrade Gudrun Schymans ben var bara hsyteriskt rolig. Ärligt.
Frågan är, för att återgå till tidigare ämne, när svensk tv(3) tänker visa den sensationella säsong 3 av PR? Eller varför inte den nya inredningscentrerade Top Design? ... Finns det någon yrkesgrupp jag beundrar, förutom läkare-utan-gränser och undersköterskor och städerskor och skolbespisningspersonal och allt det där uppenbara, och musikalartister och ljussättare på tv-serier, så är det inredningsarkitekter. Carson Kressley må ha det högsta underhållningsvärdet av de Fabulösa Fem, men Thom Filicia är utan tvekan geniet. På tal om det håller jag på att tapetsera om mitt rum (/min mor tapesterar, jag hjälper till litet grann.) Det är hemskt. Fullkomligt förfärligt. Jag är totalt oförmögen att föreställa mig resultatet bortom det nuvarande kaoset.
För övrigt ska jag använda tapetbårder för att ge mina väggar lite extra stjärnglans, och jag bryr mig inte om ifall Oprah Winfrey's designer säger om att bårder alltid är ute. (- See, I don't ever have to go outside. My interior is already out. Ha, bitch!)
När jag kollade igenom tv3's hemsida just nu efter hintar om PR3, såg jag att de repriserar Den där Miriam. Och jag vill bara säga att, av alla fullkomligt vidriga tv-program som gjorts är det, troligen inte det värsta men, åtminstone att av de allra mest obehagliga program jag sett.
Tv3 har åtmisntone en poäng i sändingstiden: 03.00. Ouch.
Tidigare idag skulle jag (av någon anledning) försöka installera och använda (gud hjälpe) en ny fabulous vinylspelare med USB (imagine that!) som mina föräldrar inhandlade tidigare i veckan. Detta visade sig bli en lätt förnedrande upplevelse (om man bortser att ingen var i närheten för att se mina misslyckanden). Vad som skedde var att jag lätt som en plätt och galant installerade programmet som man skulle ha till datorn, kopplade ihop behövda sladdar och skulle just till att sätta igång musikspelandet när...
"Ohmygoddess vad är det där?!"
Min blick fångas av en gummiskiva som kom med i paketet men ligger helt separat från resten av grejerna. "What is that thing? Ska den vara på spelaren? Någon annanstans?" På plastpåsen som omsluter gummiskivan står inget som kan vara till hjälp, endast "Denna plastpåse är ingen leksak och pga kvävningsrisk ej lämplig för barn." I bruksanvisningen står allt om hur man använder datorprogrammet, men nada om denna denna gudsförgätna gummiskiva, this Rubber Disc of Doom. Jag tvingas således ringa min mor, vars erfarenhet av vinylspelare logiskt nog är större än min. Hon berättar att ja, skivan ska ligga på skivspelaren, och slänger ur sig att: "De tänker sig väl att om man köper en sådan här så vet man hur en vinylspelare fungerar." Yay, bring on the humiliation, låt oss håna flcikan för att hon inte minns exakt hur hon spelade sina skivor under sina barndomsår... Grr. I slutändan tyckte ahg hursomhelst att hela operationen blev väldigt lyckad, då jag utan större trauman lyckades föra över, inte en men, två låtar från en vinylsingel äldre än jag själv till min kära laptop. (I anyone cares to know, var den übersällsynta singeln i fråga Jérôme Pradon's näst intill mytologiska "Tendrement" från 1987, med b-sidan "Malentendu". Slå det i rariteter om du kan.)
Hursomhelst, för att återgå lite grann till det tidigare temat tv, samt för att kvällen med lite citat/visdomsord...
Enligt en artikel i LA har vissa grupper på Internet hade mobiliserat sig i upprördhet för att tv-serien Ugly Betty, enligt dem håller på att bli "gay-cenrtic" och "lär barn att vara gay." Micahel Urie, som spelar Mark i nämnda tv-serie, håller inte med:
"That doesn't make sense," Urie said. "I watch 'Grey's Anatomy,' I don't become a doctor. I don't die when I watch 'CSI.' I'm not actually lost when I watch 'Lost.' I can't believe people would write that. They're just afraid. I think that if people can see themselves in a character, then that means the character is worth keeping."
Av någon anledning finner jag bilden av en massa människor som blir så inspirerade att de spontant faller ned självdör när de ser på CSI förvånansvärt underhållande. På ett smått makabert sätt.
And that's that. Layla tov, Eropa.
