Et alors. Jag är hemkommen från min kuturweekend som, om jag får säga det själv, blev något av en succé. Really.

Efter inhandlandet av proviant på Centralstationen och ett obehagligt möte med Världens Drygaste Pressbyrå-Expedit (jag överdriver inte) åkte jag upp till Stockholm med InterCity (fem timmar att sitta och inte kunna göra någonting förutom att ta det lugn och läsa, himmelskt) på fredagen, anlände till destinationen vid 17-tiden och hann med ett besök i den högst imponerande secondhand-affären (paljettsektionen gjorde mig nästan gråtfärdig, så underbar var den) Beyond Retro på vägen till Stadsteatern. Nej, jag köpte ingenting, det var ju första kvällen, liksom. Hursomhelst lyckades jag hitta fram (en överdrift, egentligen, då jag i princip bara följde en rak gata) till Sergels Torg och, I'm telling you, trappan där fick emotrappan i Nordstan att verka som... värsta lilla övergivna furstukvisttrappan. Så. mycket. folk. Tack och lov att jag hade mina planer och biljetter och snart kunde fly in i Kulturhuset, där jag så småningom hittade (inte lika lätt) Lilla Scenen där det gavs en föreställning av Fassbinders "Petra von Kants bittra tårar". Som titeln antyder var det gott om tårar i pjäsen som handlade om människans sökande efter kärlek och oförmåga att älska, om klass och (ibland ömsesidigt) utnyttjande och maktförhållanden och sådant. Den var mycket bra, jag var överlycklig att få sitta i en teatersalong för första gången sedan i våras samt litet imponerad av att se en kändis som Pia Johansson i titelrollen, och Petra von Kants tystlåtna assistent (som - très imponerande var på scenen nästan hela tiden utan att säga ett ord) var übersnygg i sin kostym.
   Så så var det med det och sedan tog jag T-banan ut till min tillfälliga logi hos släktingar i la Vällingby. Har jag nämnt att jag gillar tunnelbanesystem, förresten? Stockholms är inte riktigt lika kul som Paris' eller Londons.

Nästa dag var det dags att på riktigt ge sig ut i storstaden (som verkligen är stor om man jämför med Göteborg), ensam med en undermålig karta jag skrivit ut från internet där någon tiondel av gatorna stod utskrivna. Efter att snabbt ha gått nedför den extremt oattraktiva Drottninggatan (hur kan man låta en gata se ut så?) började jag med att irra omkring litet i G:a Stan innan jag slog mig ned på café Chokladkoppen på Stortorget och kosnumerade en överdimensionerad muffin och en gigantisk chailatte med äkta te i medans jag läste i Ronald Firbanks "The flower beneath the foot" (mer om honom en annan gång, förresten). Jag hade tidigare besökt caféet i fråga och har alltid funnit den trånga, mörka lokalen högst charmerande (även om jag just igår satt utomhus och njöt av det mulna men behagliga vädret), läget likaså. För att inte tala om det faktum att man fick små apelsinskivor med allt.

Efter denna orgie i socker och komjölk gick jag bestämt och målmedvetet vidare bland gränderna och kom så småningom fram till den lilla butiken Van Asch, som jag läst om på den fabulösa Marias blogg, och blev smått förvirrad när jag trädde in i den. Där fanns så många fina saker, liksom, hattar till och med! Så jag gick omkring ett tag som en osalig ande och när expediten så föreslog att jag skulle prova ett brett skärp (är mycket glamourösare än vad det låter) som dessutom skulle "passa mig eftersom jag var smal" (vilket jag behövde höra efter muffinsen) hade jag ingen motståndskraft kvar. Alls. Och det hela slutade med att jag köpte inte bara bältet utan även en fabulööös hatt som jag med ens jag såg den insåg skulle passa perfekt till den glansgråa leopardklänning jag planerade att bära på kvällen och erbjuda en högst trevlig lösning på dilemmat "vad ska jag göra med mitt hår?!" (för nej, jag hade inte inhandlat någon spännande peruk att ha på mig). Så kan det gå. Jättefin affär, iallafall.

Vidare bar det av, till fots förstås, på litet så kallad (fack)litterär sightseeing (typ som när folk går guidade Da Vinci kod-visningar i Paris) till Södermalm och Café Copacabana, som agerade skådeplats i ett av kapitlen i den-där-boken-om-arkitektur jag läste i somras, "Behind straight curtains". När jag först kom över till Söder-ön och skådade en mycket sluttande gata som minde om San Fransisco (de bilder jag sett av den amerikanska kuststaden) blev jag smått förälskad i den första del av Stockholm jag dittills hade sett som faktiskt såg ut som en riktig, nutida stad. Sedan råkade jag gå förbi Hattbaren, inhandlade en snygg hatt, insåg att gatan jag befann mig på inte stod utsatt på min karta och var plötsligt inte helt säker på hur jag skulle ta mig till mitt delmål, Hornstulls Strand. Nej, att vända att gå tillbaka var inget alternativ, ej heller att ge upp och fråga någon om vägen. Vad ligger utmaningen i det, liksom?
   I vilket fall som helst lyckades jag till sist, efter några kilometers vandrande på smågator och cykelvägar, ta mig till caféet i fråga där jag åt en macka som var god förutom den alldeles för salta (herregud, vad är det med folk och salt liksom?) friterad tofun därpå och passade på att ta ett turistfoto av mig själv i toalettspegeln. Varför där, förutom att speglar alltid innebär ett ypperligt tillfälle att fota sig själv, kan man fråga sig. Jo, i tidigare nämnda bok, som alltså inspirerat mig att bege mig till dessa utkanter av hufvudstanden, finns ett foto föreställande två nästan-smälta dockor (som skulle vara en minnessak från då en brandbomb kastades in) på toaletten at the copa, Copacabana. Så, vad kan bättre än ett foto innehållande både mig och nämnda dockor, för att bevisa att jag faktiskt ignorerade (inte märkte) de blödande skavsåren på mina fötter, inte lät kartan begränsa mig, och trots att jag inte valde den raka vägen hittade fram till slut.

Och sedan tog jag tunnelbanan tillbaks. Och efter det... efter dusch och klädbyte... närmade sig med stormsteg själva anledningen till att jag över huvud taget befann mig i Stockholm. Hedwig & the Angry Inch. Den förtjänar dock ett eget inlägg.