Jag och min mor tillbringade igår kväll med att konsumera himmelskt god och beroendeframkallande sushi, samt mindblowing kultur i form av teaterföreställnginen Rikard III som gästspelar (igår och idag) på Stadsteatern i Göteborg. Scenografin och kostymerna (båda signerade Bente Lykke Møller) minde inte helt litet om Gale Edwards version av Jesus Christ Superstar, stilrent med mycket svart och mycket läder (som jag envist intalar mig själv var fake), och kombinationen Shakespeare och NIN-musik var rent genialisk, även om man inte kunde låta bli att oroa sig lite över hur de äldre besökarna skulle reagera. Att dessutom ha namnen på karaktärerna på de nästintill överjordiskt snygga och i sammanhanget perfekta kostymerna var ännu en god idé från de som låg bakom föreställningen.


Kostymskecther från Rikard III, finns med i programmet.

Jag blev helt blown away av den ofantligt (melo-)dramatiska texten och hur utmärkt den levererades av skådespelarna. Äntligen förstår jag lite varför Shakespeares pjäser är så berömda, och så ofta spelade. Sådan dramatik, sådant driv i språket. Och vilken komik. I all sin svärta var föreställningen grymt (i adjektivets alla bemärkelser) rolig. Jag fann mig själv smått orolig över att min mascara skulle förstöras av att jag skrattade så artt jag nästan grät.

Även om alla skådesplerarna nu var fantastiska och pefekta, så förtjänar Rikard Wolff ett hedersomnämnande dels för att han spelade titelrollern med sådan bravur och dels däfför att jag troligen inte ahde kommit på tanken att se föreställningen om inte han varit med.
För att fortsätta med anglicismerna så var han bara så outstanding. Fantastique. Helt enkelt.