Ärade (om än troligen imaginära) läsare, låt oss tala om subtilitet, om att säga åh-så-mycket med ytterst få ord, om att förmedla någonting på ett sådant sätt att mottagaren inte inser förrän senare vad han/hon fått höra.

För att följa den nya tradition som går ut på att jag utsätter mig själv för en "kultur"upplevelse varje vecka, var jag ikväll och såg teaterföreställningen "Radio Noir" som gästspelar i Teater Aktörs (små) lokaler i Göteborg. Medans gittaristerna var fullkomligt enastående, och musiken väl integrerad i pjäsen, skulle jag vilja hävda att manuset - för att tala klarspråk - sög. Det här är ju förstås bara min egen ödmjuka åsikt, men tetxen lät i allmänhet som om den skrivits av en - lätt deprimerad - femtonåring. Inget ont om sådana (det var inte länge sedan jag var en själv), men skillnaden är att deras verk inte så ofta sätts upp på teatrar runtom i världen, utan snarare lämnas kvar längst ned i någon byrålåda, där de får representera ett patetiskt men viktigt steg i den personliga utvecklingen.
Vad jag vill säga är att texten var så full av all dessa öevrdrivna liknelser som gav intrycket att vilja chockera, att man till sist (eller ganska snart, för att vara ärlig) bara satt där och väntade på att huvudpersonen skulle bli klar med uppräknandet av självmordsmetoder i detaljerade ordalag, och gå vidare i "handlingen". Vi fattar poängen, liksom, chill out.
Även scenografin, vitt med rakbladsmönstrade lampskärmar, var alltför öevrtydlig och inte heller speciellt tilltalande ur estetisk synvinkel. Det är även intressant om man tänker på att pjäsen sades handla om en radiopratare: inte vid ett enda tillfälle tyckte jag att huvudpersonen faktiskt lät som en sådan, så om scenografin innehållit en radiostudio (eller minsta antydan om) hade det i min mening varit bättre.

Då tänker man sig, att man med dessa förutsättningar kunnat tackla manuset med en något mer minimalisk form av skådespeleri. Men nej. Det var spring och skrik, välgjort i och för sig, även om det bidrog till att man inte riktigt orkade koncentrera sig (och istället vände sitt intresse åt endast musiken). Lite kontraster hade verkligen inte skadat (även om jag tyckte att den tog sig litet i slutet). 
Som det var nu lämnade föreställningen inga djupare spår hos mig, förutom möjligen att gitaerristerna var extrordinära och att kostymerna kunde ha varit bättre.

Men vad vet jag, jag är väl bortskämd efter att ha sett den fantastiska "Le Cabaret des hommes perdus" i Paris i höstas. Perfektion.