Y'know, jag må verka liten och timid (på gränsen till vettskrämd), men ibland händer det att jag kokar inombords. Som idag. I smyckesaffären idag:

en mamma (låt oss anta att hon är det) kommer in med två pojkar, som tittar glatt på smyckena. Den ena verkar extra förtjust.

kvinna: du får inte titta på något som du inte ska köpa.
pojke: mamma får jag köpa det här?
mamma (med elak hånfull röst): visst, köp tjejgrejer.
pappa: hej tjejen.
pojke till andra pojken: varför ska tjejer ha så fina grejer? och de vill att vi bara ska ha fula.

Vad fan liksom? Jag blir så upprörd bara jag tänker på det. Jag menar herregud, det är fan inte konstigt att inga killar handlar Pligrimarmband och att många män verkar ha sådana issues och fatta att jag bara såg Ludovic i Ma vie en rose framför mig. Vad kan sätta djupare spår än att bli så elakt hånad av sin mamma, liksom? Tänk när hans killkompis dyker upp iklädd juveler, vad kommer pojken säga? föraktfullt (men med dold längtan i rösten) "vaddå har du på dig tjejgrejer."
   Fan fan fan.
   Jag är så jävla arg och jag ville bara resa mig upp och säga till pojken att jovisst, du får gärna köpa de här grejerna och de är inte alls tjejgrejer och alltså, vet du, det här armbandet skulle vara så fint på dig.

Men det gjorde jag förstås inte. Man ska inte lägga sig i andras barnuppfostran, vitskräp-mamman var mycket större än mig och troligen hade jag bara gjort situationen värre genom att förlänga diskussionen men tänk om det hade stärkt honom någonstans innerst inne att veta att någon någonstans faktiskt hade sagt att det var ok.
Jag övertolkar ju förstås det hela, men bara tanken på hur barn faktiskt tvingas in i bisarra könsroller skrämmer mig, och jag tänker på Ludovic (på de skadade pojkarna i hans omklädningsrum, på pappans jobb, på ordet vad var det "tapette" på garagedörren, på Jérôme som försvann), jag tänker också på den blonda pojken i dokumentären Jesus Camp som i ångest tvivlade på sin gud och därmed på sig själv. Och jag tänker att även om jag själv har världens fantastiskaste föräldrar så är jag glad att jag inte är åtta år längre. Jag är glad att trots allt skrämmande ansvar som kommer med åldern så bär  det ändå med sig något av frihet, möjligheten att säga ifrån, gå ifrån. Att inte vara så totalt beroende av någon att allt de säger måste införlivas, då det är det enda sättet att leva med det. Och att veta till någon grad vad man kan säga till vem, och vad som (även om det inte borde behöva vara så) bör döljas och när. 
   Jag har sagt det förr, men jag hoppas att Ludovic gjorde som psykologen sade och höll tyst om hur han kände några år och sedan växte upp och flyttade till stan och blev drag queen eller transa eller whatever och klarade sig bra trots allt.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder (själv hade jag bara ben och spetsmönstrad regnkappa när jag cyklade från jobbet idag), och det finns bannemej inga tjejsmycken. Bara människor som inte insett ännu att de har en massa issues att ta itu med, som de i dagsläget bara för över på andra.


Layla tov, Öland, lahko noc, Europa.