Man har läst för mycket franska när: man helt spontant skriver "interesset" och först inte alls förstår varför Word menar att det är felstavat.

Nej, inlägget kommer inte leva upp till rubriken, som typ är ett citat. Av Rufus Wainwright. Om Victor & Rolf. Från FashionTV.

Jag känner mig så falsk. Ena dagen står jag och försöker övertyga stackars gymnasieettor (eller deras föräldrar, egentligen) om att man lär sig såååå mycket på samhällsinriktningen Språk, och att man verkligen ser framstegen konkret när man studerar språk (jämfört med kanske historia eller något, där man måste vara med i någon halvnördig frågesport för att de förvärvade kunskaperna ska märkas), och nästa dag sitter jag en halvtimme vid datorn och försöker med wordreference.com som hjälp konstruera ett hyfsat förståeligt meddelande.
Ah ma déesse. Jag kreverar, som Elias Nyström hade sagt. (Ni vet, dokusåpastjärnan från Fashion House.)

Här får ni förresten ett litet dilemma att sätta klorna i:
imogon ska jag hålla ett föredrag på engelskan, och vill i min text använda ordet "forte", som i "stark sida". Så långt är allting gott. Dock läser jag på dictionary.com (jag är en flitig användare av online-ordböcker, da) att även om det korrekta uttalet är (av mig försvenskat) "få:(r)t", så är det mer förekommande att man säger "få:(t)ej" (eftersom ordet blandats ihop med det musikaliska forte). Det senare är såpass vanligt, står det, att det finns risk att man förvirrar lyssnaren genom att använda det korrekta.

Vad ska jag då göra, betygsatt som jag kommer att bli? Tala korrekt, och vara svårförståelig, eller tala som de flesta, men uttala ett ord fel under en lektion och riskera mitt betyg? (Eller, tja, jag kanske överdriver så smått. Troligen är inte min engelskalärare en sådan forte-fascist som jag befarar.)

Förresten läste jag i den nya numret av lokala tidningen att kommunen troligen kommer att behöva fler SFI-lärare i framtiden. Just sådan lärare är ett av de yrken jag skulle kunna tänka mig. SFI-lärare, bibliotekare, kostumör eller, um, svetsare.
Jag hittade by the way en påklädar-utbildning (det låter inte speciellt glamoröst, men jag lovar, c'est du thêtare, och heter "Techniques de l'habillage") i en Paris-förort. Det kanske är billigare än att gå på Paul Poiret i centrala stan? Iofs har jag inte lyckats hittat någon prisinformation om den senare heller. Stackars mig. Jag borde återgå till min engelska.


Av rent estetiska skäl, voilà Kate Mulgrew.

Jag måste skriva ett kort engelskaarbete om typ politik, redovisa åsikter för och emot en fråga, tills imorgon. Det är inte att få ihop till 500 ord som är problemet, snarare att hitta på ett ämne. Min första tanke, som vanligt, är förstås att skriva något om Eurovision Song Contest, eller the aftermath, så att säga, men jag vet inte. Jag har redan skrivit två halva arbeten, för att sedana mer eller mindre ge upp. 
För att konkludera så går det åt skogen, något som jag verkligen inte har tid med.
Vad finns det för ämnen, annat än skrämmande [rasistiska] reaktioner på kulturella evenemang?
I högstadiet skulle vi lära oss att debattera, och jag tvingades representera åsikten "emot homoäktenskap" i en debatt mot några av klassens mer Konservativ!Kristna elever (stackarna fick låtsas vara för ämnet i fråga), då läraren tyckte att det vore roligt att skaka upp saker och ting litegrann.
Ärligt talat var det något av det jobbigaste jag varit jag varit med om någonsin, så det ämnet är out of the question.
Miljö då? Nej, vi skrev en annan text om miljö till engelskan för några månader sedan.
Feminism, jämställdhet? Det känns så självklart på något vis, så jag vet inte vad jag skulle skriva. I wish we could all just get along?

Nej....

Qu'est-ce que je ferai?

(Å andra sidan kanske han blir det i sista boken av HP-serien också?)
Varför måste SVT alltid avsluta sina lördagkvällar med att visa filmer om plågade åttaåringar? Jag blir helt förstörd. Idag var det alltså Jesus Camp, en amerikansk dokumentär. Hur kan man ens komma på tanken att få barn att ta ställning till abort? Snacka om att växa upp i förtid. Och skrika åt dem att de har syndat, och måste renas, bekänna sina synder, tills de gråter och ser ut att lida något ofantligt. (Som den blonde killen. It  broke my heart to see him.)

Nu nämnde de inte det i filmen, men han den där superstarpredikanten (som använde ordet fabulous två gånger under sin inte alltför långa screen time, kunde jag inte låta bli att lägga märke till) som man fick se, Tedd Haggard, som bland annat predikade att  homosexualitet var en synd, blev ju faktiskt avskedad från sin post i november 2006 efter att ha anklagats, av en viss Mike Jones, för att dels ha haft gay-sex, och dessutom använt droger; han erkände såsmåningom till både droganvändandet och "sexual immorality".
Och nu i februari ska han ha påstått att han efter tre veckor av omvändelse-counseling har blivit fullkomligt heterosexuell.
Så så gick det med det.

Vad som verkligen är fabulous är hur den enda anledningen till att jag över huvud taget kände till Tedd Haggard och hans sexskandaler är att Andy Cohen nämnde honon i sitt word association game i Valentine's Day-avsnittet (med paret Doonan-Adler som gäster) av "Whatch what happens", som man kan se på Bravo's hemsida.
De ord som Andy själv associerade till Haggard var "Penis-loving sodomite."
J'adore Andy Cohen.

I've been thinking of something. Det sägs ju att man, för att få sin röst/åsikt/mening hörd, bör prata i ett konsekvent lågt tonläge, för att det är då folk faktiskt tar sig tid att lyssna. En låg (mörk) röst antyder självdisciplin och genomtänkthet, och och inger följakltigen respekt hos åhöraren. Motsatsen, en hög röst eller - gud hjälpe - en i falsett skvallrar snarare om desperation dvs brist på kontroll över situationen. Not so manly, not so pwerful.
Men, kan man fråga sig, hur completely orättvist är inte detta? Förstås är röstläge i mångt och mycket ett aktivt "val", men det  betyder inte att vissa människor (läs: de flesta män) inte har fyssika föruts'ttningar som gör att deras röst naturligt hamnar i ett lågt och begahligt läge. Ska dessa då få större inflytande i världen bara för att deras stämband är utformade på ett visst sätt?

Jag blev så förtjust då, när jag såg ett avsnitt ("The Kibbutz") av tv-serien The Nanny, där följande scen utspelade sig (ungefär):

Maxwell: Varför lyssnar jag någonsin på dig?
Fran: Tja... min röst är ju ganska svår att stänga ut...

Sensmoralen är alltså: pladdra på med din genomträngande höga röst, och in the end kommer de att lyssna, för de har helt enkelt inget val. Självaste naturlagarna säger att höga ljud hörs. (Om folk hör men fortfarande inte lyssnar är de extremt ohyfsade och borde omedelbart sändas till en uppfostringsanstalt.)