Jag hade nästan glömt hur terapeutiskt fritt (fiktivt) skrivande kan vara, fram till att vår svensklärare förra veckan tvingade på oss en uppgift att skriva en historia till en av några kontaktannonser hon letat upp. Jag älskar onekligen att ha kontroll över handlingen och kunna utforma karaktärerna precis så som jag vill ha dem.

Igår natt när jag inte kunde sova, troligen på grund av för mycket sittande vid datorn kombinerat med allmän neurotiskhet, låg jag och lyssnade på den fantastiska Kate Mulgrews kassettinläsning av Jeri Taylors roman "Moasic", och låg hela tiden och tänkte att "Oh vad jag skulle vilja se på Project Runway säsong ett nu!" Tålmodigt väntade jag dock tills imorse, då jag plockade fram mitt exemplar av PR1 ur dvd-hyllan, och ägnade den följande timmen åt att titta på Design a Collection-avsnittet (jag hade redan kommit lite mer än halvvägs i mitt omseende (...) av säsongen). I det tvingas stackars Austin för troligen första och sista gången i sitt liv göra något "deconstructed" (som - om man bortser från att även jag är lätt allergisk deconstruction - var trés fabuleux), och designersarna lotsas iväg till en second hand-affär för att inhandla material till sina kreationer.
Quel cauchemar!
Jag vill nämligen erkänna att jag, personligen, avskyr second hand-shopping. Inte på så sätt att jag är emot det, men jag bara kan inte (såvida det inte gäller skor, jag hade fått gå barfota om det inte varit för Myrorna). Finns det något värre (...antagligen...) än att höra folk runtomkring i affären skryta om hur de minsann alltid köper sina kläder begagnade, när man själv står där och inte ser annat än noppriga, smutsiga trasor som någon troligen dött en smärtsam död i. Jag saknar totalt förmågan att se potential i plagg som inte ter sig tillräckligt estetiskt tilltalande vid första anblick, och brukar tänka att samma varor finns säkert på H&M för litet mer pengar men sans nopprorna, den urtvättade looken och resterna av någon mystisk sjukdom som trotts vara utrotad ages ago.
Så för att konkludera känner jag förstås stor beundran för PR-deltagarna som lyckades få ihop någonting av det material de fann (även om klagomålen inte var få). Och extra stor beundran för Austin Scarlett, förstås, men av andra anledningar.

För övrigt, och på tal om det franska presidentval vars andra omgång avgörs idag, kan jag inte låta bli att tycka att Ségolène Royal, rent röstmässigt, påminner om hon som gjorde den franska rösten till Kathryn Janeway i (tv-serien) Star Trek: Voyager.
Så gissa vem jag utan tvivel hade röstat på om jag varit myndig fransyska... (Å andra sidan inte nödvändigtvis av den ovan nämnda anledningen. Förstås.)
För den som (comme moi) missade tv-debatten mellan Ségo och Sarko, verkar den finnas på youtube, där man även kan hitta detta mediekritiska utdrag http://www.youtube.com/watch?v=GCh1QrROriE, angående allt tal om "la colère de Ségolène" (personligen är jag imponerad över att Royal kunde motstå frestelsen att ta till fysiskt våld efter att ha blivit tillsagd av sin motståndare att "calmerez-vous".) 

Dessa presidentval är emotionellt utmattande. Heja Ségo.