Y'know, det gör ont i mitt, allt eftersom sommarn (och det kommersiella sommarjobbet) lider, mer och mer kapitalistiska hjärta att se hur ojämställdheten i samhället och de absurda könsrollerna påverkar försäljningen negativt. Kom igen, jag vill ha rosa pengar nu, jag vill ha lila pengar, regnbågsfärgade pengar.

Hört idag, i smyckesbutiken:

En mamma, snäll den här gången men i en svår situation, kommer in med två pojkar och en flicka (antar jag). En av dem blir förtjust i en snygg stor ring à 50 kr.

Pojke: kan jag få köpa den?
Mamma: men pojkar har väl inte sånt?
Pojke: men jo...
Mamma: nej.
Pojke: men den är cool.
...
Pojke: killar kan visst ha ringar. mamma, killar kan visst ha ringar.
Mamma: är det verkligen en killring?

Nej, till slut lyckas mamma, bror och syster övertyga honom att det inte är det. En sådan ska han inte köpa. Han fortsätter dock att titta intresserat på smyckena provar smycken, demonstrerar för den andre pojken hur man bär ett visst långt halsband (den andre säger ungefär, litet retsamt men snällt: "ja, du är ju expert på sånt"). Sedan slutar det förstås med att han inte köper något. Buh-bye pengar, ciao potentiell kund. Jag var förstås förbannad igen, den här gången på världen i allmänhet, men blev ändå imponerad av hur pojken in i det sista hävdade att det visst var en killring, för att han visste att det var viktigt för sällskapet. Typ.


Faktiskt så har en tv-karaktär (förstås, vem annars liksom) redan sagt allt som finns att säga vad gäller uppmuntran & råd. Som Marc sa till Justin i Ugly betty:
   "Be who you are, wear what you want, just learn how to run real fast."