Je serai sage, moi aussi.

Jag lät inleda året med en smula personlig insikt.
   Vad som för någon timma sedan begav sig här ute i familjehemmet på landet var att jag tillbringade ett fåtal (jag skäms, det är sant) minuter på den spikmatta min mor fått i julklapp. Jag hoppades förstås på någon form av stor Insikt som lön för mödan, men insåg snart där jag låg med oräkneliga plastspikar som grävde sig in (kädnes det som) i min nakna rygg att den där obligatoriska (kroppsliga och andliga) avslappningen som var ett nödvändigt steg vägen till upplysning inte skulle komma att infinna sig. Detta berodde till stor del av den enkla anledning att jag inte kände den minsta benägenhet eller önskan att överhuvudtaget försöka slappna av medan min kropp utsattes (utsatte sig) för denna ytterst obehagliga behandling. Varför skulle jag ha det minsta intresse av att vila (borderline meditera) på ett underlag av vassa spetsar, när jag istället kan spänna mina annars så understimulerade muskler allt som går i beredskap på att - när inspirationen eller paniken eller bara rastlösheten faller på - lägga handflatorna mot madrassen utanför spikmattan och med imponerande hastighet pressa min kropp upp från det smärtsamma underlaget.
   När mamma så började prata om den där varma känslan som skulle fylla mig efter, tja, åtminstone 20 minuter på mattan tog rädslan (för perforerad ryggtavla och förlust av kontroll) överhanden och jag gav upp.
   Istället för den andliga upplysning som jag väntat mig ledde alltså mitt möte med mattan till en djup insikt om mig själv. Att ligga still på obekvämt underlag är inte min kopp med te (jag känner litet mig som Habib i tv-serien med samma namn, eller som Edina i AbFab, båda ständigt och utan direkt framgång sökande efter mening och upplysning), och inte det som kommer att göra mig till en god, välmående, tillfreds-med-mig-själv-och-världen och oupphörligt insiktsfull person. The quest goes on (litet passivt, sådär).

Dock har jag faktiskt funnit någonting som tillfälligt kan göra mig till en något mer harmonisk varelse: att lyssna på
Allvarligt talat med Kristina Lugn från den allmänt trevliga radiokanalen P1 i i-poden. Det finns fyra avsnitt av programmet, det går ut på att Kristina svarar på inlästa lyssnarfrågor (om vadsomhelst, stundtals obegripliga) ackompanjerad av bra musik, det är fantastiskt, och det är typ så nära en religiös upplevelse jag har varit.


(Årets första livsnödvändiga dos av Kate Mulgrew.)

Förra året hade jag för ovanligetens skull ett seriöst, omfattande och luddigt nyårslöfte som egentligen var ett citat ur en schlagerlåt. Det gick sådär med uppfyllandet, särskilt eftersom framgången vad gäller målet ifråga är svår att bedöma, så inför 2009 struntar jag i att hitta på några nya löften (om viktreglering, godiskonsumtion, blablabla) och väljer att stå fast vid det jag lovade mig själv för ett år sedan och jobba vidare. Det är nämligen ingen tävling, Rom byggdes inte på en dag, och det är bättre att utvecklingen sker långsamt än inte alls. Mitt schlagercitat är ett på alla sätt alldeles för bra löfte för att förpassas till det förgångna, och det är just ett löfte, inget krav. När allt kommer omkring handlar det om vad jag är skyldig mig själv (och i viss mån andra). Och efterson jag ändå minns hur det lyder, och det egentligen är förra årets nyheter, så det finns ingen anledning att återigen nedteckna löftet här. 
Så gott nytt 2009, god fortsättning, be the best that you can be men ta inte ut er, mesdames, messieurs et surtout messieurs-dames.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback