The Beautiful People

Jag vet, sensmoralen i min bibel, Simon Doonans "Nasty", är egentligen att The Beautiful People, till en början definierade som de vackra människorna som mest tillbringar sina dagar med att gå omkring i sina våningar iklädda morgonrock och bara vara allmänt fabulösa, visar sig vara dem man lämnade bakom sig i sin jakt på demsamma, den galna fastern, den vardagsglamorösa modern, den excentriske fadern. Men ändå. Inte är det mindre fantastiskt när man tagit sig från en liten by någonstans till en huvudstad, och finner sig själv sittandes på - till exempel - en kaffekedja eller en restaurang, förtärandes sin middag eller sin sojachailatte i sällskap av fyra fabulösa franska musikalfantaster och en eller annan homme perdu extraordinaire. Visst känner man att man kommit någonstans. Från Mark till Marais. Inte lika vilsen, fortfarande perdue men inte ensam.


Det här vaga inlägget har något att göra med min fantastiska weekend i Paris häromveckan. Det var bättre än jag kunnat drömma om, och på samma gång fyllt av sådant som jag trodde bara hände i drömmar. De dagarna betydde, av olika anledningar, mycket för mig. Merci.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback