Jag saknar gymnasiet och svenskan och engelskan och franskan och spanskan (can you spot a pattern) och är så arg på mig själv för att jag inte kände mig själv tillräckligt för att inse att det skulle bli så här. Att min totala inkapabilitet inför praktiska ämnen såsom slöjd inte var en tillfällig svacka men en del av mig. Det enda jag är bra på nu är egentligen prokrastination och verklighetsflykt, och jag känner mer och mer att jag helst bara skulle vilja stanna hemma med Xena (tänk om antikens Grekland varit så här intressant när jag läste historia A), Angel, Patty Hewes, les hommes perdus, Buffy, Janeway... Hur tragiskt är inte det?
   Och som sagt. Torsdag, imorgon, Magnus, körsång. Eftersom jag troligen är den sämsta student som satt sin fot på skolan måste jag förstås infinna mig på lektionen som sadeistiskt passande sammanfaller med provsjungningen några hundra meter därifrån. Och det är ju inte som att jag har några hemliga besparingar (bara studieskulder) som skulle tillåta mig att släppa allt och ägna mig åt tv-sänd körsång (inte för att jag har någon illsuion om att jag på
riktigt skulle gå vidare, men i min verklighetsflyende värld har jag åtminstone en chans.)

Tarja är majestätisk som få, och Ghost Love Score var alltid min favoritlåt med Nightwish.