Det är fantastiskt hur bra barnprogram blir när man blivit äldre. Jag råkade just se ett avsnitt av den där gamla teckande serien om FNs barnkonvention "Visst har barnen rätt" (visst gick den nör jag var liten också?) och höll på att krevera av skratt då en barnröst berättade den illustrerade historien om hur den fulaste elakaste gubben Smaken-Som-Baken Diskriminericus försökte förbjuda alla glassorter (representerade alla olika barn) han inte tyckte om, men misslyckades totalt då den visa glassförsäljaren minsann visste att man inte får (eller bör) diskriminera någon. Så då sprang Smaken-Som-Baken istället iväg och grävde ned sig och satte till och med upp ett litet kors för att markera sitt gömställe (ska vi möjligen tolka det som att han grävde sin egen grav?) alltmedan barnrösten förklarade att som vi såg var Diskriminericus egentligen väldigt rädd.
   Anlednignen till att jag hade tvn på när ovan nämnda prgram visades var att jag just hade sett Card Captor Sakura, som gick precis innan, och även den borde ju med tanke på huvudpersonens ålder och de relativt enkla och pedagogiska historierna (samt att låten i slutet om jag inte minns fel är förtydligande textad med furigana) vara riktad till en yngre publik. Nu liksom förra gången den gick på Barnkanalen, förundras jag, som när jag såg  avsnittet idag, av hur storebror Toyas kvinnliga skolkamrater pratar om hur snygg han är för att sedan ta upp hur underligt det är att han och "bästisen" Yuki inte har haft några flickvänner. Det är liksom så övertydligt det möjligen kan vara utan att man gör en stor grej av det. Fär det är ju knappast något sensationellt i en serie där inte bara Sakura men även Li vid något tillfäller har varit barnsligt förälskade i Yuki (så populär), Sakura i sin lärarinna (av magiska själv, men who cares) och Tomoyo i Sakura och där det dessutom berättas om hur Tomoyos mamma älskade Sakuras mamma. (Och verkar extra betydelsefullt, då man ansåg det värt att tas bort eller tonas ned i den engelska versionen av serien, Cardcaptors.)

Det intressanta är att om jag hade sett det här när jag var i Sakuras ålder hade jag inte reagerat på något ovanligt alls. En massa karaktärer och en massa relationer och en massa spännande äventyr. På samma sätt som Smaken-Som-Baken bara hade varit en ful gubbe som det gick dåligt för eftersom han var så dum. Att se dem nu, och faktiskt till någon grad förstå hur de är uppbyggda, det övertydliga och det subtila, är en upplevelse.



Och jag försår inte hur jag kunnat missa det fram till nu, men Flipping Out har alla de bästa ingredienserna i en dokusåpa (förutom Tabatha Coffey & Austin Scarlett, that is): husförsäljning, renovering, medier, exorcismer, en supernitisk chef, bra och dåliga anställda, en sjuklig katt som får akupunktur och är så ilsk att assistenten börjar gråta, lyx, rivning av väggar... vad sägs om ett litet visdomsord för arbetsgivare:
   "And how do you fire someone who brings your cat a little mouse the next day?"