Så här ser det ut när jag firar nyår tillsammans med min nya bästis; hon är inte så pratsam av sig, men är trots det ett utmärkt, stillsamt sällskap. Nej, faktum är att jag inte tillbringar kvällen ensam med min sömnad, utan befinner mig tillsimmans med mina föräldrar i vårt hus ute på landet, där tystnad fortfarande råder (jag hörde några fyrverkerier förut, men de har gjort ett uppehåll nu), där vi prestigelöst upplädda firar med moussaka, vin, fransk ost, choklad, kaffe. Och, vet ni, det blir faktiskt inte trevligare än så.
Varför ser jag ut som någon slags blandning mellan medeltida riddare, mö och gardin? Det finns faktiskt ingen direkt förklaring till det - annat än att lila, grönt, bisarra utstyrslar utan rim och reson, och kläder faktiskt sydda av just gardiner gör mig glad. Och att jag drömmer leva någonstans där jag får se ut - ursäkta språket - hur fan jag vill. Jag kanske bosätter mig i en stuga långt ute i skogen såsmåningom, och går omkring och påtar med  böcker och blommor och symaskin och är hur utdaterad eller före min tid, hur glad, hur ful eller fin och hur grå eller smaklöst färggrann jag vill. När jag saknar mänskligt sällskap går jag kanske ut förklädd till mainstream-människa som Fantomen, denna bekämpare av brott och stolta bärare av kroppsstrumpa.

Jag måste dock påpeka att gardinklänningen har sett bättre ut, i andra omgivningar och annat ljus, vous vous souvenez?

Men gott nytt år, allihopa. Bonne année.