Curtains closed, and a bolted door, breaking every law.
Men så insåg jag tack vare interwebben att allt det där fortsätter ju postumt, för visst hade även Hollywoods första största och Shakespearianska aktörer liv utanför scenen och biografen, med enda skillnaden att de inte längre kan dementera eller bekräfta något. Informationen bara hopar sig och jag sedan vet man inte vad man ska tro. Det är klart att skvallertidningsjournalister ljuger, men vem gör inte det? Och hur många utomordentliga anledningar finns det inte, fanns det inte i än större utsträckning förr, att inte säga allt?
Sedan fann jag aspekter som rörde Storbritanniens juridiska historia, personlig integritet, personligt ansvar, skådisar som medverkat i Sarah Waters-filmatiseringar, orättvisa anklagelser, möjliga intressekonflikter, eventuella hysterikor, dålig stavning, bristande källhänvisningar samt mina egna förutfattade meningar, homofoba tendenser och analyserande feministiska motreaktioner.
För att lindra förvirringen och frustration som allt detta orsakade skapade jag, något inspirerad av att för mental styrka ha läst Nina Hemmingssons fantastiska seriesamling "Jag är din flickvän nu", DH's Bad Comics as Therapy part II. Det är ett bra sätt att sätta saker i perspektiv - när de väl är nedtecknade på papper av en person i avsaknad av vidare talang ser de så befriande små, ja futtiga ut. Jag har en ovana att teckna män i scarf alldeles för mycket; har med Austin Scarlett att göra (men vad har inte det?)
