Min News-feed på Facebook, 15e januari 2010. Plötsligt har två gamla skolkamrater gått med i någon grupp vars syfte enligt namnet är att säga nej till "EUs krav på införande av ritualslakt i Sverige". Bara ordet ritualslakt - eller närmare bestämt beståndsdelen "ritual" - med alla dess associationer till hemliga (gärna djävulsdyrkande) sällskap, människooffer, religiös fanatism, drogpåverkade orgier i skogsgläntor, och som för tankarna till thrillers snarare än verkligheten gör mig förstås nyfiken på vad det är som lockat mina karnivorer till kompisar att plötsligt intressera sig för djurskydd.

Och egentligen är det ju uppenbart. Att de som använder sig av deckarosande ord i sin politiska kamp och sedan i gruppinformationer bara källhänvisar till texter från egna hemsidan är sd. Jag blir inte förvånad, nej: det är ju precis så ett sådant parti ska fungera. Plocka upp känsloladdade frågor, paketera dem litet extra sexigt och sensationalistiskt och sedan håva in impulsiva personer som egentligen inte sympatiserar med partiets egentliga grundvärderingar. Visa att Vi tycker ju som ni, iallafall. Det kanske inte spelar någon roll egentligen; vad man röstar på i höstens val bestäms väl förhoppningsvis inte av Facebook, men det som bekymrar mig är hur lätt människor - utan större tidigare intresse för varken sd eller djurrättsfrågor - blir medlemmar i en grupp som  denna, utan att ha den blekaste aning om var den kommer ifrån och egentligen står för. Jag skäms faktiskt, över hur okritiska vi är, över att det tycks vara en alltför stor ansträngning inte bara att ifrågasätta källan men att överhuvud taget ta reda på vilken den är.
Skärp oss.