Ibland händer det att jag får ett infall och börjar skriva analyserande texter om något som för tillfället intresserar mig. Mer sällan händer det det att slutligen finner mig själv med en färdig text på över 2000 ord, men när det väl sker är det inte mycket att göra åt. Se det som en skrivövning. Och eftersom jag inte har någon lärare som ska läsa det med krav om max antal ord låter jag det stå. Så, trots att jag tidigare berört ämnet i bloggen, I give you, utan illustrationer:

Även om jag intresserar mig för subtext, undertext, i alla dess slag, vill jag börja mitt utforskande med att behandla den i ett till Internet nära relaterat specifikt sammanhang – nämligen den som behandlar romantiska förhållanden mellan karaktärer i film, tv och litteratur. Sådan undertext som ofta ger upphov till stort engagemang hos publiken, och sådan som banar väg för att historier tidigare förpassade till mörkret att berättas i ett bredare sammanhang. Själv föredrar jag att dela upp fenomenet undertext i tre kategorier: oavsiktlig, medvetet tvetydig och kodad, vilket jag kommer att gå in på närmre senare i texten.
      Mitt eget intresse för undertext kan sägas ha börjat på riktigt då jag som liten såg utdragna evighetslånga såpoperor där det för det mesta tog ett år längre för huvudpersonerna än för tittarna att inse att de var ämnade att leva tillsammans i romantisk bemärkelse. Man lärde sig tidigt att titta efter de (i nämnda fall ofta inte alltför subtila). Jag avancerade snart till relativt sett mera förfinade historier, där undertexten planterats in för ökad spänning men där den antydda kärleken inte alltid segrade (över konventioner, direktiv, aktuellt civilstånd eller helt enkelt dåligt författarskap hos scenaristerna). Denna osäkerhet inför framtiden, den oupplösta romanstiska spänningen karaktärer emellan utan såpoperans löfte om ett lyckligt eller olyckligt men alltid otvetydigt (av)slut, är vad som skapar ett generande stor engagemang hos publiken – inte bara upplever vi karaktärernas frustration avsnitt efter avsnitt, vi känner även att ett tillräckligt stort engagemang från vår sida kan påverka upplösningen. Plötsligt finns ett mål för mediekonsumtionen; någonting som tvingar oss att se säsong efter säsong i hopp om ett erkännande av vad vi alla vet finns där. Jag lärde mig så att subtext kan vara otillfredställande men ack så spännande.
      Och sedan, på något vis, av slump och nyfikenhet, halkade jag in på den underkategori till fan fiction som kallas slash. Och Jesus Kristus, vad det kom att betyda. Slash respektive den kvinnliga något efterkonstruerade version femslash är helt enkelt fan fiction som kretsar kring romanser mellan personer av samma kön. Vid första anblick kan detta tyckas som vilken lättsam underhållningsform som helst (vilket det gjorde), men vad jag kommit att inse under åren är att den subtext som läses i samband med slash kan besitta oanade djup. Moderna (om än överspelade) företeelser som Queer as Folk och The L Word till trots tenderar samkönade par att förekomma mer sällan än sina heterosexuella motsvarigheter i nämnda medier, helt enkelt därför att deras kärlek i klassisk Romeo & Julia-anda (och i likhet med par där parterna har olika religiös, etnisk, eller socioekonomisk bakgrund) inte accepteras av omgivningen, samhället. Lord Alfred Douglas hade inte fel när han talade om en kärlek som inte vågade uttala sitt namn, men att nämna en företeelse vid dess verkliga namn är som undertexten påvisar inte alltid nödvändigt; då vissa sanningar inte får talas om i klara termer finns det alltid en plats för dem, mellan raderna. Och om ledtrådarna i huvudtexten är tillräckligt tydliga för den målgrupp som besitter nyckeln men osynliga för resten är vi så inne på det jag gärna refererar till som kodad undertext – den som gör att mitt intresse för fenomenet undertext sträcker sig bortom underhållningsläsning.
      Förstås är det sällsynt att det faktiskt går att placera ett subtexten i ett visst fack, men trots crossovers och otydligheter vill jag ändå redogöra för de underkategorier jag brukar då de har mycket att säga om syftet bakom det osagda.

Den oavsiktliga undertexten uppstår då publiken fyller tomrum i historien med egna, ofta vitt skilda, teorier, beroende på egen smak och preferenser. Det finns alltid ett visst utrymme för tolkning – vad sa egentligen den där blicken, vilken avsikt dolde sig bakom de få till synes betydelselösa orden? I verkliga livet finns det så mycket vi aldrig säger, så många hemligheter som varsamt göms undan för världens ögon, så vad säger att karaktärerna i ett fiktivt verk (litterärt, filmiskt etc) inte skulle göra detsamma? Kan det inte finnas sådant som är alltför förankrat i det fördolda för att sättas på pränt, ens i hemliga dagböcker, då det skrivna ordet alltid har egenskapen att det kan läsas – även om så inte var avsikten från början (se kodad undertext). Om vi så förutsätter att även tystnader och marginalerna mellan raderna har saker att berätta om sitt subjekt öppnas näst intill oändliga möjligheter till utfyllnad av dessa tomrum, oavsett om det görs med hjälp av antydningar och ledtrådar man tycker sig finna i kanon eller helt enkelt griper en idé ur luften därför att man skulle vilja se den integrerad i historien (och utan tvekan, senare, hittar argument i originaltexten).
      Jag ser på Granadas superba tv-filmatisering av Sherlock Holmes och tänker att Jeremy Brett är en sexig sate även om bromance (tänk Scully och Mulder) ju aldrig är att utesluta så är nog Holmes & Watson ett par iallafall. Jag menar, varför inte? Två mer eller mindre ogifta någorlunda attraktiva män som uppenbarligen håller av varandra djupt, bor ihop, arbetar ihop, reser ihop, går på finkulturella dater, promenerar arm i arm genom viktorianska London iklädda väst med klockkedja och hög hatt och svängandes med sina spatserkäppar (jag vet, nu är det viktoriana-fetischen som talar, inte mitt undersökande utredarintellekt) – varför skulle de inte ha sex med varandra (förutom sådana petitesser som att de kunde dömas till hårda straff för det)? Jag läser Doyles böcker och jag ser Jeremy Brett framför mig, så ingen större skillnad där. Samma sak. Varje utsökt blick, leende, min dignar av mogen undertext som väntar på att plockas av någon skicklig fanfiction-författare och hettas upp till en drypande brygd av mysterier och romans (hello, Herlequin).
      Menar jag då att Arthur Conan Doyle satte sig ned och tänkte: hey, jag ska skriva om en egensinnig sodomit till superdetektiv som löser brott tillsammans med sin lika avvikande pojkvän/älskare/close male acquaintance?
      Nej, faktum är att jag inte alls tänker mig ett sådant scenario. Han skrev några böcker som råkar trigga fantasis hos vissa 1800-talsnostalgiska nollnolltalsmänniskor – alltså borde eventuell subtext uppfattas som oavsiktlig. Må väl vara att heteromän betedde sig så på den tiden (någon som känner för ett revival?). Men – och det är det här som gör kombinationen av slash och historiska romaner så utsökt – låt mig ställa en motfråga: om Doyle trots allt hade velat skriva ovan nämnda homohistoria, hade den då, i en tid då Oscar Wilde (en personlig bekant, vad jag förstått) kunde dömas till straffarbete för sina liaisons dangereuses med unga män, varit mer explicit än de befintliga böckerna? Hade käre Watson, en man av sin tid med någorlunda insikt i lagväsendet, riskerat sin egen och sin kompanjons frihet för nöjet att slänga in en kärleksscen här och där, i en annars ganska torrt berättad historia? Of course not. Ett faktum – författarna då skulle inte ha skrivit om det även de hade haft lust – som lämnar oändligt många tomrum att fylla i.

Att använda sig av medvetet tvetydig undertext, ofta på (ibland över) gränsen till maintext, är ett stundtals genialiskt sätt att förse flera oliksinnade grupper med det de vill ha. Det tillåter en ofta underhållande lek med antydningar och avsiktligt placerade oklarheter, men bygger helt och fullt på att ingenting i ämnet för insinuationerna någonsin sägs rent ut, på ett sätt som inte går att motstrida.
      I ett större perspektiv kan man genom denna strategi görs det möjligt att diskret föra ut ett budskap, tillräckligt klart för att uppfattas av dem med öppet sinne – alltså inte endast de redan invigda – men otydligt nog för att inte på rationella grunder kunna kritiseras och censureras. Göra synligare det som tidigare tyckts obefintligt.
      Det ultimata exemplet på medveten undertext – på gränsen till huvudtext – är dock i min mening den i Xena: Warrior Princess, en serie som balanserade våld, action, barbröstade män och kvinnor i läderkorsetter med lesbiska under-, mellan- och övertoner. Fokus genom hela serien ligger på förhållandet mellan Xena och hennes sidekick Gabrielle, och ju fler säsonger som gick desto djupare blev kärleksförklaringarna dem emellan och desto mer påmindes tittaren om vilket kyskt framställt (glöm Queer as Folk och Six Feet under, folk har inte alltid haft sex stup i kvarten i tv) heteropar som helst. En av mina favoritscener vad gäller undertextdensitet av alla de slag utspelar sig i avsnittet Many Happy Returns, där Xena har beställt en specialskriven dikt till sin partner, som denna sedan läser med solnedgången som bakgrund. Den berömda dikten handlar om kärlek och brinnande begär, så redan känns det som att vi befinner oss på ett om inte fysiskt så textuellt plan av total, oemotsäglig öppenhet. Huvudtext. Men vem är så dikten skriven av, denna (paradoxalt) samtida poet som Gabrielle uttryckt sådan beundran för? Vems dikter textar Buffy the Vampire Slayers Willow med pensel på sin flickväns rygg i en annan tv-serie? Det är inte direkt subtilt: Sapfo. On man vet det minsta om antik grekisk litteratur eller etymologin hos idag vitt använda ord, inser man att hennes berömda namn är kodordet som visar att det här inte är vilken vers som helst: manusförfattarna känner sin lyrik, sin etymologi och sin publik, vet precis vad de gör.
      Problemet med en medveten undertext som har till uppgift att flörta med vissa publikgrupper utan att alienera andra, är dock att om alla ska bli nöjda slutar det ibland med att ingen blir det. Ibland måste man välja (se: BtVS), och ta det goda med det onda. Att tvingas identifiera sig med det som sägs i marginalerna är bättre än ingenting, men när metaforerna och antydningarna har rått så länge att de blivit vardag, kan det ändå komma att likna en form av marginalisering som alla andra. Hit, men inte längre.

Kodad undertext, då? Eller, tänker jag, kanske borde jag snarare kalla det för kodad huvudtext. Det har många likheter med ovan nämnda medvetna undertext, men skiljer sig i min mening i det att den inte i samma utsträckning använder subtexten för att hotta upp historian me en extra dimension. Istället är den helt enkelt en text under, bakom texten som finns där om man besitter nyckeln för att knäcka koden. Den är till för sin specifika målgrupp och ska över huvud taget inte väcka några misstankar hos utomstående. Det får mig osökt att tänka på en annan användning av undertexskapande kod som jag hörde om i en tv-intervju en gång:
      vi befinner oss någonstans i den tidiga mitten av nittonhundratalet, homosexualitet klassas fortfarande som en sjukdom och en lesbisk kvinna skriver en kontaktannons för att hitta likasinnade. Hon kan ju förstås inte tala klarspråk så att alla förstår, så hon skriver en vanlig väninna sökes-annsons, men undertecknar den ”Brunnen”. Jaha, vaddå? Jo, det är en referens till Radclyffe Halls roman ”Ensamhetens brunn”, som kom ut och bannlystes på trettiotalet men ändå hamnade i händerna på thus inclined damer. På så sätt blir signaturen den kodnyckel som i en tidigare så enkel text skapar en hel värld av subtext. (Parentes: vad jag önskar att Scarlett Thomas' romaner fulla av koder och partiklar/fenomen som börjar existera först då någon ser dem hade varit bra ända till slutet.)

Så, i äkta Spanarna-anda, hur ter sig framtiden framtiden för detta fenomen ifråga? Vart är undertexten på väg? Som i många fall finner jag det bäst att svara med ett citat från Buffy the Vampire Slayer:

From beneath you, it devours.