Tro för allt i världen inte att jag stavat fel i rubriken.

Många är de gånger då jag med tungt hjärta betraktat de olycksaliga pocketböcker som tillbringat en längre tid i min väska - never trust a person who hasn't brought a book - och till följd av denna oömma behandling förlorat all glans och styrsel, och med längtan tänkt tillbaka till den tid i grundskolan då man var tvungen att slå in sina läroböcker innan man började använda dem, gärna i något fint blommigt papper (eller varför inte genomskinlig plats med TMNT-motiv - oh, I've done both).
När jag igår kväll så fick idén att slå in mitt relativt nyinhandlade och fortfarande oförstörda pocketexemplar av Henriette Walters Le francais dans tous les sens i ett gammalt tidningsomslag (vad kan jag säga! storleken på papperet stämde! det glänste! skulle annars ha slängts!) gladdes jag över att ha fått ett så för mig ovanligt kreativt och produktivt infall, och då dessutom med en tidsenlig touche av återanvändning.

Men, ack, ack. Resultatet blev, snarare än charmigt och pyssligt, rent skräckinjagande. Och knappt vågar jag numera öppna boken i rädsla att den ska visa sig vara Rabbies alltför tidigt utgivna (och gemensamma! ack!) memoarer.

Men, ha! Ingen främling på bussen kommer kunna ana att det är en bok av populärlingvistisk natur jag läser. Ha! Det är vad jag kallar integritet!

På tal om språk, sedan, letade jag mig idag ned till bibliotekets undervåning på jakt efter böcker om engelska språket, för att där försöka finna en ledtråd om det i vardagen alltför sällan omtalade fenomen som inträffar from time to time, då äldre britter uttalar sina r. Och när jag säger "britter" menar jag Jeremy Brett, och de lätt rullade r som dennes Sherlock Holmes ibland uttalar (och bara på rak arm, sådär, möjligen även Charles Gray, och varför inte Higgins och hans elev diskuterande orkanerna i Hereford). Möjligen hittade jag en not i en gammal svenskförfattad grammatikbok och ett något utförligare stycke i en bok om engelska språkets historia, men jag vill ha detaljer, detaljer! Infaller dessa [r] alltid just innan vokaler? Knappast. Men så när? Eller är det en fråga om humör, om sinnestillstånd, som när en ung Anzej Dezan uttalar det engelska ordet "hurting" först med [h] och sedan, när dramatiken börjat tillta, med något av ett [x] (något som tydligen aldrig kommer sluta att fascinera mig).
En viss Labov ska tydligen ha studerat uttalet hos kunder och anställda av "r" i tre amerikanska butiker; kan jag möjligen satsa på en karriär inom forskningen kring dels bokstaven "r" i Granadas Sherlock Holmes, dels av bokstaven "h" i Eurovision Song Contest (med ett eventuellt appendix behandlande våra sovjetisk favoriter Mrs Xudson och Sherlock Xolmes)...?

Och en uppföljare om vad som någon gång kring millennieskiftet med uttalet av namnet Lestrade. Wtf liksom?