När jag pausar The Clockwork Cabaret (vilken jag tänkte återkomma till såsmåningom) i iTunes hör jag vinden i löven utanför mitt fönster, i höstmörkret. Det är något visst med det.

I vilket fall som helst: när jag häromdagen upptäckte en länk till min den här bloggen där mitt inlägg angående "Oscar Wilde & a death of no importance" dessutom nämndes drabbades jag inte bara av en flyktig personlighetskris och längtan tillbaka till min vän-låsta livejournal: insikten att det faktiskt finns en risk – alltså inte helt omöjlig om än högst osannolik – att det jag skriver läses, manade mig dessutom till att fundera över vad jag egentligen sagt om nämnda deckare.

Detta visade sig vara inte helt lätt: för det första minns jag inte exakt vad jag i litterär ilska och irritation hävde ur mig om boken, och jag läser helst inte sådant jag skrivit alltför nära inpå tillkomsten (uttryckte inte Jonas Hassen Khemiri ett liknande förhållande till sina verk i en intervju? så är hans Montecore ett mästerverk också), och för det andra ställer jag mig tveksam till hela denna impuls till självifrågasättande och ursäktande som ligger mig så nära. Skrev jag det så skrev jag det, och jag är knappast den första i blogosfären som författat ett inlägg i ett tillstånd av djup sinnesrörelse.

Intet desto mindre är det dock ett faktum att det är högst underhållande att kritisera saker, och att jag kan tänkas ha fokuserat på vad jag ansåg vara de negativa aspekterna hos Brandreths bok (hyllningar finns det nog av), då just just dessa lämnade mig med en bitter, eller snarare besviken, eftersmak efter att ha läst boken. Men – och det här förtydligandet är till mest för att uppmuntra folk till att köpa den ifall jag skänker mitt ex till någon välgörande second hand-affär – jag säger inte att boken är dålig. Inte som The Da Vinci Code. Bara... ointressant och endast måttligt underhållande.

Så, när jag nu gått in på djupet av min besvikelse i det textuella mötet med Gyles Brandreth, varför inte även kort analysera mitt komplicerade till den skönlitterära Oscar Wilde – alltså författaren som han framställs i fiktiva sammanhang, i synnerhet intetsägande deckare med ett överflöd av (ickeangivna) citat.

Han påminner mig om Bill Maher.

Eller, rättare sagt, de känslor han framkallar inom mig liknar dem jag upplever när jag ser Maher. Visst, fiktiva!Oscar är inte i närheten av att verka lika genuint osympatisk som Bill Maher, men av båda får jag en känsla av att de säger vad som helst som kan tänkas passa sammanhanget och sällskapet (med en touche av i Mahers fall pueril provokationslusta) utan att någonsin avslöja något om vad de egentligen tycker (och ofta utan att vara – i min mening – speciellt underhållande heller, vilket dock är en annan historia.) Som glansiga ytor utan innehåll, choklad ägg som är tomma inuti. Jag skulle inte lita på dem en sekund. Det är ett problem; jag befarar att denna långsökta association till Bill Maher gör att jag jag skapat mig en orättvist negativ bild av Oscar Wilde, det trots att det indirekt är den senares förtjänst filmen Wilde som innehåller en fantastisk kombination av man love, Jude Law och Ioan Gruffad (quick, Watson, my smelling salt!) existerar.