Det är lätt att skriva i vredens hetta, men när det kommer till hyllningstexter får jag erkänna mig mindre produktiv. Det brukar börja med att jag tänker att ”det är så bra, så det ska jag minsann ägna ett långt, genomtänkt blogginlägg när jag har tid” http://divahisterya.blogg.se/2009/april/paris-i-korthet.html och sluta med att dagarna går så snabbt att ämnet ifråga snart redan hunnit bli inaktuellt och mina minnen därav högst vaga, och att jag därmed lämnar det till historien.
I de banorna funderade jag, orolig att mitt tänka inlägg om Strella ska rinna ut i sanden, då jag plötsligt frapperades av följande förfärliga fråga: skrev jag någonsin något om L'Opéra de Sarah?

Jag har inget minne därav, får inga upplysande träffar i bloggen, och det sista jag kan hitta som faktiskt behandlar ämnet är ett inlägg där jag påpekar att den långa, be-still-my-heart-bisarra läderkavaj/kappa som Jérôme Pradon (jag förutsätter vid det här laget att eventuella läsare inte behöver någon vidare presentation av denne) bar under Molière-prisutdelningsgalan osökt påminde mig om den läderkappa som Buffy the Vampire Slayers Spike stal från en vampyrdräpare han just dödat någon i en tunnelbana.
Men, jag svävar ut, Jérôme har i allmänhet den effekten på min tankeverksamhet, vad jag tänkte komma fram till var att om ingen vet med sig att jag skrivit någon utläggning om L'Opéra de Sarah, så ska jag banne mig, ett år senare, rannsaka mitt minne (med litet hjälp av manuset som publicerades av teatermagasinet L'Avant-scène théâtre) och försöka få ihop åtminstone en liten, ödmjuk lovsång till en föreställning – och en huvudrollsinnehavare – som utan tvekan förtjänar att omtalas.

Särskilt som jag till min besvikelse när jag söker efter ”l'opéra de sarah” på svenska Google får upp min egen blogg som andra träff (när det  gäller den något mer väletablerade ”le cabaret des hommes perdus” ligger jag bara på åttonde plats, just nedanför den där Facebook-gruppen som, um, jo, jag skapat).