Jag försökte så på det där bandet på den där filthatten; gav upp efter sisådär fem hägst troligen felaktig stygn. Varför får alla former av praktiska uppgifter mig att kännan en sådan hopplöshet? Nu kan jag omöjligen med gott samvete och välbehållen uppfattningsförmåga koncentrera mig på alla böcker jag har att läsa (tre av vilka omger mig i soffan där jag sitter: en äkta viktoriansk, en modern med vissa viktorianavästernkomplex, en ickeskönlitterär som behandlar aspekter kring ett specifikt fin-de-siècle). Så, I'm thinking mental comfort food: Holmesslash och ögongodis, idag i form av Vitaly Solomin. Här med Holmes' fiol, i sovjetiska versionen av The Empty House, eller Jakten på tigern, som den ungefär heter. Hur mycket jag än älskar Jeremy Brett & Granadas Holmes så slår inget Le Grand Återförening som den framställs av Vitaly och Vasily, som vinner på ren bedårandehet. Och taktilitet. Och överdådighet. Och leenden.

Nämnde jag hur bedårande de är?