Av en tillfällighet såg jag ett tv-reportage med efterföljande diskussion om skolgympa. Kjell Eriksson (inte lika ennerverande som vanligt) sade att lagbandet, sådant där man hänger om huvudet för att visa grupptillhörighet, han fick av programledaren var som en Madeleine-kaka, tinget som fick alla minnen och känslor från en annan tid att komma tillbaka. Amen to that, brother. Det har gått sisådär två år nu sedan min senaste gymnastiklektion, därinnan hade jag turen att uppleva två terminer där ångesten inte var lika dominerande somvanligt, tack vare en ofantligt snäll och förstående gymnastiklärare (evigt tack till honom). Men som för Kjell, när jag ser reportaget med ribbstolar, bockar (plinbtar?), bollar som flyger och elever mot väggen så minns jag inte så mycket vad som faktiskt hände eller gjordes under lektionerna men snarare: känslan. Skammen, självföraktet, förhoppninghen om att ifall jag bara står tillräckligt stilla tillräckligt länge med huvudet nedböjt så kan jag försvinna, så glömmer de (lärare, elever) att jag finns där och tar upp deras utrymme med min totalt misslyckade varelse.
Jag tror att den där våldsamma känslan av illamåendeframkallande motivilja som kommer som ett slag i magen ibland när man ser sig i spegeln har många av sina rötter där, i känslominnet från tonåringen som stod tryckt mot väggen i gympasalen.

Så, för att inte drabbas av en självdiagnosticerad panikattack gick jag ut och promenerade i skogen; och när jag säger i skogen menar jag verkligen det, off pist alltså. Där, i regnet och bland granar, avverkade granar (det ser inte alls ut som när jag var liten, omöjligt att hitta nu), sankmark och vattenfyllda vattenspår fick jag möjlighet att testa huruvida mina svarta, relativt nyinhandlade och väldigt snygga allvädersskor var lika vattentäta som det påstods på lappen. Det var de. Dock blev jag smärtsamt medveten om det faktum att de endast går upp över fotleden då jag i ett försök att ta mig över från den ena sanka sidan av ett litet vattendrag (hjulspår?) till den andra underskattade min egen vikt i förhållande till underlaget (liten tuva) och därmed sjönk något djupare ned i vattnet än vad jag hade planerat.
Dock var jag mycket nöjd över att trots att min barndoms stigar gått upp i rök ha hittat ut på grusvägen där jag ville komma ut (vid Mögelhuset, som dock rivits på senare tid och även dessförinnan var ett mycket litet skjul snarare än ett hus; i n i skogen gick jag alltså vid Bildäcket, förr i tiden fanns det en utomordentlig stigförbindelse däremellan).

Jag är förresten alltid litet orolig över den eventuella närvaron av närsynta och trigger-happy jägare när jag går förbi älgtornen i skogen under andra halvan av året, men trots min bristande kunskap vad gäller jägarpsyket hoppas jag att den knallturkosa mössa som prydde mitt huvud idag minskade sannolikheten av att någon skulle missta mig för en petite, tvåbent, svart älg.