Jag skrev det här efter ett visst MF-kval medans vi inte hade internet, och glömde sedan bort att publicera det. Dock känenr jag att det kan vara på sin plats att lägga ut det trots allt, för kontinuitetens skull (och för att de som börjat tvivla på min viktorianska prydhet ska slippa vidare grubblerier):

"Men vad i hela fridens namn säger du, horisontell pole dancing i Melodifestivalen? Det var sanna mina ord det dummaste jag någonsin hört."

Så tänker jag i ett försök att intala mig själv att åsynen av Måns Zelmerlöws strippchock! till scenshow bara var en ond, ond dröm. För det kan väl inte ha hänt? Egentligen? Att en låt med oroväckande militäriskt tema fick illustreras av kvinnliga dansare i svart korsett och trosor som slängde med benen, skrevade mot publiken och ålade sig mot tre parallellt liggande järnstänger som fick mig att komma att tänka på ridsport. I den fria televisionen (är frihet bara ett annat ord för "inget kvar att förlora"?). På alla hjärtans dag (nej, av någon anledning tror jag inte att det var det svenska folkets hjärtan som dansöserna ifråga hade till uppgift att beröra).

   Det är inte så att jag - vad än min faiblesse för det viktorianska modet må antyda - per se har någonting emot lättklädda kvinnor, män eller människor i allmänhet. Jag ser ju med nöje på Xena: Warrior Princess (mm... läderkorsetter... Amazoner i liten topp och kjol... och the occasional grupp välrakade manliga slagskämpar i endast glansiga kalsonger), på Top "låt oss börja med baddräktsplåtning!" Model, scenen i Hornblower där det vankas dusch ombord och, till och med, Carson Kressleys version av How to Look Good Naked. Jag kan rentav se Lil Kim utan att få ett nervöst sammanbrott. Men det finns skillnader (och kanske någon enstaka likhet när man jämför med ANTM on a bad day), mellan människor som klär sig någorlunda efter klimatet - och delvis efter vad tittarna förväntas önska - och sedan går och gör något vettigt och förmedlar ett budskap när de väl fångat publikens uppmärksamhet, och dem vars syfte endast är dekorativt och vilkas kombination av klädsel, rörelsemönster och rekvisita tydligt säger samma sak (och det är inte "du är stark och snygg som du är"). Måns sweetie, koreograf darling, om det är sånt här ni vill ha, gå till en strippklubb. Men ta inte med det in i Melodifestivalen. Och försvinn ur min åsyn.

   Och minns hur media gav sig på en halvnaken Jenny Serrano (som klädde på sig efter genrepen) och hennes korsettklädda glädjeflickor och låt oss be att dem går lika hårt åt Mr Hope & Glory. (Nörden i mig är förskräckt över hur jag inte tänkte på att läsa av de olycksbådande tecknen i förväg: Hope är ju ingen annan än den onda djävulsavkomman i Xena: WP som bl.a. orsakade en svår schism mellan seriens själfränder, och Glory den illvilliga hjärnutsugande guden som i Buffy the Vampire Slayer ville öppna gränsen mellan vår värld och en helvetesdimension. Hur kunde jag någonsin ha goda förhoppningar gällande ett bidrag med ett sådant illavarslande namn, som kombinerar Hope och Glory?! Är det vad Melodifestivalen gör med min förmåga till kritiskt tänkande? Jag visste att det var illa, men i denna utsträckning?)