(Yay! Ännu ett episkt, the more the merrier inlägg om en bok som inte var så bra som den kunde ha varit.)

 

Den sorgliga sanningen är ju att det trots den första känslan av "Ha! Jag visste det!" ofta inte alltid är en enkom angenäm upplevelse att få sina förutfattade meningar bekräftade; särskilt då de senare innehåller ett visst mått av cynism. Slut på den kvasifilosofiska inledningen.

 

När jag bildligt talat snubblade över Reif Larsens The Selected Works of T.S. Spivet på biblioteket härom månaden var mina första tankar, i kronologisk ordning, följande:

1. Ohmygod it's so pretty!” (Ja, på engelska. Det är något med den meningen och engelska; samma fenomen inträffar ibland när jag ser på Granada-Holmes och Jeremy dyker upp i sin lilla väst och kavaj....)

2. De där himla fina illustrationerna måste ha tagit ett tag att göra (och författaren ser ganska ung ut)... undrar om han hade någon tid kvar att ägna sig åt att skriva boken? Den är estetiskt tilltalande men finns det något inuti?”

Boken ifråga är alltså rikligt illustrerad på gränsen till grafisk roman, vilket förutom fina teckningar innebär ett otal ”noter” i de gigantiska marginalerna, hänvisade från huvudtexten via streckade pilar. Estetiken är väldigt retro (à la sekelskifte, kanske, litet åt ångpunkshållet), och ser väl ut ungefär som en blandning mellan en roman, någons anteckningsblock och den där serien jag sett men inte läst, Kabuki. Den var dessutom i ovanligt större kvadratiskt format, vilket (tillsammans med att den stod framställd med framsidan utåt i hyllan) bidrog till att den kändes litet Ny(gammal) & Spännande Trots min tragiska okunskap om tecknade serier har jag en faiblesse för illustrerade böcker (se: Lemony Snicket, Cochon-Neige, Marisha Pessl etc); så hur kunde jag möjligen motstå den?

 

Boken som som tidsmässigt tycks utspela sig någonstans efter terrorattackerna 9/11 och innan presidentvalet 2008, handlar om T.S. Spivet, en tolvårig kartritare med underbarn-tendenser. Han växer upp på en farm i östra Förenta Staterna tillsammans med mamma Den Fokuserade Insektsforskaren (”Dr Clair”), pappa Cowboy-Nostalgisk Farmare, storasyster och tidigare även lillebror Layton (dog i en olycka där ett gevär, såväl som T.S. var inblandat), och ägnar sin fritid åt att teckna kartor av olika platser, föremål och skeenden. Ibland får han sina verk publicerade i diverse fina sammanhang; men varken lärarna i skolan eller fadern visar någon större uppskattning. Behöver jag nämna att lillgammal-nivån är upp igenom taket, så att säga?

När det så visar sig att T.S ska få mottaga ett prestigefyllt pris från The Smithsonian Institute (mentorn dr Yorn har i hemlighet skickat in några verk till dem utan att nämna gossens ålder) beslutar denne att utan ett ord till familjen hoppa på första bästa frakttåg och lifta till prisutdelningen i Washington D.C.

Hejsan, road movie. Härpå följer i en rätt så osalig blandning tåg (vilket ju faktiskt är ett pittoreskt och utomordentligt trevligt inslag både i verkligheten och i Sherlock Holmes-slash), teckning, mammas anteckningsbok som hamnade i väskan (oops!), Mc Donalds, luffarromantik, familjehemligheter, historien om Första Kvinnliga Geologen, kritik av presidenten och hemliga, i praktiken manligt homosociala, sällskap; likaså konstaktivism (men är den politisk, pretentiös eller bara pueril?), religion, empirism, krigskritik, konsumtionskritik, snälla lastbilschauförer att lifta med (inte speciell lika de J T Leroy skrev om!), vetenskap, miljöfrågor, fader-son-bondande, maskhål (temporal anomalies?), talande ting, ännu mer samtidskritik... yadda, yadda... och, förstås, för vad vore en pojkbok utan dem: underjordiska gångar.

 

Mycket att ta in? Större delen av boken utspelar sig on the road, på drift, på luffen, i ett solitärt utvecklande och skapande av en vuxnare, manlig identitet för huvudpersonen, förlagd alltså till ett godståg (fraktandes en lyxhusvagn). När han så slutligen når sitt mål väljer författare dock inte att väva ihop de befintliga trådarna utan spinner istället fler, nya. So long, roadmovie, hej hej ”Storögd lantpojke kommer till desillusionerad storstad fylld av mänsklig falskhet”. Samt ett hemligt sällskap, som beskrivs ömsom positivt ömsom förlöjligande, och tillför ytters litet. (Sådana får mig alltid att tänka på den där åh-så-talande scenen i Veronica Mars där hon fotar de förskräckta pojkarna i Tritons brödraskap: ”Hi! Say 'Repressed Homosexuality'!”)

Följaktligen slutar boken som annars är helt ok skriven och som jag ville tycka om med en himla massa olösta gåtor, lösa trådar, och förvånansvärt sentimentalt. Dessutom har jag svårt att föreställa mig när historien ska ha nedtecknats: då den berättas i jagform antar jag att den skrivs långt senare av en betydligt äldre huvudperson, men förutom det faktum att berättarrösten omöjligt kan vara ett barns, hur lillgammalt det än må vara, finns ingenting som tyder på att boken är skriven av en vuxen T.S. Först nu inser jag att en sådan teori för övrigt skulle innebära att handlingen som utspelar sig i nutid skulle ha skrivits ned i framtiden (om kanske 20, 30 år) vilket ju bäddar för Feta Tidsparadoxer (som svt-hallåan sade).

Men, tillbaka till nutiden, så lämnas jag undrande: vad ville han säga, vad hade början med slutet att göra, vilka var karaktärerna, varför gjorde de som de gjorde? Finns det maskhål i mellanvästern? Vad tänker du, Reif Larsen? Varför vill du inte berätta?

 

Så läste jag som del av min post-bok research en intervju med författaren där denne får frågan om huruvida han ritade – som T.S säkert skulle ha gjort – en karta av historien innan han skrev ned den. Reif svarar att han vill behålla spänningen för sig själv i skrivarprocessen, så Nej, det gjorde han inte.

Well, darlings, it shows.

 

Så när sista sidan var läst kunde jag konstatera att jo, det var som jag befarade. Under den fina ytan – och hur fin var den inte sedan! – dolde sig en berättelse som mest liknar en bakgrund till utsmyckningarna.

När jag så i efterhand googlar boken får jag reda på att det visst ska ha skapats stor uppståndelse då Larsen emottog några 900 000 dollar av förlaget för rättigheten att ge ut boken, för att den såg snygg och annorlunda ut. Vilket de har rätt i att den gör; jag kunde ju trots allt inte låta bli att låna den.

 

P.S. Föga förvånande tyckte jag personligen att alla noter, särskilt de längre som i princip gjorde att man fick två sidors text på en enda, om än med mindre textstorlek, i längden blev väldigt irriterande. D.S.