Oh, den ljuvliga känsla som sprider sig då man inser att man inte är ensam om att ha funnit betydelse mellan raderna, och tack vare interwebben låts träda in i en ny värld av minutiösa analyser, insmugna antydningar, koder, kärlekshistorier som fått mod att äntligen uttala sina namn och fiktion, fiktion i massor.

Vad gör det sedan om mitt litteraturschema (stressläsa Allende inför bokmässan, bilda mig i Gaiman, sluka Glitterscenen när jag får tag i den, de två böcker av Lemony Snicket och en av Daniel Handler jag packade upp i förmiddags, den med handling förlagd i Paris chick lit-bok jag lånade på biblioteket, alla 1800-talsdeckare som tornar upp sig på min bokhylla, hela Holmes-serien ffs, osv) som vanligt inte tillåter läsandet av alla fan fiction-berättelser jag skulle vilja ge mig in på; vetskapen om att de finns där, om att det finns ett virtuellt universum som bevisar att ett litterärt verk alltid är så mycket större än vad som syns på pränt. Undertexter finns där, för dem som håller förstoringsglaset och observationsförmågan redo under läsningen, ofta inte därför att kanon-författaren hittade på dem – men därför att det i de slumpmässiga eller de väl valda orden, i tystnaderna och mellanrummen finns en potential för dem.

Min senaste upptäckt, då? Det började med ett suggestivt (eller snarare halvpornografiskt, homoerotiskt och viktorianskt, en kombination jag omöjligen kan motstå) t-shirttryck på CafePress. Nej, förresten, det började med Jeremy Brett. Med söndagkvällar, och med en storslagen skådespelare iklädd alltid lika eleganta viktorianska kläder, sådana där som skulle ge mina ben en konsistens av överkokt spaghetti om jag såg dem på en nutida man (eller maskulin kvinna) på gatan. En vackrare, mer uttrycksfullt och utsökt spelad karaktär i televisionen får man leta efter.
   Så började det. Och jag, jag läser subtext. Det är inte så mycket en handling som ett personlighetsdrag – finns det något av intresse att ana antydan om i ett verk av fiktion, gör jag det. Och vidare, känner jag inte sällan av det där sjätte sinnet-doftande syndromet: I see gay people, eller som jag hellre skulle formulera det: jag väljer inte att blunda för dem där ett samhälle, genom historien så benäget till förnekelse och osynliggörande, har gjort det. Varför skulle två män som tycker om varandra vara mindre förälskade än alla de heterosexuella par som någonsin befolkat litteraturen, filmen, televisionen?

Detta mitt första längre inlägg på vad som kan tyckas evigheter var måhända inte från början tänkt att bli en kärleksförklaring till slash-fanfiction (med vilken jag har ett öppet och trivsamt förhållande med uppehåll då vi inte ses på ibland flera år) och det börjar bli för sent för att jag ska minnas med vilket syfte jag egentligen började skriva. Men det har någonting med Sherlock Holmes att göra, med romantiska historier, med sådant som normalt aldrig sägs rent ut; med subtext som jag älskar och hatar och som får mig att tänka efter, tänka ett steg längre. Med läsning och med skrivande. Jag förvånas, förundras, funderar, frågar mig och finner i en ännu obekant fält av fiktion något nytt, en ny vinkel, en annorlunda historia, en ny värld av tankemässiga möjligheter.

Och underhållning. Och, if your lucky (och för att anamma ett utsökt ord från Bokhora-bloggen), viktorianaporr.