Döm om min förtjusning när jag surfar in på Bokhora.se och finner ett blogginlägg rörande en av mina egna litterära (typ) pet peeves, nämligen bristen på tydlig distinktion mellan uttrycken chick lit och chic lit.
   Rent logiskt borde ju det första beskriva en slags bok som passar sig för kvinnor (eller kycklingar, men det alternativet dömer jag alltför osannlikt), "chick", precis som  chick flicks är filmer av en speciell typ främst riktade till en kvinnlig publik. Det senare, "chic lit", är däremot en mer fashionabel genre, som tagit sitt namn från franskans "chic" (som uttalas utan t-ljud i början och med en längre vokal), "elegant", "moderiktig". (Typ som... designernamedroppande produktplaceringskavalkaden The Devil Wears Prada?)
   Vad som förvirrar mig är när dessa två ord används helt urkiljningslöst i samma mening, och gärna om samma bok, trots att verket ifråga inte är det minsta "chic".

Mina funderingar ställdes på sin spets när jag lånade min systers ex av Mats Strandbergs "Jaktsäsong", och på bokens baksida upptäckte dels ett citat från Nordvästra Skånes Tidningar (or something to that effect) som kallade den för "chic lit", dels ett från tv4s Nyhetsmorgon som talade om "chick lit". Qué, liksom? Och till Nordvästra Skåne vill jag säga att, ärligt talat, bara för att något utspelar sig bland c-kändisar i Stockholm behöver det inte automatiskt betyda att det är fashionabelt. Vilket den här boken är ett ypperligt exempel på.
    Ja, förresten, när vi ändå talar om trollen, är jag inte helt utan åsikter angående Jaktsäsong. Jag har tidigare läst några småroliga krönikor av Strandberg, och goodnes gracious, boken inleddes ju faktiskt med ett citat från BtVS, så jag kände mig benägen att ge den en chans även om baksidetexten (eller omslaget, för den delen) inte var den mest lockande. Och bannemej, jag tror inte att jag läst en bok som gjort mig så irriterad sedan The Da Vinci Code (A Farewell to Arms gjorde mig snarare förbannad). Förutsägbarheten. Känslan av demi-självbiografi (med medföljande tvångsmässig "vem är den verkliga kändisen bakom namnet?"-nyfikenhet). Det rent motbjudande (tillika tidsparadoxala) greppet att ägna ett helt kapitel åt att låta karaktärerna diskutera den Kända författaren till boken. Det banal übervardagliga språket (tänk... blogg) som jag personligen avskyr och inte alls vill se i böcker.