Det har kommit till min kännedom att Sarah Waters senaste alster, The Little Stranger (ej att förväxla med Donna Tartts The Little Friend, också den en utmärkt stämningsroman), just publicerats i svensk översättning. Detta ledde förstås för mig till ett vanligt dilemma: jag har inte den blekaste aning om huruvida jag skrivit om den i bloggen eller ej, även om min tendens att bara direkt skriva (av mig) om sådant jag inte gillar antyder att en text om TLS borde ha kunnat hamnat på hyllan alternativt på min av hälsoskäl nyligen totaltömda hårddisk. Alas! Då mitt minne inte är tillräckligt bra för att jag ska kunna slänga ihop en sammanhängande recension eller hyllningstext eller dylikt nu, mer än ett halvår efter att jag läste den, får jag nöja mig med litet kortfattade och med att referera till vad Helena på Bokhora skrivit om den - vilket jag i stort håller med om.

Men hursomhelst, en liten historia här: när jag letade igenom min blogg efter någonting om The Little Stranger slog det mig att jag ett tidigare inlägg angett som anledning till att jag började läsa Sherlock Holmes två saker: Grandada-serien (ah! how common!) och ett lagom obscent tröjtryck på CaféPress. I min vilja att förenkla och jag vet inte vad tycks jag ha glömt att nämna att det faktiskt finns en tredje, litet anakronistisk bakgrundshistoria, som jag nu i efterhand tenderar att se som den viktigaste. Alltså, som uppbyggnaden av min text antyder, The Little Stranger. Det som fick ledde mig till att - inte läsa A Study in Scarlet och tappa inspirationen någonstans bland mormonerna eller att till min förtjusning upptäcka att inget så att säga är heligt, men - faktiskt med entusiasm kasta mig in i Holmes-novellerna var ingen mindre än Dr Faraday, Sarah Waters modernare version av den klassiske Skrivande Läkaren. Jag inser att parallellerna till Dr Watson är ganska ytliga - de är båda män, läkare och britter. Inte jätteovanligt. De lever dessutom (huvudsakligen) under olika tider - ett stort tema i The Little Stranger är ju för övrigt det för vissa smärtsamma avskedet av en förgången och förlegad epok: Holmes & Watsons, de stora godsens, de anrika familjernas guldålder...
Vad som dock binder dem litet närmre samman är tendensen att vända strålkastaren bort från sig själva. Watson envisas ju som bekant med att framställa sig själv inte som hjälten utan som "biografen" (jag har fortfarande svårt att tro att det heter så), medan Faraday fascinerat och vetenskapligt skriver om ett gammalt fallfärdigt hus och familjen som med nöd och näppe äger det. Det var för övrigt en av de saker som fullständigt förtrollade mig med The Little Stranger, hur Waters' lyckats förse sin berättare med en röst som var så tydligt kontrollerad och återhållande (i motsats till helt igenom minimalistisk), alltmedan undertexten flödade och gjorde läsningen till rena detektivarbetet (så till den grad att jag kände mig manad att skriva det här), och boken skulle kunna extraknäcka som en lärobok i uppmärksammat läsande. Få saker är så attraktiva i böcker som när de inger känslan av att författaren faktiskt lagt ned tid på och funderat över vad han eller hon skriver, så att boken förutom historien i sig berikas med en parallell och ofta lika intressant dimension av hantverk. Och, för en lättskrämd skräckfilmsanalfabet som jag var spänningen av att inte veta (förutom det lilla den inte alltid helt  perceptiva Faraday lyckats snappa upp) vad, om något, som pågick nästintill olidlig.
Så ville jag hålla mig kvar bland dessa välformulerade vetenskapens män, och vad bättre än att leta sig tillbaka till Dr Watson - som om man ska tro fördomar om de kära viktorianerna säkert också besitter viss talang för urval och återhållsamhet. Ja, faktum är ju att hela Sherlock Holmes-serien bygger på de historier som de fiktiva karaktärerna ansett mest lämpade för allmänhetens öron. Alla dessa nivåer!

Men, hursomhelst, för att knyta ihop säcken ska jag återkomma till den litterära gudaboning som är Bokhora, där ovan nämnda Helena har intervjuat la divine Sarah Waters själv, då den senare tydligen häromdagen besökte den där staden vars namn jag av bitterhet och avundsjuka inte tänker nämna. Fantastiskt intressant läsning, tycker jag.

Och på tal om att det är lättare att skriva om saker man inte gillar.... did y'all read SvDs recension av The Arks nya skapelse? Jag citerar, ur minnet: "Om det här är 10-talets sätt att uttrycka subversion skulle 50-talet kunna komma på besök utan att ens ta med sig handspriten." Snap! Jag kan se framför mig hur journalisten ifråga sitter och skrattar åt sin egen finurlighet, och i brist på bättre/annat vetande unnar jag henne det.