Jag förstår så Rachel Zoe, det är förskräckligt att packa. Och då har jag inte ens en massa dyra vintage designer-klänningar att trycka ned i stora resväskor (utan snarare second hand H&M-klänningar i en gammal ryggsäck).

Y'know, jag tänker mig att det faktiskt finns något positivt - som ett utbildningsvärde, educational value eller vad man nu kallar det - med att slaviskt följa fyra Bravo-realityserier på samma gång. De kompletterar varandra.
   Top Design inspirerar mig att anstränga mig litet extra för att göra mitt hem presentabelt (vilket det nästan är, förutom att garderoben svämmar över och jag måste dammsuga bort alla sytrådsbitar som fastnat i heltäckningsmattan). Sedan har vi the Rachel Zoe Project, som - mindre positivt - får mig att aspirera till att dricka stora Starbucksmuggar med takeaway-kaffe(/sojalatte) och gå på modevisningar i New York och kindpussas i luften och köpa mycket mer konstiga begagnade kläder än jag har råd med. Ensam kunde denna serie alltså ha varit katastrofal för min ekonomi, men tack och lov vägs dess negativa inflytan upp av dels Project Runway, som får mig att tro att jag skulle kunna lära mig att själv sy snygga och konstiga klänningar (och på så sätt bara behöva betala för tyget), och dels Tabatha's Salon Takeover, som förvarnar om vad som kan hända om man faktiskt spenderar mer pengar än vad man har, och lär ut ett ekonomiskt hållbart och välstrukturerat leverne (samt ger avskräckande exempel på hur ett rum kan se ut om man inte städar, eller, säg, lämnar en påse körsbär att ruttna i ett skåp...)

I andra nyheter var jag i Stockholm några timmar (lördag eftermiddag till söndag morgon) häromveckan för att se den sista föreställningen av Hedwig & the Angry Inch på Stadsteatern.
(Rolig kuriosa är att jag - trots mitt självpåstådda relativt goda lokalsinne - lyckades gå vilse på vägen från Tågstationen till Kulturhuset (!) och var så gott som övertygad om att jag gick förbi Peter Jöback på en gata. Jag bannade sedan mig själv för att jag inte passade på att slå två flugor i en smäll (orienteringshjälp och identitetsfastställande) och fråga om vägen.)
Anyways, hade jag kvällen till ära kommit över en biljett (längst åt sidan) på första raden, och hamnade till min förtjusning bredvid ett par fabulösa (och högljudda) för tillfället uppklädda och passande glittriga människor som berättade att de hade sett föreställningen sammanlagt sju (har jag för mig) gånger, tillräckligt för att de medverkande stjärnorna skulle känna igen dem, och ´(om jag inbte missminner mig) till och med ägde en av Hedwigs svettdukar. Jag var förstås något avundsjuk (likaså när de drogs upp på scenen till extranumret *suck* och vägrade lämna den efter showen), men när jag senare under kvällen satt i Spånga och väntade på en buss räknade ut hur mycket pengar jag lagt på att se Hedwig två gånger insåg jag att det var ett (mycket) mer än rimligt antal för någon som bor på andra (lång)sidan av Sverige...
   Hursomhelst var musikalen förstås fantastisk men, yadda yadda, det visste jag ju sedan tidigare och har redan redovisat här i bloggen. Vad som gjorde att mitt andra besök fint kompletterade det första vara att a) jag satt väldigt nära scenen, och då i synnerhet dansarna vid vissa tillfällen, att jag fick några droppar vätska (vatten, hoppas jag, även om det var ölburksförpackad) som Johannes-Hedwig haft i sin mun då han sprutade ut det över han-som-satt-näst-bredvid-mig (jag tror inte att jag fick deras namn, därav förvirringen), samt mest av allt, att jag äntligen fick se extranumret (Sugar Daddy!) vars frånvaro förra gången lämnade mig med en känsla av saknad i hjärtat.
   Efteråt kände jag mig.. nöjd. Med att ha sett föreställningen två gånger, ur två helt olika perspektiv (längst fram till vänster, högre upp till höger), med att faktiskt ha återvänt till något jag älskade första gången och med att ha fått uppleva showen tillsammans med en underbart entusiastisk publik som förtjänade och fick sitt extranummer.

Typ så här såg jag ut när jag såg Hedwig & the Angry inch för andra gången. Fast med skor förstås, då, i svart lack med tillräckligt hög klack.

Klänning: jättepaljetter extraordinaires från H&M via Myrorna i Borås
Skärp: midjegivande från  Van Asch
Örhängen: rosa virrvarrbollar av ståltråd från lokal luffarslöjdare
(Det intressanta är att skärpet kostade ungefär fem gånger så mycket som klänningen.)

Jag har förresten inget positivt att säga om varken designen av Sergels torg, Wayne's Coffee därvid, eller caféet som ligger bredvid Wayne's (Kofi, typ?). En plats för förtäring, eftertanke och inte minst läsning som däremot är fabulös är den gammaldags inredda (grönt och guld dominerar...) restaurangvagnen på InterCity.