Idag är det som bekant långfredag. Förutom att fira att det är en helgdag som innebär ledighet, kan man ägna dagen åt att minnas Jesu Kristi lidande. Eller något sådant. Ett sekulariserat och högst underhållande sätt att göra detta är förstås att se på Jesus Christ Superstar. Och den gamla hippies-i-önken-filmen från 70-talet i all ära, men personligen föreslår jag att ni idag konsakrerar några timmar av er tid åt den "nya" version från 2000, den som utspelar sig på en scen och som SVT en gång i tiden brukade visa varje långfredag.


Bara av att se på den här bilden förstår man ju hur bra filmen är, eller hur?

Själv såg jag filmen idag morse för femtielfte gången och blev återigen övertygad om dess föträfflighet samt det faktum att Jérôme/Judas är teh sex (så till den grad att det ibland blir svårt att koncentrera sig på de djupare dimensionerna i historien). Jag tyckte till och med, trots att jag tidigare varit litet vacklande, att Glenn Carter var riktigt bra, och Freed Johanson som alltid superb. Och jag förstår fortfarande inte hur Tony "tom besatt blick" Vincent någonsin har klarat av att spela Judas (i turnén som följde, sans Jérôme). Det är något av ett mirakel.  Renée Carter som MM gör så gott hon kan med en förhållandevis ointressant roll, och det är inte utan att man önskar att upphovsmännen lagt ned litet mer tid på att göra hennes karaktär - för att inte tala om musikaliska karaktär - lika komplex som de manliga huvudpersonerna.
   Om jag någonsin blir teaterregissör ska jag förutom en svensk version av "De Vilsnas Kabaret" göra en uppsättning av JCS där alla de från början manliga rollerna spelas av kvinnor och vice versa. Så det så.