Natten var trivsam och vänlig, där den omslut de två i släden. Överallt runtomkring dem glittrade stjärnor, och allt Tjet kunde höra var den andres trygga andetag. Vanligtvis skulle det ha skrämt honom att befinna sig på en otrolig höjd som denne, men det enda som rörde sig i hans hjärna var de sex korta orden "han gjorde en julklapp till mig"; upprepade som ett saligt mantra.   "Em... du Allram?" Han rodnade i mörkret.

   "Ja, lille Tjet, vad är det?" Svarade den välkända rösten.

   Tjet tittade fundersamt bort. Vad var det han hade tänkt säga? Och varför verkade det plötsligt så svårt? Nu, när de inte längre var i sändning, när hans ord inte skulle dömas av tusentals tittare över landet, borde det inte om något vara lättare än vanligt? Här fanns ingen annan, bara dessa två personer, som arbetat tillsammans i vad som tycktes en evighet. Alla dagar hade kanske inte varit perfekta, och visst hade Allram en tendens att säga saker som inte var så snälla, men...

   Tjet mindes alla de kvällar han suttit och täljt på sin present. Han hade fantiserat om hur han gav den till Allram, som skulle le och säga att det här var minsann den finaste staty han någonsin sett. Han hade inte alls planerat att börja gråta, men det gjorde så ont, och han kände sig så ensam. Om Allram inte alls tyckte om honom... han hade aldrig förr i sitt liv känt sig så övergiven.

   Men nu satt de här, tillsammans i rymden, och bara tyckte om varandra.

   "Tjet? Mår du bra?" sa Allram när den mindre av dem varit tyst en för lång stund.

   "Ja, jag gör det nu." Tjet såg på sin vän, och mindes plötsligt vad han tidigare varit på väg att säga. Och den här gången skulle han inte avbryta sig. "Jag... älskar dig, mycket. Tror jag."

   "Jaså, det säger du. Jaha. Vad trevligt. Ja, jag tycker mycket om dig också, faktiskt. Vilken tur," sa Allram och skrattade.

   Ett ögonblick av tyst samförstånd senare, snuddade deras varma läppar vid varandra, i den kalla, mörka decembernatten.