När Markus var ilsk i gårdagens avsnitt av Robinson och berättade att han minsann var väluppfostrad och fått lära sig att vara rak&ärlig kom jag osökt att tänka på det här gamla musikstycket. Först därefter insåg jag att det eventuellt finns ännu tydligare paralleller än så.


Det har på senare tid hänt att jag stannat upp och frågat mig själv: den där idén du hade, om att för att spara tid slaviskt följa endast ett program på tv, det är inte så att den kan ha haft en liten, liten negativ bieffekt? Det ska erkännas att jag alltid haft en tendens att engagera mig alltför mycket i underhållningsfenomen (sedan tidig barndom: Pippi Långstrump!), så borde jag då inte ha anat de konsekvenser som detta monopol skulle föra med sig, det alldeles oproportionerliga intresse som jag helt enkelt varit tvungen att tillägna ett, enda program?
För hur skulle det annars kunna förklaras att jag för stunden tycker att Robinson 2010 är något av det mest fantastiska som gjorts i tv-väg?

För några år sedan hade jag inte kommit på tanken att närma mig en tv på vilken Robinson visades - för ack, vad hemskt det var, dessa undermåliga intriger (annat var det på ön i Sunset Beach), dessa lata människor, dessa tråkiga tävlingar, detta frossande i meningslöshet! Så vad, vad har hänt med mig? Inte helt oväsentlig är nog tillvänjningen: även om jag alltid hävdade att det var ofantligt stor skillnad på episodiska "talang"-jakter och grupp-människor-i-ett-hus-dokusåpor, så har Project Runway med avynglingar - frisörer, inredningsarkitekter, kockar - gjort under (eller ska jag säga vidunder?) för min dokutolerans. För att inte tala om alla dessa förbättringsprogram, styling, barnuppfostran, ekonomi, frisörer igen (och sedan ska det ju finnas något kallat Biggest Loser, men jack, ag får alltid så dåligt samvete när de springer omkring och tränare och är duktiga). Att halvfiktionaliserade, verkligheter dragna till och bortom sin spets, människor är underhållning är liksom ingen nyhet längre.
När trodde man senast på något man såg på tv, egentligen? Jag förutsätter mig att jag kan få ut lika mycket sanning ur Torchwood som ur vilken realitets-show som helst och, egentligen, är det inte litet Twin Peaks över karaktärerna i de flesta dokusåpor? Ena avsnittet är de relativt sympatiska, nästa är de som besatta av ondskan inkarnerad. De suddiga gränserna mellan verklighet och fiktion är ju allmänt genomsyrande kulturen, typ fiktiva bloggar, fin-litterär fransk autofiktion (mer eller mindre utlämnande av andra). Är min brist på bestörtning, min plötsliga tendens att tänka "det är ju bara underhållning" helt enkelt ett tecken på att jag hunnit ikapp min samtid?

Må så vara. Men sedan ska inte heller Paolo Robertos inverkan underskattas. När jag behöver karska upp mig föreställer jag mig bara att han står där i sina kortbyxor och skriker på mig ("inga dumheter, inget jidder", liksom!). Hans överdådighet förstärker intrycket av overklighet, ger en touche av camp, a touch of trash, en doft av kiosklitteratur som gör det svårt att riktigt tro på någonting. På tal om camp, låt oss inte glömma stentrappan! den är litet som vajern under mattan i Rocky Horror Picture Show...

Sedan kan jag inte tänka mig att inte önskan att vara annat än spelar in, för, eller hur, Robinson pryder inte kvällstidiningarna längre. Där finns idoler, bönder och bantarmainstream e, medan Robinson, flyttat till en drelativt iskret torsdagssändningstid (i konkurrens med Lyxfällan och det där programmet från den fria televisionen där de det förra Lyxfällan-programledarparet testar nagellack och deodoranter) tuffar på i sin egen takt. Det är inte utan att man känner sig litet balternativ när man tittar på det, som att förföras av den stapplande första säsongen av Project Runway, som att se Antony & the Johnsons på Trädgårn någon gåt ng i mitten av 00-talet (eventuellt med Lars Gårdfeldt på raden framför, jag ser/hallucinerar den mannen vart jag går)... förutom att det här inte är första säsongen av något nytt, utan ca sjuttioåttondede säsongen av någonting otroligt uttjatat. Det är som om de been there, done that, wrecked that shit och sedan sjunkit in i en stilla lunk. Där det inte är en världsangelägenhet längre vem som vann, vem som svek vem och vem som fick varanen.

Och så tror jag, inbillar mig kanske, att programmet har förändrats. Inga varaner, färre middagar, mindre militärträning och mer goddag yxskaft (gräv ned den här stenen, simma tio meter och tillbaka och lös sedan en rebus) i tävlingarna, och rentav den chockerande utröstningen har blivit mer uddlös, då deltagarna får chans efter chans som vore de övärldens svar på kapten Harkness. Och klippningen, klippningen, klippningen. Har den alltid varit så idiotiskt underbar (då talar jag generellt, och inte bara om Daniel/Erik/Ronan-kollaget, även om det var ett nästan obehagligt inslag av "vad gör ni i mitt huvud?")?

Ja. Som ni ser har det gått över styr. Det är skamligt. Och möjligen obotligt. Tack och lov att de inte ska stanna på ön för evigt.

P.S. Mitt ständiga klagomål kvarstår dock, förstås: men herregud bygg något då! ett hus! en brgga! en stentrappa! vadsomhelst bara man får se något konstruktivt!
P.S.2. Att Daniel och Erik är Tulio och Miguel inkarnerade har vi ju redan fastställt, men är inte Mischa läskigt lik Lucy krigarprinsessa Lawless ibland, i stunder av sammanbitenhet? Det förvirrar mig.