Et voilà, för lat för att hitta på något nytt, ännu ett metainlägg.

Trots en relativt låg toleransnivå vad gäller stavfel i tryckta böcker, och trots min preferens för bloggar som någorlunda följer gängse skrivregler, har jag nått slutsatsen att min egen bloggs obetydlighet befriar mig från tvånget att noggrant korrekturläsa - eller ibland ens ögna igenom - skrivna inlägg före publicering.

Detta leder, förutom till en överlag försämrad kvalitet, så ibland även till rent förfärande upptäckter och akut korrigeringsbehov vid senare genomläsning. Som till exempel just precis, då jag ville påminna mig själv om vad det var som gick fel i  Sherlocks och mitt förhållande där mellan avsnitt ett (som jag var nöjd med om inte salig över) och två.
Kära läsare, ja, all typ tre av er, hur kan ni ha haft hjärta att inte påpeka det rent obegripliga i meningen "att mer än hundra år faktiskt gått sedan Konan Dolde skrev originalberättelserna".
Va, vem sade du att du sade sade du? Har någon hört talas om denne författare? Ty det enda Konan dolde i det här fallet var förstås namnet Conan Doyle, som hade passat å så mycket bättre in i sammanhanget.

Förstå att jag tar på mig det fulla ansvaret för detta obeskrivligt pinsamma misstag, men låt mig även plädera kort för min - despite appearances ännu någorlunda intakta - mentala hälsas sak. Det finns nämligen en förklaring, utan den minsta koppling till okunskap, Freud eller framforsande förträngningar: i den svenska stavningskontrollen i OpenOffice Writer känner man inte igen termerna "Conan" och "Doyle", och föreslår välmenande istället "Konan" respektive "Dolde".
Så om något ska kritiseras, eller hållas upp som varnande exempel för allmänheten, är det mitt chockerande slarviga bruk av det annars så oundgängliga fenomen som är datoriserad stavnings- och grammatikkontroll.

Så klicka inte blint på "Ändra", gott folk. Var kritiska. Eller ännu bättre: "Lägg till".