Idag, i skolan, såg vi någon slags gammal journalfilmsnutt från 1940-talet i Paris, där människorna i brist på bensin bäst de kunde försökte hitta alternativa färdmedel. Man såg allt från cykeltaxi, halva bilar fastspända på häst till klassiska hästvagnar... Inget gick dock upp mot två kostymklädda herrar som lugnt, världsvant och litet nonchalant (det var är ju trots en vardaglig aktivitet) for gatan fram på en tandemcykel. Som om inte kombinationen cykel+kostym var ljuvlig nog, upptäckte de såsmåningom kameran som följde dem, varpå den bakre av de två såg in i nämnda inspelningsdon och lade hakan i handen, litet sådär fundersamt och bekvämt, eventuellt som om han lutade sig mot den främres axel, och viftade med ögonfransarna. Man skulle rimligtvis kunna tro att min syn samt det faktum att tv-skärmen var en bit bort och bilden inte direkt i HD skulle ha gjort det omöjligt för mig att iaktta  tillståndet hos just ögonfransarna, men jag citerar Monika Fagerholm: "Jag vet inte vad jag såg, men det här såg jag:" en fantastisk kombination av det utomordentliga färdmedlet cykel, male bonding à la 40-tal (dvs då allla var litegrann bögar och litegrann spioner... enligt något BBC-drama, alltså), eleganta kostymer, flört med kameran och Paris.
Och ja, märk att jag alltså talar om den tid då man fortfarande satt någorlunda upprätt i sadeln. Idag hade ovan beskrivna gester troligen både varit svårare för cyklisten att utföra och för kameran att fånga.