Så var det alltså dags för Eurovisionsfinalen, denna årets höjdpunkt som jag av bloggen att döma tycks ha försummat litegrann just i år (av olika ointressanta anledningar). Detta betyder dock inte att jag legat på latsidan - jag har faktiskt under våren hunnit diskutera (/föra monolog om) eurovisionen med inte bara svenskor, norskor och fransmän och belgiskor, utanäven ecuadorianer och personer från något annat ickeeuropeiskt land vilket jag för ögonblicket glömt. 
   Inte för att jag vill försöka bortförklara det skamliga faktum att jag inte skrivit och bedömt alla bidrag (för jag är ju ävertygad om att det finns... um, jättemånga... människor som är intresserade av min åsikt). Jag skäms och förebrår mig särskilt för att ha försakat ESC-kommenterandet just det år då min förhandsfavorit ("förhands-" som i "sedan jag hörde att hon skulle medverka i MF") för första gången sedan Den Vilda någon gång på 90-talet gick och vann den svenska uttagningen. Jag borde ju naturligtvis ha ägnat dagar och nätter åt att granska motståndet i sömmarna.

Det jag tyckte minst om med Malenas finalnummer var ärligt talat klänningen. Bara armar i all ära, men ärligt talat,om vi ignoerar det bisarra men schlageracceptabla fjäderfäet  vid hennes fötter, vad är det som händer vid bysten? Någon slags vingar som står ut? Och eftersom de inte har fjädrar, betyder det att de ska föreställa flygplansvingar? Eller - och nu känner jag att jag är något djupt på spåren - är överdelen måhända inspirerad av operahuset i Sydney?
   Och problemet var ju att hon försvann i det vita ljuset. Varför, varför, varför? "Song contest", visst, men det är så mycket trevligare om man faktiskt kan se Malena också (till och med slovenskan visade sig ju i semin). Jag föredrar faktiskt green room-klänningen som såg litet bekvämare ut, litet mer... människoanpassad.