"La Suède... ah non, pardon, c'est l'Ukraine."
Et voilà. På grund av Annat Att Göra har jag ju uppenbarligen inte lyckats bevaka årets Eurovision Song Contest lika väl som jag hade önskat, och inte heller skriva om den här. Men, i ett försök till botgöring kan jag här och nu, efetr mycket tid och shoklad, presentera mina betyg på finallåtarna (och vad jag tyckte om, till exempel, det svenska bidraget har väl kanske redan framgått).
Cinq points...
Armenien: Eva Rivas - Apricot stone
Vilken kvinna, vilket hår, vilken energi. Därutöver är jag mycket, mycket förtjust i låten som på ett elegant vis blandar en tydlig melodi med de obligatoriska etnovibbarna och litet lagom med naturromantik/symbolik och hemlängtan. Och som sagt gör sångerskan ett storslaget jobb med att framföra den med trovärdighet och med den auktoritet som mer än dansare är ack-så-viktig för att fylla ut den stora scenen. Är inte den gamla gubben för bedårande, också?
Ukraina: Alyosha - Sweet people
När Alyosha slutligen insåg att Oslo kan vara litet kyligt även i maj, och att en skinncape inte skulle sitta fel, var det för sent att gå och shoppa. Istället gick hon då ut i skogen och dödade med sina bara händer ett djur. Även om ukrainska eurovisionärer förstås har en stolt historia av att klä sig i djurhudar skedde detta i form av en dramatisk och utdragen kamp, som resulterade i att Anyosha då hon äntrade scenen för sitt uppträdande fortfarande var täckt av sönderslitna tygtrasor och tarmar. Och: hon. är. FIERCE. Det är fashion så det förslår, det i mörker beslöjade kärleksbudskapet sitter som en smäck, låten är komplicerad och utsökt, och jag kommer på mig själv med att tänka att om man har sådan total kontroll över framträdandet som vår A tycks besitta så är inte steget långt till världsherravälde. Det här är inte bara förhäxande och förvirrande, men även så underbart och uppfriskande imponerande. Den franska kommentatorn nämnde Anouk som musikalisk association, jag ser framför mig en mindre bisarr syster till Diona Dimm, som för några år sedan inte lyckades bli vald till representant för Slovenien med sitt musikaliska ufo "Oce".
Serbien: Milan Stankovic - Ovo je Balkan
Jag vet inte om det beror på överaktiv fantasi eller en tendens att lätt bli uttråkad, på längtan efter lyckliga slut eller på pojkens frisyr, men när jag ser Milan ser jag framför mig en mer eller mindre vuxen version av lille Ludovic från Ma vie en rose. Och vilken underbar uppföljare till en besvärlig film (som genant nog fick mig att fälla mängder av tårar), Ludo the superstar, Ludo gammal nog att styra sitt eget liv, The Revenge of Ludovic. (Vad som hände mellan första filmen och idag för att han skulle bli det blonderade balkanska bakverk han nu är? Jo, han adopterades, blektes och stylades av japanske Gackt.) Om vi för ett ögonblick bortser från den delektable sångaren och ser till det musikaliska har jag inte mycket att säga därom annat än att låten är av det inte nödvändigtvis hjärtskärande men likväl oemotståndliga slaget. Det hela är glatt, underhållande och en i stort sett välsmakande komposition som kanske mest kunde liknas vid något litet, sött, färggrant och lagom substanslöst som en macaron (kakan, inte pastan).
Albanien: Juliana Pasha - It's all about you deliciös, väl framförd perfekt eurovisionspowerpop.
Låten är inte helt revolutionerande - men sångerskan liknar Eliza Dushku och ser ut att äga scenen, med en touche av "Lyssna på mig, annars...", och vips har jag glömt eventuella musikaliska betänkligheter.
Quatre points...
Ryssland: Peter Nalitch & Friends - Lost and forgotten
Det här ska tydligen vara humoristiskt på något vis. Hur det är med det vet jag inte riktigt. Men däremot lyckas ryssarna förmedla någon slags sympatisk uppriktighet som inte är alltför vanligt. Mitt i melodramatiken, i bristen på elegans, i det banala och patetiska finns känsla som är precis så pinsam och utifrån betraktad skrattretande som mänskliga känslor kan vara. Är det inte talande att ordet "patetisk" (av gr. pathos, lidande), som enligt Nordstedts betyder "starkt känslosam", har fått en så negativ klang? Och är det kanske där humorn ligger, i patetiken, i de starka känslorna som får oss att känna medlidande, förakt för att vi vet att vi är så nära att själva hamna i dem. Om jag skrattar är det alltså med en udd av bitterhet, inte åt Nalitch men åt oss, av motvillig igenkänning, och åt den oändliga banaliteten hos våra mest storslagna känslor.
Och, jo, så är jag ju svår för svårmodiga ryssar som sjunger ballader också. Och med eurovisionsmått mätt är låten bannemej bra.
Grekland: Giorgos Alkaios & Friends - Opa
Kontrasten mellan den stadige och inte helt purunge sångaren och dansarna som ser som om de dansat rätt ut ur Xena Warrior Princess (finns någon annan tv-serie som lika ofta omnämns i ESC-sammanhang?) är fascinerande, och jag har ju alltid varit förtjust i trummor som integreras i scen-showen. Låten är catchy, ooriginell, så eurovision det kan bli, och varför bemöda sig att ens försöka motstå något sådant?
Trois points...
Island: Hera Björk - Je ne sais quoi
Kjolen skrämmer mig. Den har så mycket volym och börjar så högt att sångerskan ser rent skrämmande gigantisk ut. Gigant som i jätte. Jag efterlyser bättre proportioner, vilket borde vara lättare att fixa till en något mer grundläggande som en intressant låt. Hon sjunger förstås bra, men ärligt talat - hur kan man bygga en hel refräng på meningen "je ne sais quoi"? Det känns så tunt. Om inte sångerskan vet vad (eller varför), så tänker bannemej inte jag ödsla någon tid på att ta reda på det.
Azerbajdzjan: Safura Alizadeh - Drip Drop
Jag gillar verkligen hennes blåa halvhandske. Det känns litet Gotar sådär att ha något fancy på ena handen. Allt som allt är scenframträdandet och helhetsintrycket ganska trevligt, även om jag inte kan låta bli att tycka att låten i sig - om än väl framförd - är något osammanhängande och inte direkt lyckas göra något större intryck.
Spanien: Daniel Diges - Algo pequeñito
Nu är jag ju då av åsikten att världen skulle överleva även om inte varje land hade sin egen än mer krullhåriga version av Mika, men jag måste säga att Daniel är en av de mer underhållande Mikititor jag hört. Till skillnad från en viss svensk som gömde sig i en stor kostym bakom ett piano som i vilket fall som helst dränktes i elektropretentioner (preten-toner?). Spanjoren verkar däremot att döma av promovideon bringa litet glamour, en blond Pippi Långstrump, det alltid lika originella fenomenet med en låt sjungen på annat språk än engelska och några i eurovisionssammanhang tragiskt underrepresenterade och välbehövliga höbalar.
Turkiet: ManGa - We could be the same
Ack, om de bara hade sjungit på turkiska! Bortsett från denna initiala besvikelse känns det här som en låt som är hyfsat bra i sin genre av MTV-rock (och eftersom ESC ofta samlar bottennappen ur olika stilar är det inte så illa.) Och vaddå, de har ju en robot på scenen! Coolt! Fast jag hade nog föredragit om hon stannat i sin uniform, dansaren därinunder kännetecknades ju inte direkt av originalitet. Är det långsökt att jag kommer att tänka på Justin Timberlakes My love?
Irland: Niam Kavanagh - It's for you
Tydligen har det sagts om författaren Anna Gavalda (som jag tyvärr, skam, inte har läst) att hon på något sätt skriver för att trösta. Litet så tycks mig den här låten. Den är allt annat än ett under av originalitet, tvärtom tycker man sig vid första lyssningen ha hört den tusentals gånger förut. Ändå är det (i min mening, åtminstone) inte så att man är smärtsamt trött på den - snarare är den som en kär gammal vän som återvänt, inte så mycket förutsägbar som pålitlig. Man behöver inte anstränga sig, inte oroa sig, inte göra sig beredd på otrevliga överraskningar, ty man vet att varje behaglig ton kommer dyka upp just där man förväntar sig. Det här, tänker jag mig, är musik för trötta, bräckliga dagar. Ja, och så ser hon sådär underbart behagligt smakfull, stadig och vuxen ut. En stark trea.
Vitryssland: 3+2 - Butterflies
Låter bekant, extremt behagligt, fina fjärilar. Så smörigt (butterflies, ju) så att det blir charmigt.
Israel: Harel Skaat - Milim
Sångaren lider ju uppenbarligen svåra kval, men jag måste säga att jag tycker att de bleknar avsevärt i jämförelse med, till exempel, Ukraina. Det hela är förstås väldigt fint - och mitt förhållande till de hebreiska språket är så kärleksfullt att de kan sjunga vilket skräp som helst och ändå mötas av en tårögd blick från mig -, men kanske just därför har jag svårt att riktigt beröras av hans lidande. Är det så stort som han vill ge sken av eller är han bara litet gnällig? Harel hamnar så slutligen på en stark trea, som jag är villig att höja till en fyra om han i finalen lyckas ta sig igenom låten utan falska toner. För ska det vara vackert och skönsång så måste det bannemej vara rent.
Deux points...
Norge: Didrik Soll-Tangen - My heart is yours
Som en typisk intetsägande musikallåt som infinner sig vid en tidpunkt då man är tillräckligt medryckt av historien för att acceptera en nivå av slätstrukenhet som annars skulle mötas av hån. Och det är fint att det finns en plats för sådana låtar, en helhet där de kan göra det de är skapta för och smälta in, men inte är det Eurovision. Må vara att den musikaliska ribban är låg, men det är oumbärligt att påminna sig om risken - i detta moderna samhället där vi har flera tv-kanaler - att tittarna slår över, om de nu inte redan somnat i den mjuka soffan (hårt trä à la kökssoffor känns ju inte så hett numera). Nej, Norge, jag är alltså inte helt övertygad, men plus i den ESC-naggade kanten för att han sjunger rent.
Rumänien: Paula Seling & Ovi - Playing with fire
Inbillar jag mig eller brukar Rumänien skicka skumma duetter? Låten är inte mycket att hänga i granen, men sångarnas minspel är stundtals underhållande.
Portugal: Filipa Azevedo - Há dias assim
Portugal, darling, efter att du under de senare åren gett oss mästerverk såsom Senhora do mar och överväldigande bedårandehet i form av Flor-de-Lis har jag kommit att ställa litet högre krav på dig. Det är ganska enkelt egentligen - om jag nu efter att ha bevittnat uppträdandet inte är överväldigad av musikalisk perfektion eller förälskad är det helt enkelt inte tillräckligt bra. Filipa sjunger med behaglig röst (trots vissa obehagliga toner) ett behagligt musikstycke - men det är inget jag lägger på minnet. Alls. Det är för övrigt min generella åsikt att det i ESC-sammanhang är långt bättre att vara förskräcklig än att vara intetsägande.
Tyskland: Lena - Satellite
Alla dessa flickebarn (som befinner sig någonstans kring min egen ålder - är jag måhända bara bitter för att de är med i ESC och inte jag?) Lilla Lena är inte bara för halvpretentiös, cool och trendig (ack bitterhet!) för min smak, men även alldeles alldeles för nasal. Jag känner obehag.
Frankrike: Jessy Matador - Allez olla olé
Dansmusik. Kvinnor i bikini. Fotboll?! Jag bemödar mig inte att kommentera detta. Det kan mycket väl hända att det här inte är det musikaliskt värsta som gjorts, men i det här fallet väljer jag ändå att helt enkelt ignorera det. Än mer så då jag bestämt anser att La Copa de la Vida är den enda fotbollslåt världen behöver.
Moldavien: Olia Tira & Son Stroke Project - Run away
Sångaren ser ut litet som en ung Riff Raff, jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men musikaliskt stannar låten någonstans mellan oförarglig och hyfsat trivsam. Men jag måste erkänna att jag redan är litet trött på den.
Cypern: John Lilygreen & the Islanders - Life looks better in spring
Det är nästan litet skrattretande sött hur han försökt anamma vissa yttre egenskaper som finns hos en Kille Med Gitarr, trots att det är så uppenbart att det här egentligen bara är ren pojkbandspop. Vilket ju gör mig ack så nostalgisk.
Bosnien & Hercegovina: Vukašin Brajic - Lightning and thunder
Jag tycker att om man blundar eller dylikt för att slippa bevittna scenshowen, så är låten inte plågsamt dålig. Men inte heller värd någon större uppmärksamhet.
Un point...
Danmark: Chanée & N'evergreen - In a moment like this
Vidrigt, egentligen. Som om man hade tagit en massa tråkiga låtar och satt ihop dem till ett ännu tråkigare medley. Ja, rentav som om man plockat ett antal bleka evergreens och funnit att de tillsammans inte bildade annat än en n'evergreen.
Storbritannien: Josh Dubovie - That sounds good to me
Ja, det är ju bra att han själv tycker att det låter bra. Ofantligt dåligt.
Belgien: Tom Dice - Me and my guitar
Det här är rent oroväckande. En Kille Med Gitarr som sjunger om att han är en Kille Med Gitarr? Sådant ska inte behöva hävdas - det säger sig själv, och Dices upprepade hävdanden får mig snarare att misstänka att sanningen är något helt annat. Tyvärr är dock antydan om en Mörk Hemlighet inte nog för att rädda den ofantligt tråkiga låten.
I stort är jag ganska nöjd med resultaten i semifinalerna (normalt sett brukar ju någon av mina absoluta favoriter hamna sist i sina respektive kval), men det finns ju förstås ett land som förtjänar en special mention: Nederländerna. Gladretroschlager av det slag som inte tycks innehålla den minsta gnutta av ondska, eller ens ironi. Och stylingen som var så totalt otidsenlig, som om inte korsettliv och bara ben dominerade tävlingen, något så subversivt som en påklädd-chock! Jag är bestört och förhäxad, och kan inte låta bli att gilla låten. Dansband, ftw.
Och att Sverige åkte ut är ju inte bara historiskt (tänk vilken tid vi lever i, först Obama och nu detta!), men även hälsomsamt för det kollektiva svenska egot och helt enkelt utsökt.