Då årets kval lidit mot sitt slut.

Efter tidigare veckors något negativa omdömen om Melodfestivalen satte jag mig ned att se det fjärde kvalet beslutsam om att nu skulle jag verkligen försöka gilla det här. Jag menar, jag älskar ju trots allt Melidifestvalen, även om jag på senare tid har haft svårt att ge uttryck för dessa ömma känslor. På papperet såg ju startfältet inte så illa ut, med gamla favoriter som Sibelle och la Jöback i listan. Min plan höll i ca fem minuter, under vilka jag bländad av skönhet och en underbart aggresiv nyans av rosa var beredd att se förbi eventuella musikaliska skavanker, men falerade snart då mina sinnen utsattes för bidrag nummer två. Därefter kan jag nog säga att mitt vanliga stingsliga, entusiastiskt felsökande humör var tillbaka. Och ärligt talat, efter samtliga fyra deltävlongar, måste jag säga att jag faktiskt tycker att årets startfält var extraordinärt svagt. Särskilt då jämfört med 2009, som trots att jag bevittnade stora delar av tävlingen utrikes via SvtPlay, blivit något av mitt musikaliska favorit-år i MF-historia.

Sibel – Stop
Gårdagens deltävling inleds och avslutas (ja, då menar jag dig, Peter) med de låtar som, i likhet med den där gamla filmen The Return of the King, satsat på multipla slut. The more the merrier måste ju även gälla för slutklämmar, liksom. Förutsatt att publiken är försatt i tillräckligt stark trans för att inte hinna lämna rummet/zappa/börja tala högljutt redan första gången som låten tycks vara till ända, och därmed missar resten. Tyvärr lyckas inte riktigt Sibel, eller dennas låtskrivare, med just denna bragd, men vem bryr sig? Om jag fick chansen att uppträda i Melodifestivalen (ack, ljuva flickdrömmar!) skulle jag också se till att använda varenda en av de 180 sekunderna innan vakterna kommer och bär mig av scenen. Jag väljer även att bortse från det svajiga sticket, vilket vägs upp dels av nivån konkurrensen, dels av det faktum att Sibel är ursnygg som alltid, har en helt hyfsad låt, en superb röst, bisarra dansare och en fascinerande klänning i fabulös fuchsia som faktiskt sticker ut. Dessutom har hon alltid haft något överjordiskt  förvirrat över sig, som en konstnär i sin egen värld – vilket om än irriterande i de flesta fall känns ganska uppfriskande i en ung kvinna som sjunger enkel, renodlad popmusik.
Betyg: 4

Neo – Human Frontier
För att vara i Melodifestivalen sjunger han ju väldigt rent, för det mesta, men ack, ack, ack, varför ska de upp i den där obehagliga tunna falsetten hela tiden? Mika-håret gör det inte bättre, utan förstärker bara känslan av att han hellre hade varit med i Sikta mot stjärnorna. Jag är helt för återupplivandet av det viktorianska modet (”men du kan inte återuppliva något som aldrig dött ut!” säger du säkert nu, käre läsare, men inte skulle det skada med fler klockkedjor hos klädkedjorna?) men inte heller kostymen och spatserkäppen övertygar mig – och i kombination med den science fiction-flörtande, månlandnings-nostalgiska (?), låttexten blir det bara fånigt och ungefär lika befogat men inte hälften så intressant som när La Roxx för några år sedan framförde sin omusikaliska pärla av intetsägande falsksång iförda full sekelskiftesmundering.
Betyg: 2

Py Bäckman –  Magisk stjärna

Det här bidraget var en såpass obehaglig upplevelse att jag lyckats förtränga det helt och därmed inte har den blekaste aning om vad det handlade om eller på något sätt gick ut på. Då jag inte alls har lust att fräscha upp minnet kan jag inte komma med några specifika kommentarer, men: så falskt, så... jag vet inte vad.
Betyg: 1

Lovestoned – Thursdays
Om Abba hade adopterat Alexander Rybak, så... det här är egentligen en ganska menlös låt, på gott och ont. Det finns inte en enda strof i den som man inte tror sig ha hört förut, men trots detta är den (i likhet med Andreas Johnsons bidrag) ganska behaglig att lyssna till.
Betyg: 3

Anna Bergendahl – It's my life

Om jag skulle identifiera ett särskilt fenomen som kännetecknar den här deltävlingen vore det utan tvekan: repetitiva låttexter. Jag hade inte för en sekund tvivlat på att Annas liv är hennes eget om hon inte tagit upp det, men nu börjar jag förstås undra om inte damen protesterar litet väl mycket? Hon har förstås en fantastisk sångröst som låten i min mening inte alls lever upp till; den känns bara upprepande, ofärdig och ointressant, och om den nu ska gå såpass långsamt att man hinner fundera över texten kan de väl lägga ned litet mer arbete på den. Jag har förresten alltid tyckt att fröken/fru B har något religiöst över sig, en upplevelse som till min skräckblandade förtjusning förstärktes av den vedervärdigt vitklädda kyrkokör som jäktade in på scenen i slutet av framträdandet.
Men, viktigast av allt: vart tog gitarren vägen? Var det för att demonstrera att musiken är förinspelad som hon lät dematerialisera den mitt i låten, à la den mystiska scenen på teatern i ”Mulholland Drive”, no hay guitarra?  Eller för att visa på tingens förgänglighet? Guds hand?
Betyg: 2

Pernilla Wahlgren – Jag vill om du vågar

Kvinnan kan ju sätta rätt toner, vilket i sammanhanget känns som en stor bragd. I all min enkelhet kan jag inte låta bli att känna mig positiv till dessa låtar utan minsta antydan till djup som bara utstrålar en hysterisk energi, möjligen stundtals något påklistrad men varför inte?, och glädje.
Betyg: 3

Noll Disciplin – Idiot
Är det här den manliga motsvarigheten till Tomotej? Om så är fallet, hänvisar jag till min recension av dem hoppfull om att den kan gå att applicera även på dessa glada gossar. Annars kan jag bara säga: kom tillbaka om tio år. Eller... gör det inte.
Betyg: 1

Peter Jöback – Hollow
Peter är ju onekligen en man med stor talang, så det gör mig litet beklämd att höra att hans främsta argument för att någon ska stanna hos honom är att han är ”hollow”, ihålig. Som en sådan där i glansigt papper klädd påskhare av choklad som till konsumentens stora besvikelse visar sig bestå endast av ett tunt skal. Och med vilka jag hädanefter kommer att förknippa Peter, ack vare dennes evinnerliga upprepande av den mycket simpla satsen ”I'm hollow.” Jag märker ju förtjust att den här låten har mycket av musikal över sig, men tyvärr innebär detta mest att den redan oinspirerade texten känns än mer intetsägande med tanke på att den flörtar med en genre som (även om där förstås som överallt annars  finns olika kvalitetsnivåer) trots allt till stor del bygger på just berättande låttexter. Rent allmänt känns den ganska hafsigt hopknåpad, vilket ingen supersångare i världen kan råda bot på, och vacklar mellan att vara antingen för teatralisk eller inte teatralisk nog. För säker, som de skulle ha sagt i Project Runway. Ibland måste man göra som Chris & Christian med sin spättekaka till klänning och sy på 43 meter rynkad organza och en hög krage för att lyckas (och på tal om kläder är jag inte alls förtjust i den glansiga jackan.) Det bör kanske nämnas att i mina ögon och öron satte ju Elnur och Samir ribban vad gäller teatraliskt för två år sedan med sin komprimerade rockopera. Ack, det var tider det.
Men, ljus- och bildshowen var snygg.
Betyg: 3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback