Tja, vad kan jag säga? Det finns något talesätt om att man hellre bör tiga om man inte har något positivt att bidra – men då artisterna i dagens Melodifestival-kval tydligen valt att förkasta den idén gör jag detsamma.
Innan jag ger mig på bidragen kan ju nämnas att Meltzers klänning var ganska förskräcklig, att jag återigen  satt och drömde mig tillbaka till förra årets ljuva Medeianska era. Mellanakterna fick däremot klart godkänt (Kagemark dök ju upp!), och av Måns insats i programmet minns jag ytterst litet. Kan ha att göra med att kvällen tillbragtes i sällskap av familjen, och att den vilda diskussion som allmänna sågning pågick under hela programmet gjorde det svårt att höra vad som sades på tvn.

Alcazar – Headlines
Man får en känsla av att Alcazar, i likhet med Amy Diamond, inte åldras. Med den enda skillnaden att Alcazar faktiskt ser äldre ut för varje år som de dansar sig in i Andra Chansen. Jag hävdar fortfarande att de var bra innan Magnus, bäst med Magnus, hyfsade så länge Annikafiore fanns där som en glamour-överdoserad drag queen med  förskräckt blick och insugna kinder, och tråkigare för varje år som gått sedan dess. Det är sant att en Melodifestival utan dem måhända skulle kännas främmande, men att behöva höra vad som i princip är samma låt år efter år är trots allt litet tröttsamt.
Betyg: 2

Johannes Bah Kunhke – Tonight
Johannes, Johannes, jag ville verkligen älska ditt bidrag. Om jag inte varit helt frälst av din institutionsteater-Hedwig, hade jag då desperat försökt försvara henne inför en pretentiös bitchig fransman som troligen inte hade den blekaste aning om vad han talade om? Men Tonight övergår mitt förstånd: sången är besvärlig att lyssna på, texten är för minimalistisk för ett Tori Amos-fan som jag, och trots att det finns något tilltalande i låten är jag inte alls övertygad. Ännu. Men jag är beredd att ändra mig i framtiden.
Slutligen är det förstås roligt att upptäcka att herr BK är ursnygg även  som man!
Betyg: 3

Elin Lanto – Doctor doctor
Doktor, doktor, ge flickan litet medicin så att hon blir tyst någon gång! Det här är lättklädd vulgopop med upprörande dålig text när det är som vedervärdigast. Om någon kunde ha tjänat på att sjunga på ett språk okänt för en större del av publiken så är det Elin.
Betyg: 1

Erik Linder – Hur kan jag tro på kärlek
Jag har mig veterligen aldrig sett på Talang, men ändå har jag en naggande obehaglig känsla av att känna igen herr Erik. Liknar han någon? Har jag stött på honom i en mörk gränd? Har han, med sin blick riktad mot skyn/taket i Scandinavium, försökt utföra en exorcism på mig eller någon jag känner?
Betyg: 1

Getty Domain – Yeba
Så stäm mig, och min smått patetiska och förutsägbara etno-fetisch, men jag gillar faktiskt låten, och är vid det här laget tacksam för varje textrad jag slipper förstå. Den påminner mig om att jag på senare tid glömt bort att lyssna på Kosheen *bläddrar i iTunes*.  Framträdandet och sången var inte i klass med materialet, men jag ser fram emot studioversionen. Inkongruensen mellan Gettys kostym och dansarnas arbetar- eller jag vet inte vad-linnen förvirrar mig dock. "Ja, jag skulle gå till mitt kontor en dag, men när jag kom dit visade det sig att de inte hade byggt färdigt det ännu."
Betyg: 4

Timotej – Kom
Kom, kom, kom och ta mig långt härifrån. Jag vill ju inte vara diskriminerande mot människor på grund av deras härkomst, men dialekten. Har man bott ett halvår i Borås och alldeles för längre i kommunen som namnet till trots inte har något med en viss socialistisk anfader att göra finns det en gräns för hur mycket man mäktar med. Märk dock hur sångerskan lyckas med bragden att uttala ordet ”får” ungefär som Jeremy Brett uttalar ”moor” (ett uttal som jag till min omgivnings oförståelse och befogade förskräckelse med stor entusiasm försöker efterhärma då jag talar om biotopen ifråga), genom att på något vis få in alfabetets samtliga vokaler i det ”å”-ljud som befinner sig i ordets mitt. Den enda skillnaden är att när brittiska skådespelare säger det låter det exotiskt (med en touche av internatskola och allt vad det innebär av högre utbildning, spioneri, orgier och homosociala sekter), medan det när det kommer ur the mouth of babes från Bert Karlsson-land vill man bara förflytta sig någonstans där svenska språket är ett minne blott. I likhet med Thomas Lundin, om än kanske inte till samma grad, har jag en viss faiblesse för kvinnor med dragspel (överträffas endast av kvinnor med etno-trummor) och dragspel i allmänhet; dock är det med musik som med kläder: musikern måste  kunna bära upp sitt instrument. Och Timotej, förutom att deras bandnamn är vidrigt, behöver växa upp. Om tio år, kanske, flickor. På villkor att alla inte är blonda.
Betyg: 1

Darin –  You're out of my life
Om det är något som bör hållas utanför MF är det sorgearbete. Någon viss poäng finns det faktiskt med allmängiltiga texter (de ska beroende på tolkning kunna handla om förlust eller ond bråd död, visst, men även om krossade kärleksdrömmar, dåliga betyg, ekonomiska problem och vänskap). Och litet glädje, om så bara ett frö, litet jävlar anamma, vill jag ha i min Melodifestival. Och för övrigt skulle jag inte säga att det är i dramatiska powerballader som Darins röst gör sig bäst. De kräver sin man.
Betyg: 2

Crucified Barbara – Heaven or hell
När hon grimaser och förställer rösten (jag hittar inget bättre mer rock n roll sätt att beskriva det) påminner hon, säkert mycket tack vare frisyren, litet om Lucy Lawless, i ett av de där Xena-avsnitten där nivån på humorn är som lägst. Det blir följaktligen litet svårt att ta låten på allvar. Men. Den är inte dålig. Den är melodiös och väl framförd, och intetsägande snarare än obehaglig.
Betyg: 3