Och för att avsluta kvällens bloggspamming, låt mig säga något mer om den otrevlighet dagens Sherlock drabbats av, och som rimmar illa med min bild av karaktären, ungefär på samma sätt som vissa menar att Robert Downey Jr var kort för att spela honom. Disträ, självcentrerad? Jovisst. Men den totala avsaknad av takt som Sherlocks Sherlock uppvisar förbryllar mig, och får mig att börja misstänka att det egentligen handlar om den notoriskt oartige dr House när denne som ung London-bo extraknäckte som detektiv.

Taktlös, alltså. Mer specifikt tänker jag på scenen med Molly och hennes nye pojkvän, vars (spelade?) homosexualitet Sherlock på någe' obegripligt vis och till allas stora förvåning lyckas deducera. (Ja, egentligen, utifrån sett är det egentligen ganska enkelt att ana en uggla i mossen: Mollys identitet går ut på att hon är olyckligt förälskad, just skaffat katt och inte är tillräckligt cool för att få någon pojkvän, så per definition måste hennes nye bf vara kortlivad i rollen och utnyttja henne på något vis; må det så vara för att träffa killar i labmiljö eller för att förverkliga sina kriminella planer.)

Men nej, Sherlock ger sig in på den klassiska men inte alltid helt pålitliga (han kan vara! är utan tvekan! europé) metoden att bedöma grooming och klädsel. Et voilà: plötsligt känns dylik deduktion som något otroligt simpelt som vem som helst kan hålla på med, och som syns i var och varannan film.

Ja, suggestiva detaljer i all ära, men jag är förvånad att Sherlock inte gjorde the bend and snap bara för att vara riktigt på den säkra sidan.