Ok, jag ger upp. Det är ingen idé att försöka lura mig själv – jag har tydligen inte kommit över Sherlock ännu och kommer därmed fortsätta att tala i cirklar om den ett tag till. Till mitt försvar hade jag nästan nått framgång i mina försök att förpassa vissa av de obehagligare minnen som serien lämnat efter sig till en mörk intellektuell skrubb, då jag (till min förvåning för första gången) häromdagen såg på Granadas nästintill oändliga filmatisering av Charles Augustus Milverton, här litet mindre mystiskt kallad The Master Blackmailer, och kom att tänka på moderniseringar av olika slag. Jag har nämligen ett vagt minne av att någonstans på internet snubblat över en diskussion rörande det faktum att man här mixtrat litet extra med historien genom att lägga till en inte osannolik detalj som dock aldrig kunnat förekomma i Conan Doyles original eller – historiskt sett – Doktor Watsons egna publikationer-inuti-publikationen (det senare vilket kan bortförklaras med att filmen är ett nedslag i H&Ws liv snarare än en fiktiv filmatisering av en tidningsartikel, samt att Holmes faktiskt i slutet ber sin vän att lägga pennan åt sidan för ett slag).

Vad Granada ger oss är inte bara två timmar av komplicerat kostymdrama och bekymmersamma brev i sann Dangerous Liaisons-anda, utan även något så efterlängtat som litet viktoriansk – eller är det edwardiansk vid det här laget? – professionell drag show ( alltså inte den amatör-crossdressing som Holmes & co annars ägnar sig åt) och en olycksalig mer eller mindre homosexuell soldat på avslöjandets brant. Normalt sett försöker jag låta bli att mentalt jubla över tragiska dödsdömda fiktiva homofiler, men har jag en sådan svaghet för stoiska soldater faktum är att hans blotta och otvetydiga existens måste sägas vara något av en framgång i Holmes-sammanhang (vi talar 1800-tal här! eller 1990-tal! pre-QaF är det iallafall). Riktigt intressant blir det när Holmes uttrycker en tydlig, tja, brist på avståndstagande vad gäller soldatens Mörka Hemlighet (och vidare kanoniskt berättigad avsmak för utpressaren), och inte ens en krass Lestrade kan undgå att förstå vad det rör sig om.

Osökt kom jag förstås att tänka på det lika långa premiäravsnitt av 50-talsdeckaren Kommissarie Gently som visades på svensk tv häromveckan, i vilket the leader of the pack straffades för sitt förhållande med the first of the gang to die genom korsfästning (en misslyckad sådan, utförd av avsnittets mördare, som för övrigt var skrämmande lik en illvilling i Sherlock). Dock såg Gently till att poängtera att han själv, gammal och vis, till skillnad från sina bigotta kollegor varken ville straffa eller bota homosexuella, och visade prov på den där ibland oväntade vidsyntheten som ibland kan finnas hos fiktiva hjältar. Tänk att just vår kommissarie lyckats se förbi sin tids missuppfattningar! Och vår detektiv! Vilken slump! Nu kan vi se filmerna utan den bittra eftersmaken!

Det kanske kan tyckas fånigt, ickerepresentativt, att försaka inte bara konst men sannolikhet för att skydda våra ömtåliga moderna sinnen, och – dare I say it – politiskt ”jag har inga argument” korrekt. Men nej, jag slipper gärna rysa av obehag inför protagonisters rasism och sucka över totaldominerande heterofili. Att låta Gently eller Holmes ge uttryck för uppfattningar som inte hade fallit i god jord i deras samtid, det är vad jag kallar modernisering, och vad jag – som jag tidigare nämnt – saknar i Sherlock. Vad säger mobiltelefoner och bloggar om modernitet, egentligen, om de på samma gång används för att framföra idéer som var sista skriket på Doyles tid? Är det verkligen till att registrera matvaror vi behöver självscanning?