Så här, flickor och pojkar, poserar man om man har gott om tid och vill få sitt ena lår att se ginormous ut.


Förresten har jag kombinerat min hemmasydda kjol med, gudhjälpeoss, en pojktröja (och j'adore j'adore j'adore). Och ett Baglady-armband som är snyggt och fabulous men har en irriterande och smärtsam ovana att fastna i mina armhår. I bakgrunden ses den trödgård jag för ögonblicket residerar i, ensam i ett gammalt hus i vilket det sägs spöka. Jag hanterar som vanligt den smygande skräcken (ni vet, när det är mörkt och minsta ljud låter ödesmättat) genom att sjunga högt för mig själv, muntra melodier som "Moi moi moi" eller "The Happy Happiness Song" ur Le Cabaret des Hommes Perdus (som jag förövrigt lyssnade på och sjöng med i för full hals igår kväll när jag diskade någon gång framåt halvtolvtiden). I övermorgon åker jag hem till utanför-Göteborg. Det är något att se fram emot. Och på frdag, sedan, ger jag mig av igen, den här gången till Stockholm! Yay! Hedwig!