Det är fantastiskt hur bra barnprogram blir när man blivit äldre. Jag råkade just se ett avsnitt av den där gamla teckande serien om FNs barnkonvention "Visst har barnen rätt" (visst gick den nör jag var liten också?) och höll på att krevera av skratt då en barnröst berättade den illustrerade historien om hur den fulaste elakaste gubben Smaken-Som-Baken Diskriminericus försökte förbjuda alla glassorter (representerade alla olika barn) han inte tyckte om, men misslyckades totalt då den visa glassförsäljaren minsann visste att man inte får (eller bör) diskriminera någon. Så då sprang Smaken-Som-Baken istället iväg och grävde ned sig och satte till och med upp ett litet kors för att markera sitt gömställe (ska vi möjligen tolka det som att han grävde sin egen grav?) alltmedan barnrösten förklarade att som vi såg var Diskriminericus egentligen väldigt rädd.
   Anlednignen till att jag hade tvn på när ovan nämnda prgram visades var att jag just hade sett Card Captor Sakura, som gick precis innan, och även den borde ju med tanke på huvudpersonens ålder och de relativt enkla och pedagogiska historierna (samt att låten i slutet om jag inte minns fel är förtydligande textad med furigana) vara riktad till en yngre publik. Nu liksom förra gången den gick på Barnkanalen, förundras jag, som när jag såg  avsnittet idag, av hur storebror Toyas kvinnliga skolkamrater pratar om hur snygg han är för att sedan ta upp hur underligt det är att han och "bästisen" Yuki inte har haft några flickvänner. Det är liksom så övertydligt det möjligen kan vara utan att man gör en stor grej av det. Fär det är ju knappast något sensationellt i en serie där inte bara Sakura men även Li vid något tillfäller har varit barnsligt förälskade i Yuki (så populär), Sakura i sin lärarinna (av magiska själv, men who cares) och Tomoyo i Sakura och där det dessutom berättas om hur Tomoyos mamma älskade Sakuras mamma. (Och verkar extra betydelsefullt, då man ansåg det värt att tas bort eller tonas ned i den engelska versionen av serien, Cardcaptors.)

Det intressanta är att om jag hade sett det här när jag var i Sakuras ålder hade jag inte reagerat på något ovanligt alls. En massa karaktärer och en massa relationer och en massa spännande äventyr. På samma sätt som Smaken-Som-Baken bara hade varit en ful gubbe som det gick dåligt för eftersom han var så dum. Att se dem nu, och faktiskt till någon grad förstå hur de är uppbyggda, det övertydliga och det subtila, är en upplevelse.



Och jag försår inte hur jag kunnat missa det fram till nu, men Flipping Out har alla de bästa ingredienserna i en dokusåpa (förutom Tabatha Coffey & Austin Scarlett, that is): husförsäljning, renovering, medier, exorcismer, en supernitisk chef, bra och dåliga anställda, en sjuklig katt som får akupunktur och är så ilsk att assistenten börjar gråta, lyx, rivning av väggar... vad sägs om ett litet visdomsord för arbetsgivare:
   "And how do you fire someone who brings your cat a little mouse the next day?"

Srsly, what's the deal med att det bara är män som är expertkommentatorer i den usla "dokumentär" (i klass med vh1s dokumentärer, eller "All Access" på mtv) om vampyrfilmer. Är det verkligen en såpass manlig sfär att man inte kan vaska fram en endaste kvinna som kan säga något meningslöst om en film hon eventuellt sett någon gång? Och om vampyrfandomen nu är en såpass homosocial värld, varför tar de inte upp den mystiskt underutvecklade homoeroticismen i Stokers Dracula (som framträder mest i sin frånvaro, då Dracula plötsligt glömmer Johnathan totalt efter några kapitel för att bli helt besatt av dennes hustru istället)?

"How dare you touch him, any of you? How dare you cast eyes on him when I had forbidden it? Back, I tell you all! This man belongs to me! Beware how you meddle with him, or you'll have to deal with me."

(Oh my, där fick jag fel, det är ju faktiskt en kvinna med. En snygg blond cool skådespelerska. Som spelat vampyr. Inget ont alls om Kristianna Loken, hon var ju med i L Word ett tag, men så länge hon är skönheten bland en massa nördiga odjur är jag inte övertygad.)

Men tillbaka till "det är något de undlåter att nämna" ämnet: när turen så kommer till att lovorda Anne Rice och hennes nya ras av sexiga vampyrer visar de mest bilder av Kirsten Dunsts  vampyr-Lolita Claudia och glömmer att omtala kemin mellan Lestrat och Louis och Armand (inte för att den görs direkt explicit när Tom, Brad & co. sätter löständerna i karaktärerna), trots att alla Anner Rices manliga karaktärer verkar vara bisexuella, punkt slut.

En gång när jag blivit känd och rik och jobbar Med TV ska jag bannemej göra en dokumentär där endast kvinnor (och möjligen James Marsters som får representera den blonda vampyrskådissexsymbolen) av alla typer och storlekar och hårfärger (inkl. Kristianna Loken, och helst med Poppy Z Brite som superüberexpert) intelligent kommenterar utvecklingen av vampyrgenren inom film och litteratur och kommer med både inressanta teorier och ytliga åsikter om huruvida de föredrar Spike, Angel eller möjligen Lestat.

För att vara litet övertydlig vill jag påpeka att det mest itnressanta med Bram Stokers vampyrklassiker är just eventuell subtext, samt försök till djupare tolkning av historien. I den utgåva av boken jag äger var det alltså förordet, av någon sakkunnig vars namn jag inte minns, snarare än själva romanen, som hade det största underhållningsvärdet (och gjorde att resten av boken blev litet intressantare att läsa).

Goodness jag är bitter ikväll. Vad kan jag skylla på? Tidigare idag belönade jag mig själv (ingen bra idé) för att jag gått till skolan en helgdag genom att shoppa loss på Åhlens. Där hittade jag äntligen en behållare med måttet "cup" (och olika bråk av detta), och likaså dl, ml och oz tryckt på utsidan, och när jag väl hade kommit igång med konsumismen kunde jag omöjligen motstå den dvdbox med första säsongen av Damages som förföriskt lockade med sin übersnygga framsida där den stod på filmavdelningen... När jag kom hem såg jag på extramaterialet, eller, en del av det. Och jag kan meddela att Glenn Close är precis lika  snygg och übercool även när hon inte har ett manus (och när hon har det... well, se  själva, hennes awesomeness kan inte beskrivas med blotta ord.) Eventuellt är det Damages' fantastiskhet som gör att jag blir extra upprörd när jag ser något på tv som är så dåligt.

Ohmigod you guys! BBC har filmat en tv-serie (premiär 2a oktober) som bygger på Simon Doonans (som btw är nygift) barndomsmemoarer. Hur fabulöst är inte det?

Jag har tidigare uttryckt min oro över Australiens tillstånd. Deras version av Project Runway är i klass med den brittiska vad gäller vulgäritet och brist på klass (de har en frickin' krass smaklös klädinköpare i juryn), The Block (vars deltagare inte heller var speciellt förfinade, men vilken ändå hade stor charm) lades ned efter två säsonger, de coolaste invånarna tycks ha emoigrerat (Darren Hayes till London och Tabatha Coffey <3 till New Jersey) och nu det här...  När jag kommer hem efter knappt tio timmar i skolan och sätter på tv4 möts jag av vad som gtroligen är det sämsta "humor"program som någoinsin gjorts, Comdey Inc. Exempel på sketch: en uselt spelad typ basketspelare (jag koncentrerade mig inte på att memorera vilken sport som omnämndes) ska berätta för en journalist hur senaste matchen gick. Han börjar berätta, medans jag identifierar dialekten som australiensk och undrar vad som ska vara komiskt med ett vanligt sportreferat? Han viftar litet med händerna, jag kan inte avgöra om han läspar eller om det är något australiensiskt, och sammantaget får man uppfattningen att han ska föreställa gay (exotiskt).  
   Jaha. Det här kanske inte är en sketch iallafall, bara, typ, en kort allvarlig dialog? Men till min stora förbryllelse hörs det i bakgrunden regelbundet (och alltför ofta) sådana där publikskratt (pålagda i efterhand, antar jag, i det här fallet) som brukar vara med i komediserier. Så det ska alltdså föreställa roligt trots allt? Nu börjar jag fundera på om det kanske är någon slags intern sportfåne-grej, att den talande lagsportsspelaren kanske säger något felaktigt, typ som att någon skulle referera PR och säga "Och sedan overlockade han isär fållen med det rosa ångstrykjärnet?" Men varför i hela världen gör man ett blandat (nästa scen var i en domstolssal) sketch-tvprogram med skämt som bara går hem hos en liten grupp idrottsfanatiker?
   Eller är det inte bristande fackkunskaper som fattas mig? Kan det vara så simpelt att en idrottutövare med eventuell lätt läspning som gestikulerar och (gudförbjude) visar tecken på känslor och fungerande ansiktsmuskler faktiskt ska ses som komiskt? Så roligt att ett hljudligt ysteriskt (på ett manligt sätt) skrattanfall från "publiken" någon gång var tionde sekund är rimligt?
   Slutsats: programmet suger. Så ofantligt. Så borde den australienska staten ha gått in och förstört banden (eller datorfiler, eller vad man nu har i dessa moderna tider) för att förhindra att denna vederväridga skamliga produkt, under några omständigheter, exporteras. 

Srsly. Om skecther som den här är det minsta roliga i Australien förstår jag att man emigrerar.

Igår kväll gick Sherlock Holmes, med den sublime Jeremy Brett i titelrollen, på en kanal på samma gång som en annan visade ett avsnitt av Black Donnellys i vilket Kate Mulgrew gästspelade som mamma Donnelly. Vilket dilemma.



VS.

Döm om min bestörtning då jag hör pianointrot från Hedwig & the Angry Inch's "Wicked little town" inifrån tv-rummet, där jag vet att min syster ser på svts closet-case av en såpopera "Andra Avenyn".


(Hedwig med sitt kompbamd av koreanska arméhustrur.)

Från skrikande skådespelare med oönskade barn till John Cameron Mitchells röst... vilket hopp, liksom. Och jag slits mellan att vara lycklig över att låten överhuvudtaget spelas, och upprörd för att de smutsat ned den genom att få en halv generation att förknippa den med en inte helt strålande svensk såpa.

Fast mest är jag förstås chockad.
(Och nu hör jag hur de tonar in den för tredje gången. For goodness sake, liksom.)
(En fjärde gång. Et voilà, la fin.)

Det enda goda som kan komma ur det här är egentligen om någon nu skulle vilja sätta upp (musikalen) "Hedwig & the Angry Inch" i Sverige. Jag kanske kan få alla Andra Aveny-fans att skriva under en namninsamling för Hedwig i Sverige (i Göteborg, vore ju att föredra.)
Förutsättningen är ju att ungdomarna förstår att detta inte bara är en vanligt superbt musikstycke, utan en låt från en musikal, vilket är varför jag babblar på som jag gör.

Chicas y chicos, om ni gillar låten - se filmen! You know you're rock 'n' rollers.

I ett fall av plötslig apati spenderade jag förresten en stor del av dagen med att se på Martha (j'adore). Denna sa till en av sina gäster (den fabulösa Mo'Nique), att designern Carolina Herrera (har jag för mig att det var) menade att sydamerikanska kvinnor inte fick ha ett mitdjemått som översteg omkretsen runt deras huvud.

Detta gjorde mig förstås nyfiken - dock visade det sig att jag inte är tillräckligt, um, tjockskallig för att bära Herreras kläder...
Såvida jag inte skaffar en väldigt volumiös frisyr.

(Jag var å andra sidan inte för apatisk för att göra anteckningar när Martha förklarade hur man tillredde kronärtskockor. Jag är lätt besatt av kronärtskockor. Really...)