Efter en dags arbete, spenderade jag idag de intjänade pengarna (och mer) på shopping i Göteborg. Först och främst köpte jag det som var anledningen till att jag överhuvudtaget kom på tanken att jobba för att bättra på min ekonomi, Sibels mycket efterlängtade skiva "The diving belle". I övrigt inhandlades sedan bland annat ett fabulöst turkost (det matchar mitt nagellack!) armband och en fyrkantig sjal med silvertråd i som kommer att bli en utmärkt sjalett  på H&M. På BodyShop lyckades jag sedan plocka ihop såpass mycket att jag till min materialistiska förtjusning fick en (fylld) necessär på köpet.
   Som lunch åt jag Göteborgs godaste sushi, och under hela dagen slösade jag liksom igår pengar på och tryckte i mig två exemplar av min senaste kulinariska obsession: chocklad-frukt-musli-bars. De har legat mig varmt om hjärtat sedan jag köpte en på flygplatsen i Paris häromveckan. På den stod det dock det till min förskräckelse uttalat stod att den "särskilt passar kvinnor som håller koll på sitt kaloriintag" - som om fransyskor behövde banta, men tack och lov står inget sådant nonsens på dem jag hittat i Sverige. Jag provade dessutom ett par fabulösa högklackade (typ 12 cm) skor med genomskinlig platå som i mi mening vore värdiga en drag queen (möjligen strippa). Om jag blir rik någon gång, ska jag köpa sådana.
   Även kläder provade jag, men det gick sämre då jag dagen till (van)ära såg ut som en högst otilltalande fet tant och mina höftben, som är svåra att banta bort, gjorde att jag inte kom i Zaras strl 34 (samma plagg ett snäpp större fanns inte).
Under den välsignade lovveckan har jag även lyckats få tid att på allvar börja läsa Imogen Edward Jones' "Fashion Babylon" som jag köpte för några månader sedan. Den är (eller ger åtmisntone illusionen av att vara) très informativ, och oh-så-mycket angenämare att läsa än det Hemingway-verk jag läste förut och fick kämpa för att hålla mig vaken igenom.

Idag har jag, till tonerna av Morrissey och Sarah MacLachlan, i stort gjort klart mitt senaste skolsömnadsprojekt, en randig/blommih klänning med rynkad kjol, puffärmar, knäppning frampå livet, Peter Pan-krage och en hyfsat mönsterpassad ficka på kjolen. Även om min oförmåga att fotografera eller agera modell drar ned intrycket litet, lovar jag att den faktiskt är ganska fin IRL.

Och nej, det brukar inte ligga så många väskor/påsar på golvet, men jag var tvungen att flytta (slänga ned) dem från sin normala plats för att få full vy av spegeln.

Större delen av dagen har jag ägnat åt att, för Engelska C's räkning, läsa Ernest Hemingways "A farewell to arms". Även om jag inte alls tycker speciellt mycket om boken, kan jag glädja mig åt att den åtminstone är mycket lättläst. Tyvärr verkar den även extremt sövande, vilket dock kan vara bra om jag någon gång drabbas av svåra sömnproblem men vill hålla mig borta från medicinska preparat. 
   Jag har även sett det rafflande och chockernade finalavsnittet av den brittiska vulgoversionen av Project Runway, Project Catwalk. Medan hela säsongen ärligt talat varit en pers att se, med some serious ugly going on mest hela tiden, så kan jag utan att avslöja för mycket säga att det hela trots allt - och tack och lov - slutade lyckligt. Må nu bara Ben DeLisi få tid att gå i terapi eller ta en lång semester.

På tal om Project Runway, här är, for your viewing pleasure, en av mina favoriter från Christian Sirianos (he's kind of a big deal) senaste kollektion. Ze coat:

Ikväll tvingade jag mina föräldrar (eller, tja, ena hälften lämnade rummet efter två minuter men den andra uppskattade det) att se den fabulösa filmen Les Parapluies de Cherbourg, som jag köpte på dvd när jag var i Paris häromveckan.
Förutom att det är en förskräckligt fin historia som berättas helt i sång av superba skådespelare (bland annat en mycket ung Catherine Deneuve i huvudrollen), är det värt att nämna att även färgerna i filmen är rent extraordinära. Kombinationerna av tapeter, inredning, kostym, scenografi är stundtals himmelska.

(Jag känner att jag tagit mig vatten över huvudet med rubriken. Pardon my French, som de säger.)

J'adore Sing-a-long. Det fyller det tomrum som Så ska det låta lämnat på senare tid. Det har liksom den där trevliga lättsamma stämningen, även när de medverkande gör bistra miner eller stora gester när de inser att de ligger under.
   Tävlanden idag var alltså Shirley Clamp och Maria Möller i Claes' lag och Anne-Lie Rydé och Christer Bjärkman i Sussies lag. Den senare, Christer, är alltså mannen som ligger bakom mästerverket "Välkommen hem" från (Melodifestivalen) 1999. Då denna låt väl skulle kunna räknas till skaran missförstådda verk (sistaplats, pft) känner jag att jag inte har hjärta - eller lust - att sluta att älta det faktum att den faktiskt var min favorit (*host*faghag*host) i just Melodfestivalen 1999. Så, I give you, la Björkman och kören i kläder så vita att jag närmast associerar till Top Chef, "Välkommen hem".

Uppenbarligen har min blogg genomgott en extreme makeover. Det hela började med att min syster anklagade mig för att mina webbdesignkunskaper skulle lämna något att önska (vilket de gör) då jag inte ändrat utseendet på min blogg på en evighet, och det var inte meningen att jag skulle göra det idag heller, men nu blev det som det blev och här sitter jag nu med en ny design som jag inte alls tycker speciellt mycket om.

Jag tröstar mig själv med Culture Club och Boy George, och planerar att senare göra det med säsongsstarten av Sing-a-long, där visst Christer Björkman och Shirley Clamp (samt två andra mindre intressanta gäster) ska vara med.

Jag ska aldrig röra en html-kod igen. Typ. De närmaste månaderna.

Man har läst för mycket franska när: man helt spontant skriver "interesset" och först inte alls förstår varför Word menar att det är felstavat.

Då min syster som ser på film i samma rum har släckt ned alla lampor är det mycket mörkt i rummet, och följaktligen ser jag inte vad jag skriver. Jag blev dock mycket förvånad då jag insåg att jag faktiskt kan skriva (inte perfekt men iallafall) utan att titta på tangentbordet. Så det är ett stort personligt framsteg.

Annars kan jag berätta att min syster ser på en skräckfilm och mina föräldrar på en fransk thriller. Den senare började jag se på, men insåg efter någon halvtimma att jag inte klarade av det (vågade titta vidare), så nu sitter jag och lyssnar i hötlurar igenom ESC-låtar istället (jag är litet kär i Cypern)... mycket trevligare.
I övrigt idag har jag ätit chips som smakade potatis, pulvermaraboukaffe som smakade choklad, sytt (på) ärmarna till min randiga klänning samt skrivit en att göra-lista för den närmare framtiden i skolan.

Idag är det som bekant långfredag. Förutom att fira att det är en helgdag som innebär ledighet, kan man ägna dagen åt att minnas Jesu Kristi lidande. Eller något sådant. Ett sekulariserat och högst underhållande sätt att göra detta är förstås att se på Jesus Christ Superstar. Och den gamla hippies-i-önken-filmen från 70-talet i all ära, men personligen föreslår jag att ni idag konsakrerar några timmar av er tid åt den "nya" version från 2000, den som utspelar sig på en scen och som SVT en gång i tiden brukade visa varje långfredag.


Bara av att se på den här bilden förstår man ju hur bra filmen är, eller hur?

Själv såg jag filmen idag morse för femtielfte gången och blev återigen övertygad om dess föträfflighet samt det faktum att Jérôme/Judas är teh sex (så till den grad att det ibland blir svårt att koncentrera sig på de djupare dimensionerna i historien). Jag tyckte till och med, trots att jag tidigare varit litet vacklande, att Glenn Carter var riktigt bra, och Freed Johanson som alltid superb. Och jag förstår fortfarande inte hur Tony "tom besatt blick" Vincent någonsin har klarat av att spela Judas (i turnén som följde, sans Jérôme). Det är något av ett mirakel.  Renée Carter som MM gör så gott hon kan med en förhållandevis ointressant roll, och det är inte utan att man önskar att upphovsmännen lagt ned litet mer tid på att göra hennes karaktär - för att inte tala om musikaliska karaktär - lika komplex som de manliga huvudpersonerna.
   Om jag någonsin blir teaterregissör ska jag förutom en svensk version av "De Vilsnas Kabaret" göra en uppsättning av JCS där alla de från början manliga rollerna spelas av kvinnor och vice versa. Så det så.

På Göteborgs filmfestival för några år sedan såg jag den franska filmen "Wild Side". Det var inte mitt första möte med Antony Hegarty, då jag minns att jag utan att tänka närmre på det hört (talas om) hans samarbete med en av mina andra favoritartister, Boy George.
Kanske inte helt work safe (litet avkläddhet i början), som man säger.

Jag är trött och sömning och det känns som att jag håller på att bli förkyld, lagom i tid för körframträdandet imorgon (särksilt som resten av kören redan verkar vara sjuk och troligen smittade mig på övningen). Men jag kan förstås inte gå och lägga mig innan jag a) sett på Top Model (som jag missade förra veckan) och skrivit klart min Causal Analysis för Engelska C om The Big Four's kamp för en framtid inom ESC... så det blir att hålla sig vaken.

I vilket fall som helst finns det inte mycket som verkar mer lugnande och tröstande på en trött själ som Baby Dees musik (kom till Sverige på turné!).

Först och främst känner jag mig splittrad: om de mystiska totalitära jurygrupperna inte existerade hade den betydligt mer sympatiska Sanna Nielsen vunnit, men om det inte varit för Malmöjuryn hade inte Sibel fått någon extrmet välförtjänt tolva. Oo, vad den pseudopolitiska sidan av det hela kan vara förvirrande.
Medan jag tidigare bara ogillat (eller tänkt på annat under) Charlottes extremt intetsägande låt, hennes omänskliga kroppsform i empirekorsettklänningen och hennes i min mening trötta och smått desperata uppsyn mindes jag under gårdagskvällen, i min feberyra, plötsligt och olyckligtvis varför jag egentligen ogillar Charlotte Perelli.
Minns ni Inför ESC-programmet förra året, där "experter" från olika nordiska länder ledda av la Björkman uttalar sig om samtliga bidrag? Vad som hände var, att när livevideon med Marija Serifovic' framträdande hade visats, så sågade Charlotte totalt den - i videon i fråga - absolut bedårande Marijas klädsel och utseende och fastslog att "lite kvinnlig fägring där hade inte suttit fel." Jag blir upprörd bara jag tänker på det.
(Och ärligt talat, om jag skulle försöka tänka som Charlotte ett tag, hur mycket kvinnlig fägring blir det egentligen när man att trycker ihop sin kropp till kantiga plåtburksdimensioner?)
När jag nyss för att fräscha upp minnet sökte igenom min blogg efter namnet "charlotte" påmindes jag även om att det var ingen-annan-än-Charlotte Perelli som, ett annat år i samma tv-program, med avsmak sa att Rumäniens Luminita Anghel i sin video "såg ut som en byggarbetare." Som om det var något fel med det, och byggarbetare som arbetsgrupp nödvändigtvis skulle vara extra osexiga (not, och i fallet Luminita - absolut inte).

Så även om det vore roligt med ESC i Stockholm, tänker jag så inte heja på Sveriges bidrag i maj. Det minsta. Alls. Just nu är min röst reserverad för Baku.

Efter att ha återhämtat mig från gårdagens feberattack passade jag idag på att använda del av min återfunna energi åt att gå ut i trädgården och försöka föreviga den tidiga våreftermiddagen med sitt fantastiska ljus med min ursnygga rosa kamera. (Och da, som jag tänker mig att de säger i Ryssland, jag har läst ut Anna Karenina.)

Current music: Suzy Solidor

I onsdags lämnade jag resten av gruppen åt sitt öde på väg till Moulin Rouge, och tog mig istället en långpromenad som enligt mina uträkningar ineffatade 3e, 11e, 12e, 4e och 1er arrondissementet. Jag har alltid tyckte om att vandra omkring i städer, och tillbringade en merveilleux förmiddag inte-helt-vilse på Paris gator. Först gick jag (från hotellet, vid métro Filles du Calvaire) via Boulevard Voltaire, som jag kände igen lite sedan jag för några år sedan gick där på väg till Père Lachaise, till Place Léon Blum där jag tog av på Rue de la Roquette för att titta in på en tygaffär vars namn jag glmöt (nånting med ett personnamn och "tissus"). Jag hade dock inte råd att köpa något där, och gick sedan vidare längs med Lédru-Rollin, där jag visste att Baby the Stars Shine Bright ligger (jag mindes inte exakt var, men den var ju tvungen att dyka upp såsmåningom)...
   Låt oss stanna där och fördjupa oss litet: Baby är en sådan affär som det, på grund av att det för det mesta inte direkt kryllar av kunder (när jag varit där, åtmisntone), är svårt att gå in i utan att köpa något. Affären är rosa på utsidan, och sött inredd med en passande bedårande kassörska i Lolita-utstyrsel. Eftersom mina ekonomiska tillgångar som vanligt var något begränsade blev det ingen klänning eller jacka e.d. därifrån för min del, utan den tygkasse, exklusiv för Paris-affären, som jag nämnde i förra inlägget. Jag kan förresten säga att man fick god service i priset - först slog hon in väskan i rosa smällkaramellpapper (i brist på bättre ord...), och sedan lade hon den i en  plastpåse som hon tejpade ihop med ett litet klistermärke med loggan. En väska. Jag hade kunnat ta den i handen, liksom. 


Innan jag går vidare måste jag nämna något om vädret. När vi vaknade på morgonen hälsades vi glada av sol utanför fönstret (illsutrerat av mitt kisande på första fotot.) Det blåste sedan något förskräckligt (jag flög nästan bort), och var hyfsat soligt. Dock ändrade det sig litegrann medans jag gick, och när jag såsmåningom nådde Place de la Bastille och såg statyn den lilla ängeln... kände jag hur vattendroppar började falla ned på mig. Förtydliganden: när jag såg ängeln började det regna.
För det obekanta örat kan detta tyckas som något helt oviktigt och inte alls magiskt, men med tanke på att jag spenderat den senaste månaden lyssnandes på soundtracket till filmen Les Chansons d'Amour får det en annan betydelse. I en vacker scen i filmen sjunger nämligen huvdpersonerna (flera gånger) att

il pleut des cordes sur le génie
de la place de la Bastille

Är det då konstigt att upplevelsen blev nästintill religiös för mig?

Anyway. Från la Bastille gav jag mig av mot mitt älskade 4e arrondissement, och när jag nådde bekant mark vid Place de Vosges dök solen återigen upp och lyste vackert upp himlen, husen och gatorna. Därifrån gick jag sedan via Rue des Rosiers, som kryllade av falafler, kosher och hebreiska tecken, och slutligen till min favoritgata med det alltför långa namnet Rue St Croix de la Bretonnerie, där nästintill varje skyltfönster pryds av en regnbågsflagga. Efter lite shopping (deckaren, och Solidor-skivan) i bokhandeln Les Mots à La Bouche gav jag mig sedan av, St Croix de la Bretonnerie till slut och förbi Centre Pompidou, till resten av gruppen som vid det laget befann sig i Les Halles.

I mitt konstnärliga fotokollage, lägg märke till himlens skiftande färg (det är kanske 20 minuter mellan dem), de fabulösa leopardstövlarna som hänger men inte är till salu i second hand-affären jämte Les Mots à la Bouche, och vegetationen på trottoarerna och på gatan (?) som går in mellan husen bredvid restaurangen Le Gai Moulin. Och det fototekniska misstaget att fotografen i sin rosa sjal (la voile is teh shit) speglades i glaset när jag skulle ta kort på det smakfulla upplägget av paljetterade tygstycken i regnbågens färger i fönstret till Café Amnésia.

(Har nu läst ett antal sidor i A-K samt sett ett som vanligt obegripligt avsnitt av Project Catwalk 3.)

Idag pratade vi i skolan om att överkonsumtion egentligen är roten till det mesta onda (i stor skala), så på tal om det tänkte jag redovisa vad för spännande materiella ting jag slösade bort mina pengar på i Paris.

Efter fyra dagar av metroåkande, vandrande, diskret kartläsande (man vill ju se ut som om man går där varje dag) je suis (suis-je? borde jag ordna mig efter fransk svensk ordföljd?) de retour de Paris. Vistelsen var högst angenäm, även om jag inte kan gå in på det närmare nu, då jag måste läsa ut sista bandet av Leo Tolstojs fabulöas verk Anna Karenina till på måndag. Och äta sushi.

Ciao!

Mina favoriter inför kvällens Andra Chans är alltså... Sibelle! och SuzzieTapper. End of story. Och den jag kommer slösa bort mina föräldrars pengar med att rösta på är Sibel.

Peace out. Jag måste verkligen packa.

Jag såg ganska nyss sista avsnittet av som är PR4 (just efter att ha tittat på den förskräckliga, vulgära, otroligt sjaskiga brittiska motsvarigheten Project Catwalk, så det blev en ljuv omställning) och utan att avslöja för mycket för dem som inte känner till resultatet kan jag säga att jag inte är helt missnöjd. Jag är till och med väldigt nöjd. Det kunde inte ha gått bättre. 
Dessutom har jag, tack vare PR4, fått en helt ny respekt för Victoria Beckham. Fierce!

På söndag åker jag och resten av min projektgrupp på studieresa till Paris, och för att hålla mig till traditionen (som instiftades i höstas) att på något sätt skada mig själv fysiskt några dagar innan avresa, har jag lyckats stuka foten och kan knappast gå (dramaqueen!). Nej, men allvarligt talat så är det extremt irriterande, speciellt då en av mina få relativa talanger i livet tyckts mig vara mina hyfsat välutvecklade förmåga att gå länge och i rask takt (och någorlunda korrekt riktning) i större städer. Men jag ska fösöka låta bli att springa alltför mycket under helgen, så hinner det förhoppningsvis läka. Min smärtande fot har i vilket fall som helst fått mig att fundera över vilka skor jag borde ha på mig (i allmänhet), och det enda jag kommit fram till är egentligen att jag längtar till att det blir tillräckligt varmt och soligt så att man kan ha sådana här skor på sig. Ah, j'aime bien la couleur rose.

(Inhandlade på Myrorna en kall och stormig dag i ett försök att drömma mig bort till sommaren.)

Döm förresten om min skräckblandade förtjusning då Bea Szenfeld för några veckor sedan medverkade i Fråga Olle i 5:an och hade den här klänningen på sig. (Det syns inte om man inte är extremt uppmärksam, men den svarta bag som hänger vid min högra - alltså den med klockan - arm är inget mindre än en väska från Mood Designer Fabrics, känt från Project Runway, som min mor had med sig tillbaka från NY i somras.)

Imorgon ska jag göra resternade delar (allt utom speaking som jag gjorde förra veckan) av Cambridge Advanced English, vilket innebär att så gott som hela dagen kommer tillbringas med provskrivande i Göteborg. Alltså får det troligen bli till att packa idag (om jag bara lyckas uppbringa kraften att resa mig upp och gå till resväska och packningsbara föremål) . Själva avresan kommer alltså sedan äga rum på söndag förmiddag, återfärden på torsdag förmiddag, och tiden däremellan i Paris. Efter litet om och men ser det nu ut som att vi kommer ha vårt högkvarter (aka olyxig sovplats) på ett hotell i Marais. Låt oss inte ens gå in på mina känslor inför kombinationen: bo, Marais.
Förutom det ska vi - och det här är ju då själva poängen med resan och projektarbetet - göra ett högst vetenskapligt besök på Disneyland Paris, där (till skillnad från 4e arrondissementet) jag aldrig förr varit.

Och på söndag kommer jag hålla utkik efter Jérôme Pradon som enligt sin officiella hemsida är på semester från Lord of the Rings den 2-9 mars...