Melodifestival!!! Del IIII
Äntligen, den deltävling jag, mest på grund av Sibel Redzeps (men förstås även Lindas och litegrann Charlottes)medverkan, sett mest fram emot.
Niklas Strömstedt - För många ord om kärlek 
Kanske inte det mest falsksjungna eller upprörande, men otrevlig. Någonting gör att jag känner stark motvilja mot den. Och dessutom låter han för mycket som poer Gessle för att det ska vara bra.
Calaisa - If I could 
Söt. Fin. Os.v. Av någon anledning kunde jag inte lyssna på den på svt.se förrän för några tio minuter sedan, så jag har inte hunnit överdosera mig så mycket med den ännu.
Daniel Mitsogiannis - Pame
Daniel är om möjligt ännu vackrare än unge herr BWO. Låten är inte helt smärtsam att höra på, men den är inte heller någon musikalisk uppenbarelse (om den inte varit med i Melodifestivalen hade jag troligen aldrig tänkt närmare på den). Men jag vet inte - om några dagar (för att inte tala om något halvår, när Melodifestival-abstinensen börjar kännas) kanske jag älskar den, trots inslag av tråkighet.
Linda Bengtzing - Hur svårt kan det va' 4,5
Är det jag som inbillar mig eller låter versen som Mikas Gene Kelly? "I can be... I can be..." Nr jag skakat av mig de lätt obehagliga Mika-associationerna kan jag dock konstatera att det i övrigt är en fabulös och upplyftande låt. Dessutom gillar jag hennes kläder.
Nordman - I lågornas sken 
Goda gudinna, det här skrämmer mig något så gräsligt. Både låten i sig och den extremt obehagliga sången. Och den visuella aspekten vad gäller bandet självt. Texten? "Hon lustat vid djävulens bord"? Det här inte historisk samhällskommentar, kittens, det är ren häxjaktsfetisch (och det är seriously disturbing). Om ryktet talar sanning och de faktiskt utför en häxbränning på scenen blir det bara för mycket - en övertydlig text OCH en övertydlig scenshow. Ibland är faktiskt subtilitet något att sträva efter. Som Project Runway-juryn skulle ha sagt, det här är alldeles för bokstavligt. (Låt oss inte ens gå in på det motbjudande faktum att de i refrängen sjunger ickeordet "woho").
Sibel - That is where I'll go
Som jag har väntat på den här dagen (imorgon, antar jag) sedan Sibel var med i Idol, och extra mycket sedan det avslöjades att hon skulle vara med i Melodifestivalen. Yay.
Och de ca 60 sekunderna låter fabulous.
Fronda - Ingen mår så bra som jag
Alltås, jag vill ju inte tycka om det här men... jag lyckas inte helt. Det kanske är de extrarullade r:en som får mig att smälta (jag är så svag för god artikulation)..
Charlotte - Hero
Tråkigt. Låter som... oinspirerade A-Teens. Silverkläder och silverskor (j'adore) kan inte blidka mig. Dock antar jag att hon inte kan göra något annat än ett bra framträdande, så litet optimism har jag ändå i mig angående bidraget.
Douze points, bitches.
Min seriösa engelskatext om Eurovison Song Contest är hyfsat clever (dock borde jag kanske jobba på att få den drypande sarkasmen ut ur mitt vardagsspråk, jag börjar känna mig på gränsen elak), vilket kanske inte var poängen med uppgiften, men men. Hursomhelst gör min ena fot ont. Jag gick alldeles för mycket igår, och måste köpa vandringsskor för pengar jag inte har innan Paris-resan.
Jag var förstås på bokrean igår, och kom hem med tre böcker. En David Sedaris, för att han verkade sympatisk när han intervjuades i Kobra har jag för mig att det var, och två av Mark Gatiss för att de var så gräsligt estetiskt tilltalande och dessutom illustrerade.
Jag håller annars fortfarande på och läser Anna Karenina. J'adore, men den tar ett tag att at sig igenom.
Sist men inte minst är Tina Fey bäst och Sarah Silverman übercool.
Tina gjorde häromkvällen comeback i SNL och talade bland annat om Hillary Clinton.
Choir Boys & Lobsters
Dance with the bourgeoisie.
Jag måste säga att kvällens Melodifestivalkval var något av det sämsta jag sett... Det hela nådde en all-time low då what's-his-name-komikern slaktade Pour que tu m'aimes encore utan minsta anledning. Jag har två ord för er: inte roligt.
De saker jag trots allt gillade var:
- Caracolas gula klänningen
- BWOs imponerande bedrift att få in ordet "bourgeoisie" i sin låt (såvida jag inet hörde fel)
- Mellanaktsfilmen med Lasse Berghagen
- BWOs muffinsformliknande outfits
- Känslomässiga!Frida
- Mellanakts-moderna dansen (har generellt sett varit ett av mina favoritinslag i årets festival)
Följaktligen var mina två favoriter mot kvällens slut BWO och Caracola. Även om jag av någon anledning röstade (en gång, för Radiohjälpens skull) på Mickey Huscic. Kanske för att jag tyckte att det var roligt att sitta och försöka lokalisera något bekant ord i texten som jag kunde förstå... och lite för att jagt tyckte att han liknade den där manlige kollegan i Medium. Men dock gjorde Fridas (starka!) reaktion på vinsten att jag inte kan tänka mig ett bättre par artister att gå vidare till Globen.
Och förresten, var var Melodifestivalkören?
Melodifestival!!! Del III
BWO - Lay your love on me
Förutom den *host* originella titeln och det faktum att introt påminner om Afro-dites Never let it go (till den grad att jag blir besviken när det visar sig attv det inte är den låten) är den väl inte så farlig. Om scenshowen ör intressant (vad jag förstått ska Alex & Marinas kostymer vara avancerade) kanske jag kan hålla mig vaken. De känns som en sådan grupp som är ok även när de är dåliga.
Mickey Huscic - Izdajice
Jag är inte jättefärtjust i det jag hört av sången, och det jag sett av scenkläderna verkar rent abominabelt i Melodifestivalsammanhang (give me drama! divagester!). Men, det är åtminstone på ett språk jag inte behärksar, så pm texten skulle vara dålig gör det inte så mycket (han sjunger uppenbarligen en del på engelska också, men jag får hoppas att det inte blir så mycket av det). Jag vet inte. Kan kanske bli ok eller bra. Jag är bara orolig att han ska försöka vara för rockig och cool.
Frida & Headline - Upp & hoppa
You know what, den här låten verkar erbjuda ett bra till fälle att gå upp och hoppa och sträcka på benen i ett annat rum. Inte min tekopp, men jag måste erkänna att Frida ser ganska cool ut. Fast nu är det ju ingen skönhetstävling, så.
Thérèse Andersson - When you need me
Alltså. Jag är ju ett stort fan av operapop, rockopera, operaschlager. Men av någon anledning gör de 60 sekunderna som finns att lyssna plå av låten inget starkare intryck på mig. Den är liksom inte så imponerande och mäktig som den som operanlandning skulle kunna vara. Särskilt som jag inte kan låta bli att jämföra den med min ESC-favorit från förra året, Alenka Gotars Cvet z juga. Att döma av smakprovet är When you need me i min mening för lite opera, för lite schlager och för mycket rock à la Nightwish (vilket inte fungerar sans Tarja Turunen). Å andra sidan finns det stor chans att jag, när jag kommit över den första besvikelsen att det inte låter som Alenka, kommer att inse att operarock är bättre än ingen opera alls och att jag egentligen gillar låten (särskilt med tanke på "konkurrensen").
Förresten ska jag se My Fair Lady i morgon matiné, i vilken Thérèse Andersson spelar huvudrollen. Enligt GP pendlar hon mellan MF och Göteborgsoperan, så det blir spännande att se...
Patrik Isaksson & Bandet - Under mitt tunna skinn
Ungefär lika spännande som band-namnet. Och låter inte introt precis som det till Hos dig är jag underbar (eller dylik låt av Patrik Isaksson). Den är väl catchy och jag gillar ibland Isaksson. Men den är helt enkelt inte intressant.
Caracola - Smiling in love
Den påminner lite om Mmbop, och tja, det är väl inte helt fel. Huruvda jag gillar den här låten eller inte beror i princip på min allmäna sinnestämning . Igår lät den sådär, men när jag för några timmar sedan var superglad efter att nålat ihop mittbakstycke+sidbakstycke på min klänning och sett på extragömt extra material (exklusivt för the interweb) från Le Cabaret des Hommes Perdus tycktes mig låten superb, och nu, när jag hunnit komma ned på jorden igen men fortfarande är vid gott humör tycker jag faktiskt om den.
Ainbusk - Jag saknar dig ibland
Jag har aldrig varit på Gotland. Typ tusentals gånger på Öland, men aldrig Gotland. Lustigt. Låten är ok. Jag gillar den till och med litet grann. Jag vet inte varför, men något med den gör mig sympatiskt inställd.
Eskobar - Hallelujah New World
Av någon anledning hade jag förväntat mig att den här låten skulle vara jättedålig, så jag blev faktiskt positivt överraskad när jag hörde smakprovet. Och nu har jag inget minne av hur den lät och kan därmed inte uttala mig vidare... men den gjorde uppenbarligen inte något jättestarkt intryck.
A few of my favourite things.
Saker som gör mig glad:
- Smink!
- Extragömt extramaterial från Le Cabaret des Hommes Perdus!
- Lånag mail!
- Att göra och sy ihop delarna livet till en enkel Lolita-ish klänning!
- Melodifestival!
Dessutom har jag varit hyfsat duktig idag och åtminstone läst några kapitel i andra bandet av Anna Karenina.
För att riktiga fashionistas alltid har ett tygstycke hängande runt halsen. Så det så. Sjalen är från Myrorna (man skulee kunna tro att jag är en sådan där trendig person som bara avgudar att shoppa second hand, och inte alls tycker att begagnade saker för det mesta är rätt så motbjudande), den bylsiga samt för stora blusen under brukade tillhöra min morbrors fru och byxorna är förstås H&M. Bling-igt hårspänne (paljetter!) från je ne sais pas où. Och frisyren kallas Kelly Osbourne-wannabe med en touch av Marie-Geneviève från PR Canada.
Skulle detta tråka ut Nina?
Även gamla Project Runway-deltagare kan göra saker som är mindre bra.
Jag håller på att försöka hinna skriva klart mitt skolarbete om Mattel innan Damages börjar (like that's ever gonna happen), och snubblar plötsligt över det här. Jättegammal nyhet. Kanske inte Roberts bästa karriärsögonblick.
The French Maid Barbie® doll, designed by Robert Best, celebrates the working woman. The uniform includes crisp black dress, accented with white cuffs and collar, apron, and petticoat. Matching cap and alluring fishnets lend an air of sophistication. Black mary janes and feather duster complete the ensemble.
Inte bara H&M sysslar med charity.
Ingen mindre än Antony Hegarty, of Antony & the Johnsons, har tillsammans med yoox.com designat en klänning som i skrivande stund auktioneras ut på ebay (nuvarande bud är US $1525) till förmån för The Sylvia Rivera Law Project.
Nu skulle man vara rik. Tänk att dyka upp på skolbalen i en Antony-designad klänning för en väldigt good cause, liksom...
By the way så ska Antony & the Johnsons nya skiva släppas i höst: Yay.
Angående Melodifestivalen.
Sanna var enastående, The Nicole är fortfarande en favorit (toner är överskattat, och klä nningen var ju fabulous), Rongedahl var charmiga, komikern obehaglig och Andra Generationen fick mig och min nationsförvirrade mor att höra toner från ett inbillat ursprungsland... och Carola och what's-his-name gick inte vidare. Quel bonheur.
Och litet musik för y'all att fira med. Eiffeltorn! Vandrande disco-kulor! Strykjärn!
Lahko noc, tout le monde & layla tov, Eropa!
Melodifestival!!! Del II
Det är ren sadism med dessa 60-skunderssmakprov. Jag vill höra hela låtarna! Ah well, jag antar att det hjälper till att hålla sp'nningen på topp tills imorgon.
Ola - Love in stereo
Dodo-kören (eller vad de nu sjunger) har sin charm, men frågan är om det räcker. Låten är varken speciellt dålig eller speciellt bra, och något generad måste jag erkänna att den (minuten) växer. And the coloured girls sing...
Lasse Lindh - Du behöver aldrig mer vara rädd
Jag gillar Lasse Lindh ibland (de typ två låtar jag hört), men är inte säker på att jag vill se honom just i Melodifestivalen - det liksom belyser det tråkiga i honom och gör att jag undrar vad jag någonsin sett i honom. Det krävs att han bär en rosaglittrig kostym eller fjäderboa imorgon för att jag ska ändra mig.
The Nicole - Razborka
Den har en viss bisarr charm. Mystiska talade inslag och vodka? Jag gillar instrumenten, och dare I say it, hela låten. Det blir spännande att se/höra hur den ter sig live.
Alexander Schöld - Den första svalan
Han låter lite som... Björne? Säkert en snäll kille men, nej.
Rongedahl - Just a minute
Folk borde i allmänhet hålla sig borta från falsett, men trots detta är inte låten så förskräcklig som den kunnat vara.
Sanna Nielsen - Empty Room
Tack. Ca 46 (!) seklunder övertygar mig inte riktigtom att det är en fantastisk låt, men efter alla förvuxna tonårspojkar är det en välsignelse att få höra en riktig sångdiva. Jag har höga förväntningar.
Andra Generationen - Kebabpizza Slivovitza
Melodin och instrumenten är charmerande, sången förbryllar mig så smått och gör mig osäker på vad jag borde tycka om den.
Johnsons & Häggqvist - One Love
Låten är ganska dålig och deras röster är inte den mest lyckade kombinationen. Det positiva är väl att de i och med samarbetet faktiskt delar på tre minuter, så man behöver inte höra lika mycket av varje som om de gjort varsitt solonummer.
Mina förhandsfavoriter inför morgondagens tävling i Västerås är alltså: Sanna Nielsen och The Nicole (låt oss inte göra någon genusanalys av mitt val, s'il vous plait).
Isn't it bliss?
Tekniska framsteg och mitt smutsiga minne.
(Och så dåligt sjunger jag inte, jag lovar. Tonerna är typ rätt. Och jag hade absolut, prydhet till trots, postat originalvideon med låten här om jag inte ansett att den avslöjat för mycket om handlingen i den film den kommer från.)
Om jag inte hittar på något att göra med mitt liv efter gymnasiet kan jag ju alltid gå på Idol-audition i någon iögonfallande Lolita-outfit och sjunga typ Srce od kristala på dålig serbiska och skämma ut mig i tv och bli kändis.
Familjen var förresten i Gällstad idag (första gången för mig). Själva det omtalade Lager 157 (? jag är dålig på siffor) var mindre imponerande, även om pastasalladen och chailatten var god, men i en butik i omnejden lyckades jag med den tvivelaktiga bragden att slösa bort mina just intjänade pengar på en klänning à ca 650 kr (vilket inte är något emot BtSSB-klänningen jag käte för min matkassa i Amsterdam, men det svider ändå då jag hade tänkt spara.) What kan I say, jag blev förälskad i tyget (/motivet på detta).
Inte bara politiker och baptistpräst.
Idag på jobbet, när klockan började närma sig 18 och jag som tur är kan skylla mitt beteende på trötthet, drabbades jag av en våldsam skrattattack som gjorde att jag bokstavligt taget hamnade i en hög på golvet.
Bakgrunden till detta var att jag plockade upp en bok med titeln "Kids who kill", med antagandet att det bara rörde sig om your everyday våldspornografi, och frågade chefen om det verkligen var någon som köpte sådana böcker. Jag hade tänkt följa upp med något sarkastiskt som "Isåfall, registerar du kunderna ifall polisen skulle vilja veta vilka de va?", men kom aldrig så långt då min blick plötsligt fastnade på omslaget till boken. Författaren till "Kids who kill" var nämligen ingen annan än... tadam, guvernör Mike Huckabee!
Et voilà, hysterisk skrattattack.
Vid närmare undersökning visade det sig att boken endast var förklädd till våldsbrottspornografi, och egentligen var en högerkonservaitv förtäckning över allt som är fel i dagens samhälle (abort, homosexualitet, multikultur, blablabla...) och gör att barnen börjar döda varandra.
Så kan det gå. Fast någon borde faktiskt stämma honom à l'Americain för vilseledande marknadsföring- den innehöll inget av det blodiga vältrandet i våld som omslaget antydde.
Intesådramatisk förändring.
----> 
Sure, so I do have some way to go (dekolletaget skulle bli alldeles för dyrt att få till, och jag tänker inte börja färga håret svart igen i första taget), men men.
Det är nästan skrämmande, förresten, vilken effekt Project Runway och dess diverse icke-amerikanska motsvarigheter har på mitt hår. När jag såg PR Canada fick jag för mig att jag skulle klippa luggen som Marie-Geneviève, och nu går jag till frisören och ber att bli klippt som programledaren i Project Catwalk (hon har Chicago-frisyren även där). Och helst av allt skulle jag ju förstås vilja att mitt hår såg ut som Austin Scarletts.
Speaking of arbete så lyckades jag få ägna en längre tid åt att organisera ett kaos begagnade ungdomsböcker (läs: 50% hästböcker, samt litet skräck och litet deckare), och varje gång jag gör något dylikt blir jag lika bestört äver att upptäcka hur glad jag blir av att organisera saker, och hur fantastiskt roligt jag tycker att det är. Är det min inre fascist som syns igenom? Eller min inre Borg? (Nej, inte byggnaden och inte Björn Borg - Star Trek-nördar förstår jag jag menar.)
Världen är ur led, fast på ett bra sätt. När jag, efter en mycket god vegansk sushilunch, skulle köpa dessert i form av Pocky Sticks (chockladsmak) i den närliggande asiatiska livsmedelsaffären och inte hittade några sådana, gick jag helt enkelt traskade bort till Pressbyrån och köpte ett paket Mikado istället.
(Nej, min hade inte text på franska.)
Empire strikes back.
Mässan i sig var full av brudklänningar och kostymer, de flesta mycket tradtitionella, i vitt respektive svart, samt mindre uppenbara utställare som troligen sålde saker såsom bröllopsresor och fotograftjänster. Turligt nog för mig som fortfarande inte köpt något minnsekort till min kamera fanns där inte speciellt mycket intressant nog att fotografera, men jag kunde dock inte låta bli att föreviga barnbruden (med kavaljer) i trappan.
Très bizarre.Något annat som fastnade på min nya fabulösa rosa kamera var ett åldersmässigt mer lämpligt brud(?)par i en annan trappa. Den utställare som anordnade korsettvisningen ansåg att mässan var alldeles för heteronormativ, och ställde i protest upp sina dockor så här:
I själva den lillakorsettvisningen ingick många fina kreationer (signerade teaterelever från Tillskärarakademin). Jag själv (och senare min syster) bar en silvrig empire-korsett. Det var en intressant upplevelse, som för övrigt övertygade mig om att lägga eventuella drag king-planer på hyllan, då jag insåg att det kan göra ont att trycka in även en så gott som ickeexisterande byst. Här är en bild, och jag såg som vanligt hemsk, och - trots korsetten - inte speciellt smal ut.
Och till sist voilà några av de mer lyckade bilder jag lyckades ta (med mitt kameraminne på ca 15 foton) under själva visningen igår.
Flying the flag one time too many.
OMG like what was that?! All ära till Amy och hennes jacka (och tvåspråkighet), och jag återser gärna Suzzie i Andra Chansen, men hur kunde Velvet åka ut?! =o Och E-Poodles fortfarande kvar?
And I'm telling you, om jag någonsin hade det minsta tvivel angående Christer Sjögrens nummer är de som bortblåsta nu. Je déteste. Vedervärdigt är vad det är. Jag hatar marsch-delen (très stereotyp Österreich), och de där vidriga flaggorna gav mig extremt obehagliga associationer till Storbritanniens bidrag förra året. Speciellt eftersom båda hade blåa kläder. Yuk.
Melodifestival!!!
Yay! Den länga väntan är äntligen över. Låt oss nu alla släppa våra förutfattade meningar om vad bra musik är, och njuta så mycket vi kan av dessa Melodifestivallåtar som ju liksom alltid är i en klass för sig. Voilà min preliminärbedömning av låtarna, baserat på de 60 sekunder som funnits tillgängliga att lyssna på on the interweb. För att ge visuellt tilltalande betyg har jag beslutat att idag använda mig av en bild av Mana-samas skor.
E-Type & the Poodles - Line of Fire
Onekligen trallvänlig, och jag vill genast sjunga med även om den mer analyserande sidan av mig säger att den kanske inte är speciellt bra. Den låter för övrigt litet som något som skulle vara med i en amerikansk high school-film.
Face 84 - Alla Gamla X
Jag kan för det första inte komma över hennes accent. Varför alla dessa prickar över o:na? Ovan nämnda inre analytiker vill tycka att det är fint att hon inte reducerat sin dialekt till någon nollställd rikssvenska, men det hjälper tyvärr inte mot det faktum att låten är rent förskräckligt.
Velvet - Déja Vu
Kanske inte helt revolutionerande, men av en typ som tål att upprepas. Det känns som en låt som kommer att växa, och som jag kommer bli glad och nostalgisk av om jag hör den om några år.
Brandur - Lullaby
Han ligger och svävar någonstans mellan charmig och irriterande. Men "sung by butterflys"? Det lutar åt att han landar på irriterande ikväll för mig.
Michael Michailoff - That's Love
Gäsp. Väck mig när det är Amys tur. Låter han inte typ som what's-his-name-Carolas-pojke, Andreas Johnson?
Amy Diamond - Thank You
Charmig, och Amy är super. Scenkläderna likaså. Allt som glittrar må inte vara äkta guld, men det är i alla fall mycket mer spännande.
Suzzie Tapper - Visst Finns Mirakel
Inkluderandet av ordet "faktiskt" i texten irriterar mig, men det är å andra sedan mitt största klagomål. Det känns som att jag behöver höra resten av låten för att skapa mig en bättre uppfattning. Men jag gillar ballader, och låga toner är aldrig fel.
Christer Sjögren - I Love Europe
Sensationell, och fabulösa kläder (dansarnas). Men nej. Jag är allergisk mot allt som andas patriotism, även när det gäller världsdelar.
Mina preliminärfavoriter är alltså Velvet och Amy Diamond, med ett nyfiket frågetecken efter Suzzie Tapper. Jag ser även fram emot Christers scenshow, och funderar på att åter ta upp mitt korsstygnsbroderi som tidsfördriv under tiden som Michailoff uppträder.
Så här glad och förväntansfull är jag:
(Fotonot: när jag blir rik ska jag köpa en riktig peruk. Eller flera. Och om man har no party to go to får man klä ut sig hemma istället.)
The bomb of the season is a Velvet Revolution.
Anyways, I'm off to Göteborg för att besöka den bisarra Bröllops&Fest-mässan, där min syster ska gå korsettmodell (jag gjorde detsamma igår, vilket jag förstås tänker återkomma till i ett senare inlägg.)
Ich bin kunst
Och OMG måste se Leigh Bowery i Velvet ikväll!
Cleavage!
Boy George som Leigh Bowery!
På tal om dessa läste jag, förresten, i en av Boy Georges självbiografier att Lees fru Nicola alltid brukade bära de mest intrikata huvudbonader/makeup/ansikts-smycken som när hon gick ut, och att hon designat dessa helt enkelt för att undvika att behöva konversera med folk. Så kan man också använda sina designtalanger.
You shining rainbow star, you.
Och vet ni, man lär sig alltid något nytt.
Det visar sig nämligen att Åke Green inspirerades till att skriva sin (ö)kända predikan efter att ha sett på Melodifestivalen. Tänka sig.
Lahko noc, mesdames, messieurs et surtout messieurs dames !
Reijichan
I give you Boy George/Feminem och "Swallow me", den ocensurerade versionen förstås (inte "Handbag"-mixen). Så känsliga lyssnare samt Åke Green och Yngve Kalin varnas.
Vad som däremot gör mig lycklig är det faktum att jag äntligen lyckats hitta ett par välkonstruerade (läs: formade i midjan) jeans som gör att jag kan bära min något korta (småpojkstorlek) men åh så fabulösa Pimp My Ride t-shirt utan att utsätta världen för synen av min mage.
För att blidka mitt humör vände jag mig hursomhelst till kakätande framför det fantastiska lyckopillret till tv-program kallat "A Place in the Sun" (går på någon obskyr kanal, typ kanal8). Och sermanpå, det finns en trevlig website med snarlik adress, http://www.a-place-in-the-sun.com/, där man själv kan titta på fastigheter. I solen. Och speaking of det sså börjar ju mitt andra favorittv-program nu, Design: Simon & Thomas.
See ya later, decorator!
Abd Al Malik & Nina Simone
Filmfestival igen
Först såg jag en fransk film kallad helt enkelt "La France". Den handlde om en kvinna i början av nittonhundratalet som klippte håret och tog på sig sk manskläder för att söka upp sin make som försvunnit i (första världs)kriget. Väl ute i skogen träffar hon på en grupp soldater som hon följer med, och detta resulterar i diverse trevliga scener. I mina ögon var det en ganska ovanlig krigsfilm, då den inte innehöll en endaste faktisk stridsscen, och även då soldaterna regelbundet plockade fram sina små instrumnet och (sätt dig ned om du läser det här, hans Wiklund) brast ut i sång (sånger i vilka de var en blind flicka som träffade och socialiserade diverse män från olika länder). Dock menade regissören, som efter filmen talade animerat och mycket på personlig engelska, att inget i filmen egentligen var originellt, nyskapande eller hade någon intellektuell baktanke - nej, frånvarande strider och soldater som sjöng ur kvinnlig synvinkel var nämligen kotym i gamla krigsfilmer från nittonhundratalets tidigare del. Det var även brukligt att använda sånger som inte alls var historiskt korrekta, så i den andan hade regissören själv knåpat ihop de visor som framfördes.
Även om jag tyvärr inte kände till någon av regissörens filmhistoriska referenser var filmen i vilket fall som helst mycket trevlig och underhållande.
Trailer:
I en av sångerna sjöng en av att han (som blind flicka) hade träffat en utomordentlig polack (samt för övrigt att han ville att Polen skulle invadera Frankrike), vilket innebar en utmärkt övergång till dagens andra film. Efter detta bar det nämligen av från Folkan till de något mer bekväma stolarna på Bergakungen, för att bevittna ett schweiziskt verk (av och med Lionel Baier) kallat "Comme des voleurs (à l'Est)", eller på engelska "Stealth". Den handlade om westernbok-besatte radioprataren Lionel (ja, samma Lionel som som regissören/huvudrollsinnehavaren) som vid upptäckten av att han hade till viss del polskt ursprung blev lätt besatt av denna tanke, och, efter mycket om och men och under dramatiska omständigheter, plötsligt lämnar familj, (ex)pojkvän och allt för att tillsammans med sin syster (lysnade spelade av Natacha Koutchoumov) åka på en drmatisk roadtrip i Polen i sin lånta jobbil.
Även om slutet lämnade mig litet förvirrad, tyckte jag mycket om filmen (trevlig, sympatisk, engagerande karaktärer och skådespelare) och hade gärna sett att den fortsatt någon timme till...
Et voilà, la bande annonce:
Bande annonce Comme des voleurs
Uppladdat av GayClic
Om jag så skulle rangordna de filmer jag sett skulle det se ut såhär:
1. Les Chansons d'Amour (Love Songs) - j'adore, nynnar fortfarande på låtarna och kommer definitivt att köpa dvdn
2. Comme des voleurs (Stealth) - rolig, engagerande, flerspråkig, och dessutom var Natacha Koutchoumov superb
3. Itty Bitty Titty Committee - onekligen det roligaste namnet att försöka uttala, dessutom en trevlig och rolig film
4. La France - mycket underhållande, fast kanske inget jag kommer att gå omkring och tänka fundera över
5. La Antena (The Aerial) - estetiskt tilltalande, men övertydlig och inte så tankeväckande som den kudne ha varit