I brist på bättre aktiviteter (och i väntan på att Sonja Aldén dyker upp i tvn), varför inte ta och sammanfatta året litegrann?

Årets uppenbarelse: rött te. Jag trodde aldrig att jag var en teperson, men ack så fel jag hade. Jag har konsumerat en förvånande mängd Rooibos-te under året, och känner mig högst manad att fortsätta göra så 2008. Även yogite, en gammal favorit, har jag återupptäckt. Det, alternativt kanelte, drucket med sojamjölk i är himmelskt. (Och luktar risgrynsgröt, så det passar nu i juletider.)

Årets förälskelse-som-blev-till-evig-kärlek: Le Cabaret des Hommes Perdus. Jag såg musikalen för första gången i November 2006, Le Théâtre du Rond Point, Paris. Jag fick till och med uppleva den innan den flyttade till Le Pépinière Opéra, medan Jérôme Pradon fortfarande tilläts vara naken på scen (eftersom det är den senare påklädda versionen som fångats på dvd känns det litet exklusivt.) Till min stora lycka - egentligen gick jag bara dit för att äntligen få se nämnda Jérôme live - avgudade jag föreställningen. Men, månaderna gick sedan och jag började tvivla på att min beundran för showen var... vad ska man säga, proportionerlig, eller om jag bara intalat mig i efterhand att den var så bra. Men så kom skivan, studioinspelningen, och det blev klart att musiken (signerad Patrick Laviosa) var lika extraordinär som jag mindes den. Och resten? För knappt en månad sedan släpptes dvdn, på två skivor med en massa underbart extramaterial, och efter att noggrant ha studerat den filmade musikalen kunde jag konstatera att Le Cabaret des Hommes Perdus är precis så underbar som jag alltid innerst inne vetat. It's official, jag har en ny favoritmusikal.

   Förresten sitter jag här och funderar på vilken låt jag skulle göra om jag var med i West End Star och ombads framföra något från min drömroll. "The origin of love" från Hedwig & the Angry Inch?

Årets personliga utveckling: jag har aldrig hittills i mitt liv ringt fler skrämmande telefonsamtal än vad jag gjorde under 2007. Jag ringde till och med till tandläkaren. Heja mig.

Årets smärtsamma lärdom: vridhjulet på ett strykjärn har en funktion, och moderna järn har, till skilland från dem som man tidigare värmde upp på spisen, olika inställningar.

Årets nya obsessions: opera och sushi. Jag gick intet ont anandes och såg La Traviata som ett led i min allmänbildning, utan att ana att det skulle utvecklas till ett beroende. Likaså var den första smakbiten sushi en förrädisk inledning på en långvarig relation.

Årets låt: Rhiannas "Umbrella" och Laakso/Peter Jöbacks "Italy vs Helsinki" all ära, men den låt som rörde djupast vid mitt hjärta var nog ändå Céline Dions "L'Immensité" (D'Elles), med text av den franskalgeriska författaren Nina Bouraoui. Den handlar om att förundras över de stora småsakerna, över människor i ens närhet som man älskar. Mais ce qui m'étonne tu sais, c'est tous les éclats de tes baisers. Tous les désirs, tous les sursauts, comme des étoiles sur ta peau, comme l'immensité.
   Och efter att ha sett Sonja Aldén uppträda (jag betvivlar att någon annan människa kan vara så vacker och strålande i kyla och vinterkläder) i Tolvslaget på svt, och återigen gråtit till För att du finns, kan jag inte göra annat än att erkänna att den i mina öron är lika mycket årets låt som den tidigare nämnda. Den är en sådan betyder mycket för mig. Dessutom såg jag faktiskt Sonja live hela två gånger under sommaren.

För övrigt var 2007 det år då mitt hår blev blont, eller råttfärgat, igen, efter en lång period av svart- och rödfärgning.

Och på tal om gudomligheter...

Jag har på senare tid upptäckt att besöksantalet på min blogg tycks vara högst de dagar jag inte skrivit något på den. Hm. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera informationen. Folk föredrar mig alltså när jag är tyst? Ingen överraskning, kanske, men ändå.

Idag har jag hursomhelst arbetat. Litegrann, åtmisntone, även om en chockerande stor del av tiden gick åt till lunchrast. Några timmar i sällskap av serietidningar m.m. är mer än nog, och dessutom var ltemperaturen i okalen kyligare än jag väntat mig och klätt mig för på grund av en inbjudande öppen dörr.

Då jag tog en sväng förbi Emmaus påmindes jag om vad jag skulle vilja kalla Årets Dilemma (som jag fortfarande inte löst): det handlade om ett par D&G-jeans jag såg i nämnda affär i somras. Jag har en historia av att aldrig hitta jeans som passar, och blir för det mesta bara nedstämd och uppgiven av att prova dylika byxor. När jag provade detta par, däremot, tyckte jag att de satt perfekt (tack vare den begagnade statusen var de ju även ingångna och mjuka). Så långt allting gått. Dock var priset lite i högsta laget för mig och för second hand, troligen på grund av att det stod just D&G på en lapp på baken. Men, men, tänkte jag, det är väl inte hela världen. Först efter detta stötte jag på det verkliga problemet, som till slut gjorde en gemensam framtid för mig och byxorna till en omöjlighet. Lappen i fråga, den med loggan på, var tillverkad i ett skinn-liknande material. I många fall används plast i stället på grund av sin billighet, men jag betvivlar att tillverkarna av nämnda märke skulle välja att spara in på just detta område.
   Alors, qu'est-ce qu'on fait? Att bära ett plagg som innehåller likdelar kommer inte på fråga. Även om byxorna är begagnade och jag därför inte direkt bidrar till avrättningen av ett nytt djur så går jag ändå med på att njuta av dödandets frukt samt göra reklam för det genom att visa mig offentligt i byxorna. Att bara gömma märket under långa tröjor är en alltför enkel utväg, så det enda som återstår är egentligen att köpa byxorna för att sedan sprätta bort lappen. Visst, jag ger mitt ekonomiska bidrag till djurhandeln, men det är på samma gång ett statement att sprätta bort hudbiten i fråga.
   Vad var det då som gick fel, när jag trots allt kommit på denna kreativa lösning? Jo, min inre märkeshora klarade inte av det. Att sprätta bort en lapp som det står D&G på?! Nej, det skulle helt enkelt vara för smärtsamt. Även min inre ekonom (man skulle inte tro det, men hon finns där inne väl gömd) var kritisk - hur smart är det att betala extra dyrt för ett märkesplagg för att sedan ta bort märket?
   Som sagt blev det inga byxor. Vilket jag kände ett visst vemod över idag. Men jag försöker intala mig att de säkert var jättedålig kvalitet och inte alls speciellt snygga.

Tack och lov är jag den i min familj som är hemma nu, men om någon anna för stunden befann sig i huset skulle den stackaren få höra mig göra lyckoutrop (squeal?), ungefär som Dawn i Buffy the Vampire Slayer gör när hon inser att Willow & Tara är ihop igen. Mais qu'est-ce qu'elle a? frågar du dig nu.

Jo, när jag kom hem från skolan för någon halvtimma sedan och hämtade posten fann jag till min stora spänning ett paket från amazon i brevlådan. Redan där började mitt hjärta slå snabbare. När jag så kom hem kunde jag inte, trots att paketet egentligen var adresserat till min mor (av betalningstekniska skäl), låta bli att öppna det. Et voilà!