Imorgon är det, insåg jag relativt nyss, nyårsafton, vilket innebär att jag kommer bli tvungen att ändra på headern till min blogg. Suck.
   Jag funderar i vilket fall som helst på vad jag ska göra imorgon kväll för att inge någon slags stämning under denna rätt stämningslösa högtid, och för att hålla mig vaken och intresserad till tolvslaget. Se på Paradisco (regisserad Stéphane Ly-Cuong), den där franska musikalkortfilmen om sekeltskiftet 1970-1980, där Francois (Jérôme Pradon), som jag som bekant älskar) tar med den unge man han just spenderat natten med (Nicolas Lazul) på en trip down memory lane, till en nyårsfest i slutet av sjuttiotalet, till slutet på en disco och fri kärlek-era, befolkad av kära vänner, av vilka många senare gått bort i AIDS? Förutom Jérôme, Nicolas och diverse franska musikalartister gör även den berömde amerikanske skådespelaren Anthony Rapp (Rent m.m.) ett kort men minnesvärt framträdande. Lägg sedan detta en massa sång och dans, och du får 18 underhållande minuter. Extramaterialet på dvdutgåvan innehåller även Ly-Cuongs tidigare kortfilm La Jeune Fille et la Tortue, i vilken Jérôme Pradon också spelar en av rollerna.

När jag så sett denna kan jag så gå hela vägen, så att säga, och sätta igång ett Jérôme Pradon-maraton. Det skulle börja med Simon Sez, en förskräcklig (2 av 10 stjärnor på imdb) långfilm med en skrattretande Dennis Rodman (basketspelaren) och en hopplös Emma Sjöberg i de övertydligt heterosexuella huvudrollerna (samt tillsammans i en absurd sexscen), där Jérôme av någon anledning (över)spelar den feminine och inte alls lika hetero (*host*otrevliga stereotyper*host*) onde karaktären vars plan är att spränga Eiffeltornet därför att det är "big and delicious" (!) och han är trött på att se det. Dock lyckas han inte med det, och i ett patetiskt blodbad till slut dödas denne tillsammans med sina androgyna medhjälpare, och Emma, Dennis och den heterosexualiteten tar hem en förkrossande seger. Vidrigt. Om jag var filmrecensent skulle den få ett överkryssad regnbågsflagga.
 

Vid närmare eftertanke kanske jag hoppar över den filmen och går direkt från homofobi till homoerotik, i det mörka mästerverket Jesus Christ Superstar 2000. I denna taktilt betonade nyinspelning signerad Gale Edwards spelas en plågad och svartsjuk (på Mary M, förstås, som kommer och stjäl Jesus uppmärksamhet) Judas av, just det, Jérôme Pradon. I en tight svart t-shirt (som om han kom direkt från en inspelning av Queer as Folk), en väldigt glansig röd jacka, en lätt accent och en röst på (rätt sida om) gränsen till katastrof stal han mitt unga hjärta för många år sedan. Bland S&M-änglar, unga vackra män, en uppviglare med pojkbandslook (Tony Vincent), en Jesus (Glenn Carter) som int riktigt insett skillnaden mellan skådespeleri på scen och film, en vacker och begåvad Mary M (Renee Castle) och en svensk Pilatus (Fred Johanson) är han den stjärna som lyser starkast.