I brist på bättre aktiviteter (och i väntan på att Sonja Aldén dyker upp i tvn), varför inte ta och sammanfatta året litegrann?

Årets uppenbarelse: rött te. Jag trodde aldrig att jag var en teperson, men ack så fel jag hade. Jag har konsumerat en förvånande mängd Rooibos-te under året, och känner mig högst manad att fortsätta göra så 2008. Även yogite, en gammal favorit, har jag återupptäckt. Det, alternativt kanelte, drucket med sojamjölk i är himmelskt. (Och luktar risgrynsgröt, så det passar nu i juletider.)

Årets förälskelse-som-blev-till-evig-kärlek: Le Cabaret des Hommes Perdus. Jag såg musikalen för första gången i November 2006, Le Théâtre du Rond Point, Paris. Jag fick till och med uppleva den innan den flyttade till Le Pépinière Opéra, medan Jérôme Pradon fortfarande tilläts vara naken på scen (eftersom det är den senare påklädda versionen som fångats på dvd känns det litet exklusivt.) Till min stora lycka - egentligen gick jag bara dit för att äntligen få se nämnda Jérôme live - avgudade jag föreställningen. Men, månaderna gick sedan och jag började tvivla på att min beundran för showen var... vad ska man säga, proportionerlig, eller om jag bara intalat mig i efterhand att den var så bra. Men så kom skivan, studioinspelningen, och det blev klart att musiken (signerad Patrick Laviosa) var lika extraordinär som jag mindes den. Och resten? För knappt en månad sedan släpptes dvdn, på två skivor med en massa underbart extramaterial, och efter att noggrant ha studerat den filmade musikalen kunde jag konstatera att Le Cabaret des Hommes Perdus är precis så underbar som jag alltid innerst inne vetat. It's official, jag har en ny favoritmusikal.

   Förresten sitter jag här och funderar på vilken låt jag skulle göra om jag var med i West End Star och ombads framföra något från min drömroll. "The origin of love" från Hedwig & the Angry Inch?

Årets personliga utveckling: jag har aldrig hittills i mitt liv ringt fler skrämmande telefonsamtal än vad jag gjorde under 2007. Jag ringde till och med till tandläkaren. Heja mig.

Årets smärtsamma lärdom: vridhjulet på ett strykjärn har en funktion, och moderna järn har, till skilland från dem som man tidigare värmde upp på spisen, olika inställningar.

Årets nya obsessions: opera och sushi. Jag gick intet ont anandes och såg La Traviata som ett led i min allmänbildning, utan att ana att det skulle utvecklas till ett beroende. Likaså var den första smakbiten sushi en förrädisk inledning på en långvarig relation.

Årets låt: Rhiannas "Umbrella" och Laakso/Peter Jöbacks "Italy vs Helsinki" all ära, men den låt som rörde djupast vid mitt hjärta var nog ändå Céline Dions "L'Immensité" (D'Elles), med text av den franskalgeriska författaren Nina Bouraoui. Den handlar om att förundras över de stora småsakerna, över människor i ens närhet som man älskar. Mais ce qui m'étonne tu sais, c'est tous les éclats de tes baisers. Tous les désirs, tous les sursauts, comme des étoiles sur ta peau, comme l'immensité.
   Och efter att ha sett Sonja Aldén uppträda (jag betvivlar att någon annan människa kan vara så vacker och strålande i kyla och vinterkläder) i Tolvslaget på svt, och återigen gråtit till För att du finns, kan jag inte göra annat än att erkänna att den i mina öron är lika mycket årets låt som den tidigare nämnda. Den är en sådan betyder mycket för mig. Dessutom såg jag faktiskt Sonja live hela två gånger under sommaren.

För övrigt var 2007 det år då mitt hår blev blont, eller råttfärgat, igen, efter en lång period av svart- och rödfärgning.

Jag avslutar årets sista inlägg med ett nyårslöfte:

Vare sig det sker i Paris, Göteborg, Sätila eller någon annanstans, 2008 river jag murarna mot världen.

Tack för mig, och gott nytt år!